Johannes Bah Kuhnke är affischpojken med hårig armhåla och illröda läppar som pockar på uppmärksamhet från plakat över hela Stockholm. ”Hedwig and The Angry Inch” är på väg – dragshowartisten Hedwig, förloraren som reser sig gång på gång, en överlevare med kultstatus.
– Hedwig är ju inte den fullfjädrade kvinnan, inte den fullfjädrade artisten. Hon försöker anta rollen av kvinna och faller igenom ibland. Jag har tänkt att hon snubblar på sina klackar i öppningsscenen, säger Johannes Bah Kuhnke.
Hedwig är ingen After Dark-primadonna, regissören Farnaz Arbabi och Johannes Bah Kuhnke letar mer efter råheten och skitigheten. Det ska finnas en punkkänsla och höga klackar, de har laborerat med olika uttryck, även om de justnu gör ett uppehåll. Men snart fortsätter Johannes Bah Kuhnke med sin träning på skyhöga klackar, storlek 43.
– Klackträning är skitjobbigt. Jag vet inte ens om jag fixar det, tänk om folk kommer till premiären och jag har lågskor.
– Jag frågade Helena af Sandberg, som också spelar på Stadsteatern, hur man tänker kring riktigt höga klackar. Hon sa: Det gör skitont, men mitt bästa tips är: Det är bara att le. Bita ihop och le.
Hedwig är en pojke som genomgår ett könsbyte som går snett. Hon slutar som ”en internationellt okänd rockstjärna”.
– Hon är en underdog och en förorättad diva. Hennes berättelse om utanförskap och längtan efter kärlek tycker jag är gripande, säger Farnaz Arbabi om Hedwig. Samtidigt blir det väldigt komiskt när hon serverar oss sina misslyckanden. Och på slutet löses det som varit så viktigt för identiteten upp: man, kvinna.
Genom filmen har Hedwig blivit en ikon, en hjältinna ... Man eller kvinna, det beror på hur man ser saken. Farnaz Arbabi, som regisserar pjäsen och översatt John Cameron Mitchells och Stephen Trasks scenmusikal, säger ”hon” om Hedwig. Johannes Bah Kuhnke som spelar Hedwig, säger ömsom ”han” och ömsom ”hon”.
Farnaz Arbabi tänkte genast på Johannes Bah Kuhnke när det blev klart att hon skulle sätta upp musikalen, han är inte bara skådespelare utan har också spelat i ett band. På Stockholms stadsteater har publiken sett honom ta ut svängarna fysiskt och komiskt, nu senast som Stureplansbratten Noppe i ”Djungelboken ” och som greven i ”Figaros bröllop”
– Expressiva, stor-ritade figurer ... jag tycker om att figurer är på gränsen. Jag kan titta på folklustspel, typ Stefan och Krister, och tänka att sådana grovhuggna figurer kan man visst göra, men de kräver full seriositet, att man bottnar i sina känslor. Det finns något kul och svårt med att vara i patetikens dal och försvara sin figur till sista blodsdroppen, säger Johannes Bah Kuhnke.
Mycket hänger på honom. Scenmanuset är skrivet som en konsert där Hedwig berättar om sitt liv. Johannes är den ende skådespelaren, runt honom står musikerna som utgör Hedwigs band The Angry Inch, plus ”baletten” – om vilken Hedwig förresten säger: ”Dom kommer från Teaterhögskolan. Söta, va? En present från min Sugar Daddy: Benny.”
– Jag tycker att det är kul att leka med det kvinnliga och manliga och jag har bra tillgång till bägge sidorna. Jag är uppfostrad av kvinnor: mamma och en syster, min pappa dog när jag var fem år. Och nu är jag gift, med en kvinna, och har två döttrar.
– Och jag har ju samma referenser som Hedwig: Iggy Pop eller David Bowie, som lekte med de normativa könsrollerna, ibland var han kvinna, ibland man. Det var min tolv år äldre brorsa, som åkte till London, som fostrade mig i musik.
Hedwigs liv börjar i Östberlin, där det är så trångbott att lille Hans får sova med huvudet i ugnen. Som ung pojke ligger Hans och solar ryggen i en bombkrater och drömmer om hamburgare och musikkarriär i USA. En amerikansk soldat, Luther, får syn på skönheten och blir blixtförälskad. Hedwigs mor och Luther övertalar unge Hans att göra ett könsbyte för att kunna följa med som soldathustru till drömlandet USA. Operationen leder till att han blir stympad, varken man eller kvinna. ”Såret läkte och jag fick en liten arg bit kött ”, sjunger Hedwig
Väl i USA överger Luther honom. Berlinmuren faller hemma i öst. Han är åter ensam och beslutar sig för att anta en kvinnlig identitet. Hans blir Hedwig och rockstjärna. Hedwig blir kär i pojken Tommy Gnosis, lär honom musik och de börjar sjunga tillsammans. Men Tommy överger henne och tar med sig alla Hedwigs sånger.
Det var den ojämna filmen från 2001 som skapade Hedwigs kultstatus, men det började med en musikal tre år tidigare, som i sin tur byggde på John Cameron Mitchells och Stephen Trasks egna shower med sånger och ståuppnummer på en dragbar i New York. Cameron Mitchell som vuxit upp i strikt katolsk miljö på olika militärbaser i USA hade skapat dragfiguren Hedwig åt sig. Och slutligen 1998 skapades en musikal ”Hedwig and The Angry Inch” av allt det material de samlat på sig.
Filmens Hedwig blev både patetisk och självömkande ...
– Scenmanuset skiljer sig en del från filmen, det är vitalare, lite fräckare, säger Johannes Bah Kuhnke. Hon har ju en trasighet som hon försöker undvika och ibland ramlar ned i.
– Det är lätt att visa tragiken i förväg, den är en fälla som man kan hamna i som skådespelare. Han har ju fastnat i något slags trauma, har ju hakat upp sig på Tommy Gnosis som han förföljer. Går omkring med en bitterhet – men också en positiv bitchighet och kan driva med sin egen misär. Han driver vilt med allt, könsstympningen också, och förolämpar publiken.
Filmen som skapade ikonen Hedwig är visserligen en saga om trasighet, men också en excess i peruker, glittersmink och lösfransar. John Cameron Mitchell som själv spelar rollen i filmen och har regisserat bär alla attributen utan ironi. Hans läppar är små lackarbeten och perukerna blänkande konstfärdiga konstruktioner.
Johannes och Farnaz har en mer distanserad inställning till attributen. Men perukerna är viktiga, inte minst den avgörande Hedwigperuken. Varumärket, den berömda Farah Fawcett-frisyren, feta 70-talsvalkar som krävde jättelika värmerullar.
Och kroppshåret... du har inte rakat armhålan på Elisabet Olssons affisch?
– Nej, men bröstet. Det är ett punk-uttryck i det där, och ett feministiskt statement, att inte raka armhålan. John Cameron Mitchell sa själv att de som spelar Hedwig ska raka allt. Utom armhålan. Benen ska jag raka till premiären.Bar peruk och rakade bröstkorgen gjorde han redan när han spelade Noppe, en av de ledande aporna i Alexander Mørk-Eidems ”Djungelboken”, som har blivit en av Stadsteaterns största publikdragare genom tiderna.
– Vi hade peruker med låg panna, och en variant av back slick, stekarfrisyren, ganska mycket fett, bakåtkammat
Med Stureplansbrattarna Joppe och Noppe skapade Christian Hillborgs och Johannes Bah Kuhnkes två oförglömliga scenfigurer, en studie i dumhet och väluppfostrad ondska.
– Först och främst så var Alexander Mørk-Eidems manus till ”Djungelboken” väldigt bra, vi skrattade så vi vek oss redan när vi läste det.
– Det var Christian Hillborgs idé att de skulle vara brats. Han har jobbat i modebranschen och känner mycket folk kring Stureplan.
Så de läste Annette Kullenbergs ”Överklassen i Sverige ” och gjorde studier på plats på Stureplan.
– Vi jobbade enligt en Bill och Bull-princip: En hjärna på oss två, och vi har jobbat jättemycket för att få texten att sitta: pam pam, inga processer, ingen tankebana. Det var underbart att få jobba med Christian under en lång rep-period, vi lade till och drog ifrån och byggde upp en bank av material. Vi hittade en kropp och en hjärna. När vi kommer in på scenen kan jag få en blick av honom och så drar vi i väg.
– Vi är de sköna roliga killarna. Efter ett tag kom vi på Principen: Publiken ska älska oss i början, och sedan ska vi gå över gränsen i vidrighet.
– Där finns en väldigt trevlig intagande von oben-attityd i överklassen, säger Johannes genom näsan och lägger upp rösten ett steg.
– Oförskämdheter sägs med en sådan otrolig vänlighet ... Och om man reagerar: Men Gud blev du sur, jag bara skojade. Det där puttriga, där man samtidigt bara sticker, sticker, smått psykopatiskt, det har vi använt.
– Jag har träffat kids på tunnelbanan, som berättar att de sett den fyra gånger, som gått till teatern själva med sina tummade hundralappar.
– Man har ju spelat i pjäser där man känner: Näe ... nu förstör jag en hel teatergeneration. Teatrarna gör fel när de bjuder in några skolklasser så att de kan fylla upp stolarna när biljettförsäljningen går dåligt.
– Det är en av de stora grejerna med ” Djungelboken” – att man kan vara med och visa en generation att teater inte behöver vara tråkigt.
Den 30 juli får vi se hur se hur det går att förvandla sig från överklassapa med låg panna till underdog i höga klackar på Stadsteaterns stora scen.