Förrådet är fullt av glittriga kläder. I flera rader hänger stenprydda, färgglada, paljettskimrande plagg. En enorm rosa plym sticker fram, en skimrande klänning med fjädrar hänger på en galge. Och på golvet står en lång, lång rad med plasthuvuden med peruk. Det är After Darks samlade scenkläder från 33 års tid som hänger här.
– Ibland ser jag mig omkring och slås av tanken på hur många tygrullar jag släpat på genom åren, säger Christer Lindarw. Det är ju inte klokt.
After Darks självklara frontfigur är stressad. Nya showen har premiär om bara en vecka. Han har en text han ska skriva klart och så måste han prova kläder och repetera repliker.
– Jag är glad om jag kommer i säng före halv fyra i natt konstaterar han. Jag är inte så jävla lugn som jag verkar.
Så här har det varit mellan varven i alla år. Så länge har After Dark bjudit världen på dragshow, och Christer Lindarw har varit involverad i precis varenda del av varenda show. Han designar kläderna, han kommer på idéer, ser över ljus och teknik och han uppträder mest av alla i gruppen.
– Tiden har verkligen bara rullat i väg, säger han. Först insåg jag inte att det var mitt jobb.
Christer Lindarw försvinner in i klädmängden. Ur havet av kläder dyker någon minut senare en hand upp, med en galge i. På den hänger en tajt svart kavaj med guldpaljetter och axelvaddar stora som skogaholmslimpor.
– Kan du fatta att dansarna sprang omkring i det här i ett nummer vi gjorde? Herregud. Vilka axlar! Gräsliga.
När After Dark började med sina shower 1976 på det lilla diskoteket Shazam i Stockholm, var dragshowande män något nytt och spännande. Folket flockades och showen växte sig så populär att den fick flyttas till en egen klubb, After Dark. Dit kom kändisar, kungligheter och stjärnor (på väggen hänger ett tack från den amerikanska sångerskan Eartha Kitt) för att se den skandalösa föreställningen full av bensprattel. Publiktrycket blev så stort att föreställningen fick flytta till Börsen. Sedan dess har After Dark fortsatt att dra storpublik. Tjugoårsjubileet 1996 firade man med en show på Börsen som gick i tre år och sedan avslutas med två utsålda kvällar i Globen.
– Det finns många som följt oss under hela tiden. Folk som var ute i Stockholms stadsliv när vi började, som kanske är runt femtio nu, kommer fortfarande. Många damer i gäng som tyckte att det var fräckt då, kommer också fortfarande. De tycker att de är lika balla i dag.
Männen då?
– Det brukar vara kvinnan i förhållandet som tar initiativet till att gå på ett evenemang. Då drar de männen med sig. Karlarna skulle aldrig gå ut på någonting för egen del, förutom Bruce Springsteen förstås.
Ett visst motstånd från den manliga publiken har alltid funnits, menar Christer Lindarw. Man skulle kunna tro att hela spänningen med en man som klär ut sig och sminkar sig till kvinna inte är så mycket att uppröras över, speciellt inte numera. Men så upplever Christer inte saken.
– Hela grejen med att karlar klär ut sig till kärringar bygger på ett underbyggt tabu. Man frågar sig om det är så laddat egentligen, med en man i kvinnokläder. Och nej, det kanske det inte är, men du ser ju inga karlar som går på stan i kjol. När kvinnor närmar sig mansrollen och blir hårdare, mer business och slår sig fram på männens villkor är det så jävla bra. Men när män går in på ett kvinnligt område så blir det tvärtom, då ses det som suspekt. Se bara på killar som vill bli sjuksköterska eller ta hand om barn.
Det har funnits problem hos manliga recensenter också, anser Christer Lindarw, av liknande skäl. De kan inte sätta högre betyg på deras shower även om de vill, det är en del av den machokultur som råder. Det går bara inte. Han nämner särskilt en kvällstidningsrecensent som han tycker skrev ned After Dark och gav dem gliringar så fort det gick, trots att han egentligen tyckte att det var ganska bra.
– Men håller man på tillräckligt länge så blir man folkkär till slut. Se på Lill-Babs, henne skrattade ju tidningarna åt i flera år. Hon såg som ett töntigt folkparksfenomen som inte var vatten värd. Men till slut vänder det, man blir kult och så blir man folkkär. Allt annat, som enstaka kritiker, lär man sig skita i.
Christer Lindarw dricker kaffe ur en svart After Dark-mugg och kastar en leksak åt hunden Mackan som springer fram och tillbaka i lokalen. Det var när After Dark ställde upp i Melodifestivalen 2004 som någonting hände, märkte Christer Lindarw.
– En helt ny generation upptäckte oss. Plötsligt började vi få brev från barn och ungdomar. De såg oss som två Barbiedockor. De trodde inte att vi var på riktigt.
Han berättar om gången då han hörde en mamma säga till sin dotter: ”Där är han som sjöng ’La dolce vita’” och dottern svarade ’Men var är den tjocka dockan då?’.”
– Vi kunde få brev och bilder från en nioårig pojke som skrev: ”Här är jag när jag sjunger ’La dolce vita’. Mamma har sytt klänningen och mormor har gjort stövelskaften.” Det kändes så skönt att höra sånt. Att vi kommit så långt i Sverige att om en nioårig pojke vill sjunga ”La dolce vita”, ja då får han göra det.
Christer Lindarw tror inte att After Dark hade kommit trea om de inte hade varit så folkkära. Det var som ett bevis.
– Det kändes som en revansch också eftersom vi ibland stämplats som enbart en mimgrupp som inte kan sjunga själva.
Nu är det alltså dags för ytterligare en show. Parhästen Lasse Flinckman är inte med av hälsoskäl och Christer funderade länge på vem som skulle kunna ersätta honom.
– Finns det någon annan kul tjockis, tänkte jag. Eller ska jag axla huvudrollen helt själv? Det kändes jättekonstigt. Men så kom jag på det här med Babsan. Det är jättebra för Babsan gör en annan typ av humor och han blir inte jämförd med Lasse. Han är sin egen person.
Att imitera kändisar är fortfarande tacksamt så självklart innehåller nya showen en del sånt. Malena Ernman och Caroline af Ugglas nämns i förbifarten. Vissa andra imitationer vägrar att dö. Som Christer Lindarws imitation av drottning Silvia.
– Det känns som om vi alltid gjort den fast det var faktiskt elva år sedan sist. Den slipper jag aldrig ifrån.
En given succé lär därför det nyskriva inslaget bli, där hela kungafamiljen dyker upp i en ny version.
– Ja, vi gör pojkvännerna och allihop. Det är både tacksamt och aktuellt.
Men imitationer är inte allt After Dark gör. Man har också med sång- och dansnummer utan någon slags förlaga, det har man alltid haft.
– Ibland undrar folk ”Vem gör han nu?” men jag gör ingen. Jag kan komma in som Christer i drag ibland, en figur i mig själv. Jag är inte bara ”han som imiterar andra” hela tiden. Jag är mig själv också.
After Dark och Babsan uppträder på Tyrol 25 sept–21 nov.