Bullrig Gombrowicz. Mia Benson imponerar i Turteaterns ”Vigseln”.
Det är polskt år på Turteatern i Kärrtorp. I samarbete med Polska institutet lanseras ny och äldre polsk litteratur med föreläsningar, readings, gästspel och egna uppsättningar. Först ut är veteranen Witold Gombrowicz (1904–69) som på senare år fått sitt definitiva litterära genombrott. Alf Sjöberg och Ingmar Bergman gjorde sitt bästa för att även etablera Gombrowicz status som dramatiker här hemma, och i mitten av 1990-talet gjorde Karl Dunér en lyckad uppsättning av ”Vigseln” på Dramaten, som visade att samhällsklimatet kan ge Gombrowiczs brokiga och burleska uttryck en särskild pregnans.
Vissa dramatiker är emellertid så intimt förbundna med sin tid och kultur att de inte utan vidare går att översätta. Jag tror att det krävs världskrigserfarenheter för att på allvar skrämma sanningssägaren Gombrowicz i ställning. Har man inte delat erfarenheter med honom ger hans absurda dramatik och sprängda former lätt bara ett lustigt apart och oregerligt intryck, och det är det intrycket man får av ”Vigseln” på Turteatern.
”Vigseln” brukar beskrivas som ett drömspel men man somnar inte precis till dessa bastanta och bullrande fantasier. Gombrowicz pjäs handlar om soldaten Henrik som efter kriget återförenas med föräldrarna, sin forna fästmö och sin bästa vän, men han går från en front och en mardröm till en annan. Snart dras familjen in i ett fantasislag om makt. Henrik själv blir diktator och mördare på kuppen fast han egentligen bara vill vigas med sin brud.
På Turteatern tror man uppenbarligen att Gombrowiczs kvaliteter bäst uppenbaras om de filtreras genom skräckfilmens estetik. Nils Polettis iscensättning är makaber med en munter tvist. Det är lite sång, lite dans, lite av Rocky Horror Picture Show, och i övrigt för mycket av det mesta.
Första aktens starkt fysiska utspel blir man bara trött och tjurig av. Vem ids försöka förstå eländet när det bara verkar vara en ursäkt för att väsnas. Iscensättningen rör sig enformigt framåt i marschrytmer, tvära avbrott och repetitioner.
Det är säkert en riktig tanke att man bäst visar respekt för Gombrowicz genom respektlöshet. Iscensättningen är dessutom konsekvent, välrepeterad och rytmisk, och i synnerhet Hannes Meidal glider självklart och mästerligt in i en främmande speltradition. Det är hans på en gång farliga och fåniga svarta fadersgestalt som dominerar iscensättningens första hälft. Den två timmar långa första akten är emellertid i det stora hela så outhärdligt tråkig att jag får tvinga mig in till andra akten.
Lyckligtvis, får jag säga, för i andra akten tar Turteaterveteranen Mia Bensons Henrik på allvar över som centralgestalt. Med sina knäskydd och sin vänligt bekymrade uppsyn framstår hon i första akten som en Luke Skywalker på apornas planet. Men i andra akten blir hennes Henrik rusig av sin egen dröm och som tyrann är hon underbart elak och underhållande, och förunderligt uttrycksfull med det där ansiktet som på en gång påminner om Vanessa Redgrave, Eva Röse och Peter O’Toole. Jag önskar mig en rikare roll åt henne, en Richard III. Synd att man måste genomlida tre timmars tristess för en så fin gestaltning.