Samtidigt, på Södermalm på andra sidan stan, knappar Johan Rabaeus in koden till Orionteaterns personalingång. Han bär svarta mjukisbyxor och mörkblå fleecetröja med knallröda muddar. Han har sina långa monologer i uppsättningen ”Reinfeldt. Ensamvargen” ringande i huvudet. Det är tre veckor kvar till premiären.
Monologerna är statsministerns egna tankar. De är plockade från journalisten Anita Kratz många intervjuer till den nyutkomna reportageboken med samma namn som pjäsen.
Inte ett ord är ändrat. Statsministern naken och oredigerad. Ett nutidsdrama som Orionteatern inte kunde motstå.
– Vi har inte ambitionen att berätta sanningen om Fredrik Reinfeldt. Vi vill inte härma honom heller. Pjäsen är mer ett slags fri redovisning av hans tankar och idéer i olika frågor. Det är inte hövligt och välputsat, men det är inte heller någon satir. Vi vill lägga fram materialet så rent och rakt som möjligt, så publiken är fri att göra sina egna tolkningar, säger regissören Lars Rudolfsson.
Pianisten Bjarne Löwdin, som ska ackompanjera Johan Rabaeus, är redan på plats. Han fiskar upp en blå disktrasa med en stor bild på Fredrik Reinfeldt ur väskan. Han visar texten: ”För dina hushållsnära tjänster.”
– Jag lägger den på personaltoaletten, säger Bjarne.
Scenen är nästan färdigbyggd. Svensk myrmark. Hög vass och höstrusk och i fonden en helväggsmålning med motiv från en Bruno Liljefors-tavla. Idén är att skapa en naknare miljö än den förutsägbara politiska – talarstolen eller tv-studion. Idén är att försätta publiken i en helsvensk sinnesstämning, i vilken den mer förutsättningslöst kan möta människan statsministern när han berättar om sig själv.
Johan Rabaeus tar några prövande steg på spången han ska röra sig på.
– Såg ni debatten i går? Mona Sahlin var så jäkla blek, tyckte jag. Hon hade inget att sätta emot kändes det som, påpekar han engagerat.
– Och hörde ni Reinfeldt, vad han tjatade om den svenska modellen? Ingen säger något. Det är som om han själv har uppfunnit den.
Dagens repetition inleds med klädprovning. Johan Rabaeus säger att han har ångest på nätterna för hur han ska se ut. Finns verkligen inga alternativ till banktrist beige eller blå kostym?
– Jag bara kastar ut en idé – vad sägs om att jag är mig själv?
Men nej. Rabaeus får gå mannekäng mellan kostymateljén och köket några gånger innan alla enas om att den beige kostymen känns minst aggressiv. Med ljusblå skjorta och slips. De tar trapporna ned till scenen för att testa i miljö. Johan prövar att röra sig fram och tillbaka i vassen, inför de andras granskande blickar.
– Det är inte för sportigt i alla fall, säger dramaturgen Jan Mark eftertänksamt.
– Du smälter in, säger regissören Lars Rudolfsson.
– Kommunalgrått. Det är som en hyllning till politikerna, säger Jan.
Johan river av ett strå i vassen. Han tar ett varv till. Någon ropar entusiastiskt att han flyter helt in i den höga vassen nu. Johan fnissar och rör sig hukande i strandbuskaget, likt en tiger i djungeln.
– Nu finns han! Nu finns han inte! ropar han.
Han tar upp micken från golvet och testar öppningsraderna i pjäsen ”Reinfeldt. Ensamvargen”.
– ”Jag är ett sådant här förortsbarn som har hunnit med flera förorter …”
Allt började på ett styrelsemöte på Orionteatern i vintras. Ledamoten Anita Kratz råkade nämna att hennes mångåriga projekt att skriva en reportagebok om Fredrik Reinfeldt snart var färdigt och att boken skulle komma ut till hösten. Hon berättade att hon intervjuat statministern under sexton år. Regissören Lars Rudolfsson, känd för sitt dramaturgiska väderkorn, tände direkt.
– Det är så sällan vi inom teatern gör något om aktuella politiska skeenden. Ska vi berätta om makt och politik blir det nästan alltid Shakespeare. Därför kändes det här så spännande, berättar Lars Rudolfsson under en fikapaus i Orionteaterns kök.
Han kopplade snabbt in sin parhäst, dramaturgen Jan Mark. Först tänkte de bygga pjäsen på boken ”Reinfeldt. Ensamvargen”, men när de fick tillgång till alla Anita Kratz intervjuband hände något. De satt i köket på Orionteatern timme efter timme, lyssnade och kände den dramatiska laddningen hos en fritt pratande statsminister, så de beslöt att inte ändra ett ord, bara välja ut och sortera hans tankar tematiskt till en föreställning.
– Fredrik Reinfeldt har ett väldigt stort och väldigt snabbt flöde av ord och det känns som om det är där man kommer nära kärnan. Vi bestämde oss för att sortera bort politikerretoriken så mycket som möjligt och lyfta fram det mer personliga. Det är där det blir intressant, när man når lite bakom, hittar sprickorna i fasaden, säger Jan Mark.
De insåg att det skulle krävas en skådespelare med en textbehandling och scennärvaro utöver det vanliga för att levandegöra statsministerns filosofier i en ensamföreställning. Det krävdes en Johan Rabaeus. De kände också att det vore spännande att varva texten med musik, men kanske inte i första hand statsministerns kända favoriter som Abba och Roxette utan något annat, mer vilt. Valet föll på sångaren och pianisten Paolo Conte, som har kallats Italiens svar på Jacques Brel. Av bara farten har de nu översatt sju av Paolo Contes låtar till svenska.
Kostymören Kersti Vitali-Rudolfsson monterar upp ett strykbräde i ateljén intill. Hon ska stryka några statsministerskjortor till Johan Rabaeus.
Har er bild av Fredrik Reinfeldt förändrats under resans gång?
– Jag hade egentligen ingen bild av honom innan. Han kändes svår att få grepp om, lite konturlös, säger Jan Mark.
– Nu har vi lärt känna honom mer, genom hans egna ord, säger Lars Rudolfsson.
– Som när han berättar om hur återhållen han måste vara och hur stort behov han har av att tänka efter. Han framstår som ganska säker mitt i alltihopa och väldigt medveten om sin position.
Onsdagen den 15 oktober blir stressig för verklighetens statsminister Fredrik Reinfeldt, vars slips för dagen går i mörkrött. Först tre timmar partiledardebatt och så den vanliga horden journalister utanför i kammarfoajén. Medarbetarna står på tå när Reinfeldt tålmodigt betar av utgiftstak och finanskris i mikrofon efter mikrofon. Regeringsplanet väntar på Bromma och måste snart lyfta mot Bryssel och Europeiska rådet.
När Fredrik Reinfeldt flyger in över Bryssel senare på eftermiddagen sitter Johan Rabaeus i sminklogen på Orionteatern. Sminkösen Tuija Vallén granskar Johan i spegeln. Hon föreslår en bronsigare framtoning i ansiktet och milda markeringar, inte så mycket starka ögonbryn.
– Fredrik Reinfeldt ser alltid så välmående ut, säger Tuija.
I Rabaeus manusbunt, under rubriken Bryssel, ligger statsministerns egna ord om hur förhandlingarna går till under EU:s toppmöten:
”Det där gör man under ätande, för det är så att säga en sen lunch, det kommer in små tallrikar, nästan som skålar, där får man en liten räka med nån liten cocktailliknande ... sen kommer det nån liten varm rätt med några köttbitar, smårätter kan man säga, en tre fyra olika, det är verkligen en liten rätt, det är som om det är anpassat för alla sitter med ett litet space, alla har sina papper och så sitter man och äter ur dom här, det är rätt smart.”
Johan ska ägna den kommande timmen åt första akten av ”Ensamvargen”. Där paketeras bland annat Fredrik Reinfeldts tankar om barndomen, privatlivet, partiet och medierna. Johan har bytt sin blå fleecetröja mot en röd med mörkblå muddar och man tänker osökt på den där positionsförflyttningen åt vänster som anses förklara Reinfeldts valseger 2006. Johan ska komma in på det under repetitionen av Reinfeldts monologer en halvtimme senare:
”Vi är några som känner att det ligger något alldeles extra i det nya arbetarpartiet, det här är jättekul, som Per (Schlingmann, DN:s anm) sa till mig, det ser fantastiskt ut, det är helt rent på scenen, bara jag som står där och så texten nya moderaterna i gigantiska bokstäver bakom mig, där någonstans kände vi att nu jävlar, där sitter den som Per sa.”
När Lars Rudolfsson ringde upp och berättade om pjäsprojektet tyckte Johan Rabaeus först att det lät så knäppt att han började skratta. Men ju mer han fick höra om idén, desto mer lockande blev den.
– Varför vill du ha mig, var det första jag frågade. Jag visste ju inte hur jag skulle tolka det. Var det någon sorts ”type casting”, alltså mest lik får rollen? Skulle jag ta det som en komplimang, eller? minns Johan Rabaeus och skrattar.
Han berättar att han egentligen inte är en person som slaviskt följer svensk inrikespolitik, att han tycker socialdemokraterna och moderaterna är svåra att skilja åt numera, när ”moderaterna nästan skulle kunna kalla sig socialmoderaterna”. Fredrik Reinfeldt var för honom en politiker bland andra och inte så tydlig som person.
– Men jag tyckte det var rätt kul när han punkterade Göran Persson i valet. Det var som en jättelik pyspunka. Han bara psschh ... Det tyckte jag var rätt underhållande måste jag säga.
– Sen läste jag boken och det var så spännande att lyfta på locket, lära sig allt om de här moderatgubbarna som jag inte hade någon aning om. Det var kul att se hela det här intrigmakeriet, se hur det går till. Nu slukar jag allt som står om inrikespolitik.
Vad har överraskat dig mest när du fördjupat dig i Fredrik Reinfeldts tankar?
– Att allt är så medvetet, att hela hans image är så medvetet upplagd, in i minsta detalj.
Statsminister Fredrik Reinfeldt suger på en halstablett när han en vecka senare återigen möter journalisterna utanför riksdagens plenisal. Då har han stått i talarstolen i en och en halv timme, för den vanliga återrapporteringen från EU-toppmötet. Han har överraskande pratat mer energi och klimat än brinnande finanskris.
En gång har kammaren skrattat.
Statsministern möter Ekots, Reuters och TT:s frågor med knäppta händer och koncentrerad blick. Mörka kostymen och röda slipsen är på igen, efter två dagars uppknäppt i Varberg. ”Ja, det kan hända att nya Lissabonfördraget träder i kraft mitt under svenska ordförandeskapet i EU. Ja, Sverige har goda förutsättningar att leda klimatförhandlingarna.”
En gång skrattar han åt en rolig journalistfråga.
Efter tio minuter vinkar pressekreteraren Roberta Alenius att det är vår tur. Under väntetiden i kammarfoajén har hon reflekterat en stund över hur konstigt det kommer att kännas att höra de där orden hon är så van vid – ur en annans mun. Hon tänker gå dit, men hur statsministern gör vet hon inte.
Så vi frågar: Ska du se pjäsen ”Reinfeldt. Ensamvargen” på Orionteatern?
– Nej, det kan jag inte säga att jag ska göra, svarar Fredrik Reinfeldt.
Hur känner du inför att dina ord och tankar blir teater?
Statsministern lutar sig fram.
– Det bör man kanske inte recensera i förväg ... Om de oavkortat säger vad jag brukar säga är det väl bra. Men om det håller i teaterformatet vet jag inte.
Vad tycker du om namnet på boken och pjäsen – ”Ensamvargen”?
– Jag känner inte riktigt igen mig i det. Jag har jobbat i lag genom alla mina år i politiken. Sen är jag en person med stor personlig integritet, det är sant. Livets hårda skola har lärt mig att hålla mig borta från politikens kotterier. Men ensamvarg? Självständighet är ett annat sätt att uppfatta det.
Han försvinner bort med medarbetare och livvakter, mot regeringslunchen i Rosenbad.
För Johan Rabaeus vankas det hämtsushi ungefär samtidigt. Han köper den i kvarteren på Söder, där han bor. Vi tittar förbi för en sista rapport inför premiären nästa vecka. Han berättar att de beslutat att byta den beige kostymen mot en mörkblå nu, för att få fram ”mer power”. Han säger att det är med skräckblandad förtjusning han ger sig ut ”i de där myrmarkerna”. Moderata riksdagsgruppen har visst ringt och försökt boka in sig allihop, men speldagarna passade inte.
– Det är så häftigt att gå in i någon som finns just nu. Jag har aldrig gjort något som är i närheten av det här förut. Fredrik Reinfeldt är nog inte intresserad av teater, men skulle han komma uppstår onekligen en viss spänning.
Vi berättar att statsministern inte känner igen sig i det där med ensamvargen.
– Gör han inte? Men det är ju han själv som har sagt det.