Hilda Hellwigs ”Onkel Vanja” på Dramaten bryter med Tjechovtraditionen. Bort med björkar och in med ikonmålningar. Bitvis fascinerande, bitvis långtråkigt.
Teatern gör sig svåråtkomlig. Regissörerna lämnar dramatiken bakom sig till den grad att pjäserna försvinner, för att i bästa fall dyka upp igen ur bakhåll. Publiken får pusselbitar till en bild som inte uppstår förrän ridån har gått. Vägen dit kan kännas prövande men ibland blir belöningen av kvarstannande slag.
Hilda Hellwig gör i ”Onkel Vanja” med stor övertygelse något annat av Tjechovtraditionen. Borta är vita sommarklänningar och björkar. I stället formligen släpar hon Tjechov ner i det 1800-tal han så kämpade för att komma ur, av ikonmålningar, babusjkor och den gregorianska körsång som han och hans bröder tvingades till av den religionsfanatiske fadern.
En svart ängel med illröda djävlettvingar dansar in bland målade kulisser av bolmande bysantinska moln. Där tittar Tomas Ponténs Onkel Vanja upp ur en kista, förvånad, besviken. Blev det inte mer än så här? Pjäsen tycks vara hans liv som passerar revy.
Serebrjakovs gods i Jan Lundbergs vision är också mest likt en vacker, funktionalistisk gravkammare. Människorna här längtar och drömmer inte, de försöker härda ut. Vi närmar oss Beckett och Pinter.
Tomas Ponténs Vanja cirklar allt snävare kring svågerns, godsägaren Serebrjakovs nya, unga hustru. Elin Klinga i rollen som Jelena är en eldsvåda innanför glas, som obönhörligt drar till sig både Vanja och Örjan Rambergs doktor Astrov. Denne gömmer sina känslor i tillbakalutad, barnslig arrogans, men besöker godset allt oftare, och följs med allt djärvare blickar av Julia Dufvenius lilla karska, långbyxklädda Sonja.
På vevgrammofonen slirar en vemodig vals. Inte heller skådespeleriet är det lätta, anspända man förknippar med Tjechov. Snarare träigt, platt – med en tonlöshet mitt bland de stora gesterna. Samtidigt är anslaget teatralt och citattecknen nära: att vi (också) ser ”Dramaten spelar Tjechov” lyfts fram när Gunnel Lindblom som gammeljungfrun bjuder på lindblomste. Här bläddras alltså bland flera lager av tidspräglad ångest inför tillvaron. Det är fascinerande.
Men varken läsart eller spelstil är odiskutabel. Tjänstefolket, som sjunger folkvisor och lever ut sin bondska sexualitet till avund och plåga för godsägarklassen hade jag gärna sluppit helt. Den exotismen, som var Tjechov främmande, räcker inte föreställningens citattecken för att ta udden ur och här finns ingen ironi som distanserar. Långtråkigheten ligger också på lur i den intriglösa dramaturgin och det ibland knappt mer än markerande spelet, där berättelsens bakgrundsfigurer får finna sig i att bli staffage.
Undantaget är Rolf Skoglund som den ruinerade kufen Telegin, vars menlösa resignation är en rolig kontrast till de andras självvalda, men också existentiella, instängdhet. Föreställningens starkaste budskap ges annars av skådespelarna i vardagliga klagorop framme vid rampen: ”Jag står inte ut!” I Brechtskt samförstånd delar vi plötsligt samma universum. Det går inte att leva. Men vi gör det. Just därför känns Hellwigs val av slutscen alldeles fel. Tjechov kan man göra om på tusen vis, men melodram är inte ett av dem.