Turteatern bjuder på blomkålsoppa i foajén och det är inte vilken soppa som helst. Den har sin Gombrowiczkt knotiga, äckliga men inspirerande eftersmak. Värd att pröva för den kulinariskt intresserade.

Mat och hat (mot den adel han själv kom ur) är tätt ihopslingrade hos 1900-talets store polack. Soppan är del i föreställningen ”Kalla kårar med Witold”, fas två i Turteaterns Gombrowicz-år. Två noveller ur debutsamlingen ”Minnen från mognandets tid” från 1933, som författaren arbetade om och gav ut på nytt 1957 under titeln ”Bakakaj”, har blivit två groteskt underhållande drama-miniatyrer. Bland mycket annat visar de att Turteatern håller på att bli en verkligt het plats i Stockholms teaterliv.

Den första, ”Grevinnan von Petzolds gästabud”, görs som monolog av Nils Poletti. Han lever upp till sitt Commedia dell’Arte-klingande namn: komediant-tricken, röstbytena, de långa sugande blickarna, blixtsmilen och hans fysiska sätt att förmedla att han lever på sin publikkontakt.

Detta är ren Commedia, och passar förträffligt för Gombrowicz elaka skildring av överklassens självgott snåla, allt vidrigare vegetariska orgie på underklassen.

Ännu roligare blir det efter paus, när Carina Ehrenholm och Jesper Feldt i ”Jungfrudom” oerhört jämnspelt tar sig an den svåra frågan om jungfrulighetens natur . Den texten går rakt in i genusdebatten i dag.

Gombrowicz såg sociala konstruktioner överallt och älskade att lyfta på täckelsen och avslöja de konstiga drifterna undertill. Men utan lysande skådespeleri hade det inte blivit hälften så roligt.
Det är, mitt i postdramatikens era, ett skådespeleri som hyllar texten. Som suger och smakar på den och avnjuter den till minsta lilla bismak och skrovlighet. Samtidigt gestisk teater: Jesper Feldts upphetsat nollställda minspel när han lovprisar det jungfruliga är obetalbart.

Den rödkindade Carina Ehrenholm är oskuldsfull som en rosenknopp och lika sprickfärdig. Av en drift hon förgäves och under fantastiska paroxysmer söker utlevelseformerna för, i en värld som förnekar och döljer allt det hon försöker gissa sig till.

Strålande!

Är man på humör för en trerätters så spelar Unga Tur direkt efteråt Bernard-Marie Koltès drama ”I bomullsfältens ensamhet”. Binyam Hailes Koltès-tolkning utspelar sig i halvmörker och ficklampssken, men är ändå ljusare, mindre expressionistiskt dunkel än Koltés brukar vara. Mellan säljaren och köparen pågår växelvis det ordlösa driftspelet och ett lättretat dagsljussamtal.

En smula humor till Koltès fungerar faktiskt utmärkt, samtidigt som orkestern med sina naturljud och hetsiga rytmer och dansaren Gael Kinsungila vrider spelet in i kroppens mörker.
Mellan Koltès och Gombrowicz syns plötsligt beröringspunkter. Det intelligenta förhållandet till texten har de bägge Tur-scenerna också gemensamt.