Mäns sårbarhet visar möjligheter.
”Kamratstödjaren” har vad man kan önska av en dramatisk text som vänder sig till ungdomar och vuxna. Den är angelägen, rapp, rolig och dessutom helt bekväm i sin form. Som andra goda texter kan den dessutom böjas och tänjas utan att förlora i täthet och nerv. Just detta blir tydligt när jag kommer till Fria teatern med Ung Scen Östs version i färskt minne. I Linköping dunkade spelet fram med ett sorgset hjärta blottat. Hos Fria Teatern ges sårbarheten ett annat, och faktiskt mer försåtligt, uttryck. Här göms smärtan bakom skratt och kärvänligt nojs. Men ingen förklädnad förmår i längden kamouflera rädsla, svek och utsatthet.
”Kamratstödjaren” handlar om hur utmobbade sjundeklassaren André får ”stödjande” samtal av balla grabben Erik. Han som nu går i nian, han som är cool och kul och snudd på hockeyproffs men ändå gör anspråk på att veta precis hur det känns att vara osäker och liten. Det går väl så där för hans trovärdighet trots att han verkligen vill väl.
Olle Sundbergs André ser i vilket fall rakt igenom honom. Han upptäcker dessutom, när pjäsen låter skolåren passera, att Per Lassons Erik inte bara pressas att hålla masken utan också har ett känsloliv som överensstämmer med Andrés eget.
Känslorna växer fram. Men hur stark måste väl inte den kille vara som ska lyckas kombinera sin machofasad med att stå upp för kärlek och solidaritet till en pojkvän?
Tomas Müllers uppsättning får mig att fundera. Det är sällan enkelt att finna sin väg men ibland kan det vara till hjälp när andras utforskande också visar på våra egna möjligheter.