Frågan är vad som är det största med Agneta Elers-Jarlemans pjäs om en död, men ännu så förunderligt levande diktare. Kanske är det sättet hon närmar sig materialet, inifrån och med en kompassriktning som får uppsättningen att gå utanför varje Frödingkliché. Jo visst, Ole Forsberg i rollen som skalden, snuddar vid ”Det var dans borti vägen…” men då är det i en trubbigt tung smärta av utanförskap, så långt ifrån det glatt klämkäcka.

Annars finns här en rad av de sällan traderade dikterna som Gunnar Edander tonsatt så att de bränner och för oss genom Frödings liv, lidande och död. Han som ofta framställs som en hybrid mellan att vara skrålande suparbroder med Engström, Heidenstam och grabbarna och en djupt olycklig martyr i vit nattskjorta på hospitalet.

Agneta Elers-Jarlemans porträtt skänker upprättelse och integritet. Thomas Lundqvists dockor, som Helena Nilsson spelar, är Frödings alter egon med genomborrande isblå blick ur skrämmande levande ögonen.

Men det hjälper inte hur varligt Helena Nilsson tar upp både den lille Gösta eller gampojken Gustaf i famnen. Hans övergivenhet kan ingen läka. Gustaf vars mor befann sig i töcknig sinnessjukdom då han föddes och vars far hade nog med sitt. Gustaf som aldrig någonsin fick föräldrars närhet och själv misslyckades med att närma sig ömheten och kvinnorna annat än som bordellkund.

”Kärleksköparen” är ett stort litet spel för skådespelare och dockor och Ole Forsberg är rörande och berörande när han likt en rysk trägumma rymmer och ger uttryck för alla Frödings tillstånd. Hans kropp dunsar och dansar och in på bara rumpan längtar hans skald efter närhet. Det är varmt och klunsigt, förhoppningsfullt och förtvivlat. På Marionetteatern är Fröding en puppa innanför vars hölje vi ser den instängda fjärilen skälva.