Operans påkostade trippelprogram ”Christe, Matthews, Ek” är ett av det roligaste på många år. Suveräna dansare får publiken att jubla. Och redan musiken i sig är värd biljetten.
Kungliga balettens hösttrippel inleds i championstil: med knockout. Tempot är svindlande, förflyttningarna kvicksilversnabba och rörelserna rejält akrobatiska i holländske Nils Christes koreografi ”Moving Glass”.
Till tonerna av Philip Glass oroande tredje symfoni kastar sig tretton dansare, anförda av en suverän Nadja Sellrup, ut i en ocean av rörelser där den klassiska tekniken drivs till sin yttersta spets. Häpnadsväckande ekvilibristik. Rena rama uppvisningen, förutom att tajmningen inte är perfekt på premiären, och det syns i så matematiskt exakt koreografi som denna. Likväl: knockout. Och som publiken jublar.
Över huvud taget är ”Christe, Matthews, Ek” ett av Operans roligaste, rent av bästa trippelprogram på många år. Kungliga baletten visar tåspetsarna i en påkostad danstrippel: tre beställningsverk, alla dansade med orkester, därtill tre solister. Redan musiken är värd biljetten. Sopranen Rebecca Rasmussen och mezzon Jeanette Ekornåsvåg gör en gripande tolkning av Pergolesis Stabat Mater, och står på scenen tillsammans med de två dansparen i Sabrina Matthews koreografi ”Quondam”.
Också detta en stilövning i den högre, men mer stillastående skolan, för konnässörer. Veteranerna Marie Lindqvist, Jan-Erik Wikström och Olof Westring briljerar, vikarierande Minji Nam imponerar mest. Så mycket luft under hennes vingar.
Så till slut ”Rättika”, Mats Eks nya, stora balett för sexton dansare. Till Brahms violinkonsert; frågan är väl om inte Vilde Frang är kvällens höjdpunkt. En ovanlig Ek-koreografi: ingen berättelse, inga uppenbara individuella karaktärer. I stället ett ensembleverk, där dansarna i och för sig ofta formerar sig parvis. Således Brahms i fokus, som Mats Ek tolkar känsligt och med en för honom ganska tillbakahållen humor (förutom de flygande rättikorna).
Det är en vacker, fin och dynamisk, men lite svävande, trevande koreografi som söker men inte riktigt finner. Likväl är det väldigt skoj att återigen se hur finurligt och elegant Ek böjer, kröker och vänder ut och in på den klassiska balettens rena, raka, ack så ädla linjer. Mats Ek kräver onekligen sina klassiska, varför inte kungliga dansare.