Lessings 1700-talspjäs är så aktuell att den inte måste strykas under med grova streck. Leif Zern blir besviken över hur vackra idéer blir fast in i en ganska orörlig föreställning.
EVA BERGMAN SÄTTER upp Gotthold Ephraim Lessings ”Nathan den vise” på Stockholms stadsteaters lilla scen. Om publiken aldrig hört talas om denne Nathan är den ursäktad. Det är sedan länge ett krympande urval av klassiker som spelas i vårt land – en pjäs måste vara känd för att passera nålsögat. Flera av Shakespeares bästa dramer verkar helt bortglömda. Till och med Ibsen har krympt i tvätten.
"NATHAN DEN VISE" SKREVS 1779 och hade premiär fyra år senare i Berlin, två år efter författarens död. Man läser den och häpnar över att det inte var i går. Eva Bergman har heller inga svårigheter att flytta handlingen i detta idédrama från korstågens Jerusalem till dagens Mellanöstern. Gallerverket i Sörens Brunes scenbild ramar in både krigets och teaterns skådeplats. Till höger, knappt synliga i diset från maskingevärens eld, avrättas ett par fångar med nackskott. En tredje benådas, en tempelriddare på nya korståg i – låt säga – Irak. Det är han som räddade Rakel när det brann i Nathans hus. Han är kristen, hon judinna, och eftersom han tycker illa om judar kommer deras olämpliga kärlek att möta åtskilliga religiösa och storpolitiska hinder på sin väg till kvällens överraskande slut.
”NATHAN” ÄR DOCK ett idédrama med komedistuk, och som i alla klassiska komedier kan en smula släktforskning förvandla den mest hotfulla utgång till happy end. När det ser som mörkast ut får Rakel veta att hon inte alls är judinna utan kristen. Nathan har adopterat henne efter att sett sin hustru och sina sju barn brännas till döds under en pogrom. Å andra sidan är tempelriddaren hennes bror. Stor förvirring, vilket skulle bevisas – att människovärdet aldrig kan reduceras till en fråga om arv eller religiös bakgrund; ett toleransens budskap som fortfarande klingar ohört på många håll i den globala byn.
UTMÄRKT ATT STADSTEATERN spelar detta centrala verk av en författare som banade väg för Goethe, Schiller och Brecht. Men jag har svårt att känna igen Lessings snabbt pulserande blankvers i Eva Bergmans moderna tappning. Jag hör den i Frederik Sjögrens briljanta översättning, däremot inte i skådespelarnas helyllesvenska realism.
DET LEVER HELA tiden kring Lennart Hjulström i titelrollen, till och med långsamheten blir underhållande när man ser hans tankar byta från ironi till skepsis. Nina Zanjani hittar den rätta ivern i Rakels barnsliga otålighet och Bengt Järnblad lismaren i munken Bonafides smygande gestalt. Jag blir ändå inte kvitt känslan av besvikelse. Miraklet med Lessings pjäs är väl att dess uppenbara aktualitet inte behöver strykas under med så tjocka streck. Vackra tankar i ganska stillastående förpackning.