Det verkar sitta djupt rotat i medel- och överklassen att arbetarklassen inte kan hantera pengar, att det är lika bra att de inte har för mycket att röra sig med. För när de får pengar, använder de pengarna på fel sätt. Det är ju en lustig komplikation i ett kapitalistiskt samhälle. Alla ska i och för sig sträva efter mer, men samtidigt ska det vara en proportionell strävan: det gäller att vilja ha lagom mycket i förhållande till ens aktuella ekonomiska situation.

På Elverkets lilla scen är ett kök uppbyggt. Nytt, kalt, obekvämt. Här bor Gringo och Lilly, som har finansierat köksdrömmen med Gringos lottvinst på en miljon. Vännen Erik är inbjuden som vittne till lyckan. Under pjäsens inledning satsas mycket humorkrut på att etablera nyrikedomens töntighet; självklart planeras en resa till Benidorm.

Mats Roséns nyskrivna pjäs ”Allsång” är kort, ungefär en och en halv timma, och det betyder att det snabbt måste till en dramatisk vändning. Till min lättnad är det vad som sker; de snörpiga illustrationerna av Svenne Bananernas konsumtion tonas ner. De tre vid köksön visar sig vara människor som får kämpa hårt för att hålla reda på gränserna mellan dröm och verklighet, för att inte ätas upp av världens babbel och, bokstavligen, försöka hitta den borttappade papperslapp som Nils Ferlin skrev om i ”Barfotabarn”.

På teatern innebär ”middag” känslomässigt kaos; att aggressioner kastas mellan aktörerna, och att kärleken flyttas från parrelationen till utanför den. I ”Allsång” är den där psykologiska tromben snabbare och mer absurd än i ett vanligt ”Vem är rädd för Virginia Woolf”-drama. Gestalterna på scen uppstår inte i förhållande till varandra. De agerar ut, gapar, byter nästan partner, men är mest av allt isolerade små enheter utan riktning.

Middagen slutar med att Filip Alexandersons Erik ligger utslagen på köksön med en knäckebrödsskiva instoppad mellan skinkorna. En flicka (Mia Björne) kommer in och spelar Lars Gullins ”Danny’s dream” på trumpet, och så har kammarspelet växlat över till drömspel.

Drömspel och förslag till en bättre värld, som öppnar sig för nästan och staden hon bor i. Någons innersta väsen är att varje morgon förvandlas till en fontän vid Årstaviken, och någon kan till och med dela med sig av sin metamorfos.

Regissören Ellen Lamm har kontroll över det spretiga textmaterialet, och har byggt en föreställning som är trygg i sin splittring mellan salongskomedi och samtida fulteater. Torkel Petersson gör sin Gringo till en spelplats för de flesta känsloyttringar som kan hinnas med på 90 minuter, och är oavbrutet intressant att se in action.

Jag gillar gränslösheten i ”Allsång”, att den väljer så många teaterspår samtidigt. Men medan genrer och stilar tutar och kör på ett rätt njutbart sätt, saknar jag grundlighet i själva middagsdramatiken. Den är mer som ett utkast på hög volym. Och därmed för lik det konsumtionssamhälle som kritiseras: Ett sken av betydelser, och innehållet är upp till var och en.