JAG TROR PÅ ATT teater kan vara läkande. Den rening som det klassiskt grekiska begreppet katharsis står för är ingen enkel spänningsförlösning, utan en genomgripande upplevelse för publiken. En vändning i vars och ens sätt att se på sig själv och omvärlden, ibland med av tårar tvättade ögon. Det kräver en del av föreställningarna, kan man säga. ”Gå genom ett berg” är Niklas Rådströms skildring av depressionen, som kemisk/medicinsk företeelse, sjukdomstillstånd och myt – ett poetiskt, förtvivlat och humoristiskt dramadiktverk för en, två eller många röster som han själv regisserat.
SÖREN BRUNES HAR, IGEN, gjort om Brunnsgatan Fyra och ger nu illusionen av stort scendjup med hjälp av muren i ett minneskapell som leder bort i fjärran. I den finns två rader med belysta nischer för urnor, där sorgens rekvisita förvaras. Till höger på scenen är en blå skog av tusentals tunna rep, vackra, svävande men lätta att gå vilse bland.
HÄR SPELAS TEXTEN utan teatralitet, i det enklaste av tilltal, av Peter Oskarson, minst lika bra som skådespelare som han annars brukar vara som regissör, och Kajsa Reingardt. Han håller publiken med sin blick. Hon drar oss till sig när hon vänder sig bort, i typiska bleka ursäktanden och skam. Tillsammans skapar de en dialog där publiken är tredje part. Det är ett lågmält, rätt sakligt samtal som ibland har drag av det terapeutiska, men då strax förser sig med clownnäsa och viker undan i självironi.
ORFEUSGESTALTEN ÄR parets andlige ledsagare, han som lyckades hämta sin Eurydike från dödsriket och sedan bröt mot gudarnas förbud, vände sig om för att se henne och förlorade henne för alltid. Hans öde illustrerar hur sorgen kan bli starkare än sorgen själv.
DEPRESSIONEN ÄR pjästitelns berg som man ska igenom. Peter Oskarson gör den lilla monologen, som är dramats förtätade centrum, kanske dess katharsis, till en utan åtbörder genial gestaltning (eller snarare ett förmedlande) av själva läkningen. Samtidigt är föreställningen i helhet en bild av processen. Den går från en känsla av kramp och förnekelse, som en hårt knuten näve, och letar sig på slingrande vägar fram – genom poetiska bilder, lekfulla psykovetenskapliga sketcher och skådespelarnas lätta, allvarsamma samtalston – till det ögonblick då det vänder och krampen löses, finger för finger, tills en öppen hand kan sträckas fram mot livet. Det är klokt, befriande och vackert, samt, som alltid på Brunnsgatan Fyra, gjort med utsökt omdöme och stor omtanke om publiken.