Under tre kvällar i oktober läser Stina Ekblad Rainer Maria Rilkes tio ”Duinoelegier” på Forum. De publicerades 1922 och skrevs under två korta, intensiva perioder med tio års mellanrum – före och efter första världskriget.
– Elegi står för klagosång och grundtonen i ”Duinoelegierna” är sorg, säger Stina Ekblad.
– Sorg men samtidigt berusning, hänförelse och skönhet. Jag är inte förståsigpåare, jag är läsare och Rilke läser jag med stor glädje. Hans diktning är inte lätt att ta till sig men det är lätt att öppna sig för den, säger hon.
– Elegierna är obönhörliga, med stora ord som vi knappt vågar ta i munnen i dag. Men de handlar om de stora tankarna och känslorna som finns i oss och de öppnar ett svalg till människors bottenlösa möjligheter till allting. Ibland faller de ner i en klyfta där det kan kännas för mycket, för tungt, för många stickspår, men så klättrar den upp igen. Den rör sig mellan änglarna och det djupaste mörkret.
Man kan känna en liten förtvivlan när livet känns torftigt och platt men – nej. ”Duinoelegierna” påminner oss om att det inte bara är det, det finns något annat.
Flera svenska författare har översatt ”Duinoelegierna”. Stina Ekblad har valt Erik Lindegrens översättning från 1967.
– Två poetiska poeter som står bredvid varandra. Mycket finns kvar av klangerna, ljuden och rytmerna i Rilkes tyska original i Lindegrens översättning.
Stina Ekblad har länge haft Rilke som följeslagare och när hon talade med Forums konstnärlige ledare Jean Claude Arnault i ett annat sammanhang nämnde hon att hon gärna ville läsa Rilke.
– Han slog till med tre kvällar. Forum är en plats där man får hänge sig åt skönhet och komplexitet, säger hon och det är ju något som gäller både Forum och ”Duinoelegierna”.
– Jag vet inga andra dikter som är som ”Duinoelegierna”, de är roliga att läsa alla.
De tre kvällarna kallas ”Rilke/Beethoventrilogi”. Till ”Duinoelegierna” har Jean-Claude Arnault och pianisten Love Derwinger gjort ett speciellt urval av kammarmusik av Ludwig van Beethoven som framförs av pianisterna Love Derwinger, Roland Pöntinen och Staffan Scheja, violinisterna Tobias Ringborg och Cecilia Zilliacus, violoncellisten Daniel Blendulf och Indrakvartetten.
Duino heter det slott nära Turin där Rilke bodde ensam vintern 1912 och där han fick ingivelsen till första elegin som han skrev färdig samma dag.