HM, VÅGAR JAG AVSLÖJA den överraskande vändningen i den sista scenen av ”The city”? Den replik som gör att skådespelets personer hamnar i ett helt nytt ljus? Nej, då förstör jag för er som tänkt se den. ”The city” är den uppmärksammade brittiska dramatikern Martin Crimps nya pjäs, ett kammarspel på dryga timmen som hade premiär på Royal Court i London i våras. Här möter vi villaparet och föräldrarna Claire (Anna Björk) och Christopher (Stefan Larsson). Hon översättare, han på väg in i arbetslöshet. Hur var din dag, älskling? Denna lika uttjatade som livsviktiga fråga utlöser ett realistiskt spel som Björk och Larsson behärskar med bravur.
Men snart blir vi varse att makarna inte når fram till varandra; något hotfullt sipprar ur kommunikationssprickorna, replikerna glider i väg över väggarnas glatta kakel (scenografin till ”Den ömhet jag är värd” ).
SCENISKT FÖRSTÄRKS DISTANSEN av att paret alltid står långt ifrån varandra; munnarna pratar kärlek men kropparna backar. Publiken sitter intimt nära, på stolar uppställda på scenen. Det bör nämnas att Elverket denna kväll är Nattverket. Ett tilltalande experiment, där föreställningen börjar halv tio och det gentila biljettpriset 100 kronor inkluderar ett glas vin. På hemsidan aviseras det hemlighetsfullt att du som åskådare blir högst delaktig i pjäsen. Ett hot/löfte som aldrig infrias.
När grannen Jenny dyker upp, Rebecca Viitalas intensivt babblande sjuksyster, mejslas en absurdistisk thrillerstämning fram. Jenny talar bakvänt om krig, ger Claire en blänkande kniv i julklapp. Hela Jenny-gestalten skaver som obekväma skor.
CRIMP LEKER med publikens förväntningar, med Claire och Christopher, med genreförskjutningar. Ett tag är det fascinerande, men halvvägs är det som att luften pyser ur text och spel – ”City” blir tråkig. Jag roar mig med att iaktta Anna Björks fina för måga att ta emot de andras ord som vore det första gången hon hör dem.
Det snitsiga slutet livar upp, visst, men det kommer för sent. Martin Crimp. Nattverket. Blev det inte mer än så här?