Och nog lockar Edward Albees i sitt skakande kammarspel fram fula sidor ur äktenskapet, och ur människan. Pjäsen utspelar sig under en spritflödande efterfest. De medelålders makarna Martha och George (Dan Ekborg) har bjudit in ett ungt par att agera publik medan de tävlar om vem som kan förödmjuka den andra mest raffinerat.

– De flesta i min generation och äldre har ju sett filmen med Richard Burton och Elizabeth Taylor, säger Pia Johansson, som senast prisats för huvudrollen i ”Petra von Kants bittra tårar” på Stockholms stadsteater och som nu tar sig an rollen som Martha.
Själv såg hon filmen på 70-talet, i de tidiga tonåren, och drabbades av det starka skådespeleriet och kontrasten mot de vanliga tjusiga Hollywoodfilmerna.

– Elizabeth Taylor hade gått upp i vikt för rollen och lät sminket rinna, det var ovanligt då.

Att ha sett andra rolltolkningar tycker inte Pia Johansson stör hennes egen.

– Det finns så mycket i pjäsen att ta fasta på. Den handlar om barnlöshet, alkoholism, kärlekslöshet och att vara kvar i gamla mönster och inte komma loss. Och tack och lov finns en ny generation som inte har sett filmen!

När pjäsen hade premiär 1962, och sedan filmen fyra år senare, var svordomarna och de sexuella inslagen kontroversiellt, vari ligger sprängkraften i dag?
– Det brutala är hur elaka de är, att de lämnar ut varandra så extremt. Och nu börjar jag bli lyhörd för just sådana repliker när jag går på stan eller i andra sammanhang. Alla som har varit på en parmiddag känner igen replikerna.

Man får fint stoff till egna middagar när man sett pjäsen, skämtar Pia och spelar upp ett imaginärt samtal mellan två teaterbesökare: ”Precis sådan där är du!” ”Det är jag väl inte.” ”Jo!” ”Nej, det är du som är!”

– Eller så kan man gå därifrån och känna att ”vi har det ganska bra i alla fall”, och gå hem och vårda sin relation i stället.