Så har Mel Brooks succémusikal landat på Chinateatern och Magnus Härenstam har dragit på sig paljettklänningen. DN:s Sara Norling skrattar - men ser också en del problem.
”Ska det vara roligt, med symbolerna, och armbindlarna, det finns ju faktiskt folk som…” Två damer framför mig i garderobskön viskar upprört sinsemellan efter premiären på ”The producers”. Liknande reaktioner kom redan när Mel Brooks filmförlaga hade premiär i USA 1968. Var det okej att skämta så smaklöst om andra världskriget, med kulmination i en musikalscen med Hitler som avslappnad hippie och med högt kickande chorusline i hakkorsformation? Ändå fick filmen en Oscar för bästa originalmanus och har numera en elfteplacering på amerikanska filminstitutets lista över de roligaste filmerna genom tiderna. Men har man svårt för rim som ”frisyrer/Führer”, ”plocka svamp/stöveltramp” eller ”hej i diket/tredje riket” ska man kanske undvika Chinateatern och den svenska versionen av den succémusikal som Brooks 2001 gjorde efter sin egen film.
SER MAN DET SUBVERSIVA i Brooks satir – förmågan att balansera farligt nära, och ibland korsa, det passandes gräns – har man däremot oftast roligt på Chinateatern. Brooks driver i själva verket lika mycket med Broadway som med nazismen. Max Bialystock är den misslyckade teaterproducenten som av sin menlöse revisor Leo Bloom kommer på idén att sätta upp den sämsta musikalen någonsin, för att när den läggs ned kunna smita med pengarna. De hittar den fruktansvärda ”Det våras för Hitler” och anlitar den värsta regisssör de kan tänka sig, men räknar inte med succén som följer när alla tror att det är en medveten satir. Att både Bialystock och Bloom i grunden är två mycket New York-judiska karaktärer och att alla eventuellt heroiska drag hos Hitler desarmeras när han spelas av den homosexuelle regissören Roger De Bries är förstås smarta grepp från Brooks, även om Magnus Härenstam ännu inte verkar riktigt bekväm i De Bries glittrande uniform. I stället är Claes Malmbergs Bialystock och Kim Sulockis Bloom föreställningens drivande radarpar. Den förste en sniken men godhjärtad figur med självklart rundad pondus. Den andre en nervöst ryckande mes som använder sin gosetrasa som syrgasmask när det blir för mycket av allt.
BÅDA HAR OCKSÅ var sitt av kvällens bästa nummer. Malmberg när han sammanfattar hela handlingen i en sanslöst virtuos sånguppvisning, Sulocki när han byter revisorskeps mot hög hatt och Kafkaliknande omgivning mot showglitter. Lägg till skruvade porträtt som Christine Meltzers storögda, kurviga svenska Ulla, Ola Forssmeds sprättande kropp som überfjollig regissörsassistent och inte minst Claes Månssons pjäsförfattare med en sångstil som närmast liknar hotande vrål men vars gängligt hoppande ben gör honom till en ovanligt sevärd tysk.
MEN ATT "THE PRODUCERS" är en musikal liksom i två lager ställer även till en del problem. Särskilt när allt utspelas till samma storbroadwayska showmusik längs hela skalan från klezmerinspirerat till ljuv musikalballad och uppsättningens grundanslag är ganska snällt.
Trots allt måste själva musikalen i musikalen vara själva den bisarra kulminationen. Men här överglänses den nästan av nummer som ”Gör det gay” som med alla gayklyschor på scenen inklusive transa och samtliga typer från Village People blir lika överdriven som bensparkande nazisoldater. Men sådana balansmissar kan man kanske även se som helt i Brooks egen anda – ett vågat felsteg över i det allra fånigaste.