Alfred Jarrys absurda pjäs ”Kung Ubu” tillhör teaterhistorien. Men på Dramaten blir det en ojämn föreställning med mer poesi än parodisk anarki, tycker Leif Zern.
Alfred Jarrys namn är förknippat med ett av de historiska ögonblicken i teaterns historia. Det var i Paris den 10 december 1896. Knappt hade Père Ubu slungat ur sig öppningsrepliken ”Merdre!” – en barnslig förvrängning av ”Skit!” – förrän publiken började bua och skandalen var ett faktum. Recensenterna tävlade i skällsord, med ett undantag – och han fick sparken av sin tidning.
Händelsen betraktas som det avantgardistiska dramats big bang. Att Antonin Artaud myntade begreppet ”grymhetens teater” kan föras tillbaka på sadismen i Jarrys pjäs. Premiären på ”I väntan på Godot” 47 år senare ledde till den renässans för ”Kung Ubu” som den svenska publiken fick smaka på i Mikael Meschkes regi på Marionetteatern 1964.
I dag har både Jarry och absurdismen sjunkit under horisonten. ”Äntligen!”, vill man därför utropa när regissören Karl Dunér, expert på Beckett och traditionen, tar sig an Jarrys fyra Ubu-pjäser i ”Kung Ubu” i Målarsalen på Dramaten. Resultatet är dock en ojämn föreställning.
Den svaga länken är paradoxalt nog förstlingsverket, det som utformades av den 15-årige Jarry som en parodi på en hatad lärare i barndomens Rennes. Allt som senare sagts om författarens estetiska program blir obegripligt utan kunskap om denna bakgrund. Premiärpubliken i Paris reagerade mycket riktigt som föräldrar som försöker stävja ett barnkammaruppror.
Att upprepa den effekten är inte möjligt i dag. Men att spela Jarry utan hans anarki verkar heller inte möjligt. Den löftesrika scenografin – ett klockliknande tygsjok som svävar över spelplatsen – kommer av sig när aktörerna mer eller mindre dubbelvikta tvingas ut i korridoren mellan scen och salong, alltför smal för pjäsens grymma fäktningar.
Här får den sägenomspunna inledningsrepliken yttras innan Hans Klinga och Malin Ek gör entré, som om Dunér till varje pris ville undvika jämförelser med originalet. Därför hörs den knappt. Lika doftlös är dassborsten som Far Ubu slänger på matbordet. Att den är hans spira går förlorat i ett spel som inte tycks bestämma sig för om det ska vara grovt eller fint; och som drar åt det senare hållet, poetiskt och underfundigt med skuggspel och kostymer à la barnbokslitteraturens klassiska figurer.
”Kung Ubu” är ett maktdrama i parodisk förvrängning. Intrigen saknar helt och hållet intresse. Framförandet måste i stället vara sin egen behållning. Det begränsas denna afton till Ingvar Kjellson som Kung Venceslav, Tsar Alexander plus mycket annat av det obegripliga slaget i ett stycke där det obegripliga är satt i system.
Till och med de skabrösa replikerna blir suddiga i brist på diktion och fysisk skärpa. Vore det inte för andra akten skulle jag hävda att Jarry har spelat ut sin roll som absurdist. Där uppstår en poesi av annat slag, friare och mer associationsrik, med fintrådiga referenser till Strindbergs ”Drömspel” och Becketts ”Slutspel”.
Det är sevärt, om än i senaste laget.