Det är dags för den spanska räven att ge sig ut och riva en annan räv. Igen, och igen, och igen, frestas man att skriva. Kvällens premiär av den lustfyllt överklasskritiska musikalklassikern ”My fair lady”, om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som bland annat får lära sig just skillnaden mellan ”rev” och ”räv” av professorn Henry Higgins, följs nämligen av föreställningar långt in på våren. Förhandsintresset är stort. Henrik Dorsin dubblerar i rollerna som fonetikprofessorn Zoltan Karpathy och sopgubben Harry.
– Det är ju jätteroligt att det går bra, säger han, med viss tveksamhet.
– Men jag är lite rastlös som person. De mer luttrade artisterna som är med säger: Vänta till hundrade föreställningen. Då får du se hur roligt det är! Å andra sidan säger de att kommer man bara över en viss spärr så börjar det bli roligt igen.
I oktober gör du nya föreställningar av din show ”Godkänd kvalitetsunderhållning” på Scalateatern. Kvalificerar sig ”My fair lady” för det epitetet?
– Det får man väl verkligen säga att den gör. Det är fantastisk musik, och ”Pygmalion”, som manuset utgår ifrån, är en jättebra pjäs. Och det är en föreställning som är det är väldigt svårt att reta sig på. Kriteriet för godkänd kvalitetsunderhållning borde vara just det, att det är något som alla kan se. Du kan ta med farmor och lilla Lisa. Det är väl bara min farsa, som gillar ”Walker Texas Ranger”, som kan få lite svårt för det här med operettartad sopransång.
Och du själv, du är mest känd som komiker, och ibland en ganska brutal sådan, hur gör du dig som godkänd kvalitetsunderhållare?
– Båda mina roller fyller funktionen som ett slags comic relief i föreställningen. Men jag är ganska intresserad av musikalkomedi. Det var därför jag tackade ja. Att få vara en bricka i spelet i stället för att gå in och vara rolig rolig rolig. Jag har tvingats lära mig koreografera dans och sjunga i stämmor. Det är inte lätt – jag är som ett jagat troll som springer omkring på scenen. Det är en enorm erfarenhet.