”Virginia Woolf” på hög nivå. Äktenskapligt inferno med bländande skådespelare.
När ”Vem är rädd för Virginia Woolf” visades första gången var Edward Albees kritik av den amerikanska och västerländska livsstilen djärv, chockerande och smärtsam. I dag spelas den så ofta att man får lust att döpa om den till ”Vem är trött på Virginia Woolf?” – inte därför att den är passé men därför att den riskerar att fastna i bilden av sig själv.
Få moderna pjäser är så kompletta. Det är inte alltid en tillgång, och i det här fallet kan den virtuosa mixen av Ibsens livslögn och Strindbergs dödsdans, realism och kristen symbolik, verka förlamande på den ensemble som ska flytta det äktenskapliga infernot från 60-talets inledning till vår tids avtrubbade sinnen.
Jag såg den senast med Krister Henriksson och Suzanne Reuter, två magnifika skådespelare som inte lyckades dölja den axelryckning som blev mitt huvudintryck den gången; som om en lätt slöja av ironi var allt som återstod av Albees grymma sanningslek.
Regissören Sofia Jupither återställer ordningen i sin uppsättning på Stockholms stadsteaters stora scen. Den är bländande välspelad av Pia Johansson och Dan Ekborg i rollerna som universitetsläraren George och hans hustru Martha, döpta efter Förenta staternas första presidentpar, George och Martha Washington.
Därmed inte sagt att hennes tolkning är gravallvarlig. Men den är allt annat än ironisk. Om det är något som får hennes Albee att lyfta är det lättheten och musikaliteten, kvaliteter som samverkar med åskådligheten i scenografen Erlend Birkelands vinkelställda väggar och Linus Fellboms dagsljus på tingen.
Det är en Albee som flyttat fram på förscenen, och attacken är mer komedi än regelrätt naturalism. Det minimalistiskt inredda akademikerhemmet kunde lika gärna ligga i Äppelviken som i New England. Förvaringen av brända och destillerade drycker har lösts med en baravdelning där George kan studera sin trötta nuna i väggspeglarna. Om Ekborg någon enstaka gång höjer rösten faller han snart tillbaka i letargi. Hans pauser – så mästerliga – ger spelet en njutbar saklighet som får oss att skratta och Pia Johansson att explodera i förolämpningar och av eldvattnet inspirerade skymford.
Hennes artisteri talar ett annat språk än hans, mer fysiskt och utlämnande, och kommer nog närmare den mystik som bär på pjäsens magra förhoppning om förlåtelse och återlösning. Den bleka huden blir ännu blekare av det svarta ålskinn som får unge Nick att svara på Marthas inviter.
När Pia Johansson återvänder från köksregionerna, där hon och Nick brutit mot det tionde budet, möjligen även de övriga, är det som ett slags nutida Fröken Julie, med ena strumpan nerhasad och klänningens blixtlås halvöppet.
Att Shebly Niavarani övertygar som biträde i denna förnedringsakt beror på att han så skamlöst framställer en fullkomligt ointressant streber. Som Nicks lika unga fru klättrar Liv Mjönes uppför trappan till badrummet för att spy. Även om Stadsteaterns premiär ägde rum på luciakvällen är det inga tomtegubbar som slår i glasen, om någon trodde det; man är glad att man sitter i salongen och inte är med på scenen.
Men blir jag skakad? Inte på allvar, och det beror bland annat på pjäsens alltför genomskinliga dramaturgi. Jag har alltid haft svårt att tro på den snabba övergången från naturalism till katolsk dödsmässa när George till slut väljer att driva det fantiserade barnet ur sitt och Marthas ofruktsamma liv.
Men det beror även på att kvällen tenderar att blir mer uppvisningsteater än det själsdrama som Albees pjäs trots allt inbjuder till. På sällsynt hög nivå, vill jag tillägga. Konstant underhållande.
I början av hösten såg jag Sofia Jupithers andlöst vackra och intima uppsättning av Strindbergs ”Ett drömspel” på Nationaltheatret i Oslo. Nu visar hon sig behärska även det stora formatet. Om hon lyckas placera själva dramat i vår epok vill jag lämna osagt. Kanske en omöjlig uppgift.