På Götgatan 61, precis bredvid biografen Victoria, har Cheap Monday sina kontor. När Ann-Sofie Back tar emot På stan är hon inne på sin tredje dag på jobbet som nyutnämnd chefsdesigner för ”allt som inte är denim” på Cheap Monday. Det kaxiga klädmärket har med sina både billiga och extremt smala jeans definierat det unga Stockholms utseende de senaste åren, och på kuppen givit nytt liv åt det som seriestrippen Stockholmsnatt döpt till ”den tajta rockröven”. Resten av Cheap Mondays kläder är inte lika profilerade och det är där Ann-Sofie Back, en av Mode-Sveriges mest hyllade designer, kommer in i bilden.
För en månad sedan flyttade Ann-Sofie Back tillbaka till Stockholm, efter tolv år i London. Hon har dock inte hunnit se så mycket av stan än. Genom ett fönster på kontoret pekar hon ut den lilla Södermalmstriangel där hon tillbringar all tid. Kontoret ligger minuter från både hennes hem och hennes andra studio, där hon kommer att fortsätta göra egna kollektioner parallellt med Cheap Monday-linjen. De första arbetsdagarna har mest gått åt till att prata med journalister och sitta i möten med inköpare och de nya medarbetarna. Beverly, en tvåårig boston terrier som följer Ann-Sofie vart hon än går, hoppar ut och in ur På stan-fotografens bildvinkel. ”Ska vi inte strunta i allt modesnack och bara låta intervjun handla om hunden?” säger Ann-Sofie Back med ett leende.
De vita väggarna är traditionsenligt tapetserat med hundratals urklipp från magasin – inspiration till den kommande Cheap Monday-linjen som kommer ut våren 2011. ”Här får du inte fotografera!” säger hon till fotografen när han riktar kameran mot väggen och lägger skämtsamt till att om bilder på de här urklippen kommer ut, kommer ett annat svenskt klädmärke, vars namn vi låter vara osagt, att ha snott allt inom några veckor. En kompromiss nås mellan fotograf och designer, kort skärpedjup så att väggen blir oskarp.
Nere på Götgatan går folk som nu blir hennes nya primära målgrupp; i den här delen av stan är Cheap Monday ohyggligt populärt. Det svenska perspektivet säger hon att hon inte har lärt sig än, men lusten att göra kläder som fungerar för fler än henne själv ”och några japanska stylister” har växt sig starkare under de senaste åren.
– Det är en sak som varit roligt sedan jag kom till Stockholm. Förut, i London, såg jag bara modefolk som hade på sig mina grejer. Men här har jag flera gånger på några få veckor sett vanligt folk på gatan som har på sig mina kläder, och det är verkligen jätteroligt att det är så. Det är en kick att se att kläderna funkar.
Kläder som fungerar har inte alltid varit Ann-Sofie Backs signum. Hon har beskrivits som svår och avantgardistisk. Kläderna hängde nästan lika ofta på konstutställningar som på galgar, och kulturjournalister omfamnade henne inledningsvis hårdare än modevärlden. Ibland har det tyckts lättare att skriva om hennes kläder än att ha dem på sig. Men tittar man igenom kollektionerna slås man också av hur roligt och smart mycket av det är. Här finns toppar som är uppsnittade som om Freddie Kruger lekt med dem. Eller en kjol som bara består av stringtrosor, en hyllning till Lindsey Lohans förmåga att glömma ta dem på sig. Och en annan kjol som lyfter fram pinsamma klädmissar – draperad så att det ser ut som om kjolen fastnat i trosorna (det blev ingen storsäljare).
2005 lanserade hon den enklare linjen Back. Det var ett första steg mot att göra kläder för en bredare publik och det är den ambitionen som nu mynnat ut i Cheap Monday-jobbet. Ann-Sofie Back hade precis bestämt sig för att flytta tillbaka till Stockholm när Örjan Andersson, Cheap Mondays färgstarke grundare, överraskande frågade om hon ville bli chefsdesigner för överdelskollektionen. Hon tackade ja direkt.
– Det låter lite fjantigt men vi har båda en ”no bullshit”-inställning till mode, Örjan är inte så imponerad av modevärlden. Och så jobbar vi båda med humor. Det är något lite ”tounge in cheek” över Cheap Monday.
Ni kände varann sedan tidigare också.
– Jag tror att han jobbade på J C som inköpare när jag jobbade på Acne, och Acne måste ha sålt sina kläder där då. Eller så var han bara väldigt intresserad av jeans. Han brukade komma upp till oss väldigt ofta och snacka vintage och sömmar.
Medelklassuppväxten i Stenhamra på Ekerö var den första katalysatorn för Ann-Sofie Backs modeintresse. Hon berättar att hon började bråka om vilka kläder hon skulle ha på sig redan när hon var fyra år gammal. I intervjuer har hon berättat hur hennes modekarriär tidigt kickstartades som motreaktion på föräldrarnas ointresse för kläder.
– Ja, det här har jag berättat jättemånga gånger. Men jag får inte säga det längre för min mamma för hon blev så sur, haha. Men jag har inte kommit på något alternativt svar heller.
Klädintresset tog henne så småningom till konst- och designskolan Beckmans, där hon enligt egen utsago bara försökte göra så trendiga kläder som möjligt. Men det var när hon för tolv år sedan flyttade till London och prestigefyllda St Martins som hon kände att hon hittade ett sammanhang som passade henne.
– Jag har egentligen aldrig älskat London. Men den typen av plagg som jag gjorde då hade inte fungerat i Stockholm. Efter att jag gått färdigt på St Martins sålde jag hela min examenskollektion till Londonbutiken The Pineal Eye. Det var då jag förstod att ”Jaha, man kan göra såna här kläder här. Det finns folk som köper det här och har så mycket pengar att spendera på mode”.
När började du fundera på att flytta hem?
– Det var väl åtta år sen, haha. Jag har faktiskt varit på väg så länge. Men jag har aldrig vågat ta beslutet. Jag har hela tiden behållit ett liv här, jag har haft en pojkvän här i tio år och vi är gifta nu och har lägenhet tillsammans. Och jag har verkligen flyttat hit under rätt årstid, jag tror inte att jag varit i Stockholm i maj sedan jag flyttade till London för tolv år sedan.
Vad kommer du sakna med London?
– Det finns ju inga pubar här, det kommer jag att sakna. Och det är först nu när jag flyttat som jag insett att jag hade ett större umgänge än jag trodde i England.
Vad kommer du inte att sakna?
– Att ha hjärtklappning som jag hade i London hela tiden. Där vaknar man med hjärtklappning, cyklar till jobbet med hjärtklappning och jobbar med hjärtklappning. Det är en ganska krånglig och stressig stad att bo i. Här i Stockholm är det inte lika många hinder i vägen.
Under åren som Ann-Sofie Back varit i exil har den svenska modekartan både ritats om och expanderat. ”Det svenska modeundret” ersatte ”Det svenska musikundret” som landets främsta mirakel.
– Jag tycker att det känns som om hela inställningen till mode har förändrats medan jag varit borta. Mode har fått mycket mer status. Tidigare avfärdades mode med en fnissning: ”Oj, det där var ju inte så praktiskt.” Nu ses det som något man kan syssla med på riktigt. Och så har modeteori och kopplingen mellan konst och mode vuxit fram. Se bara på Beckmans, i dag är det helt annorlunda mot när jag gick där.
Har du alltid tagit mode på blodigt allvar?
– Jag har ju hela tiden i mig det där svenska synsättet, att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Det är både irriterande och skönt att ha den inställningen. Det skulle ju vara jättefint att vara som Ulf Lundell och ta sig själv på superstort allvar hela tiden. Men jag kan inte göra det.
Finns det något bra med den respektlösheten?
– Åh, nu sa du något intressant. Det är det som gör svenskt mode intressant – att vi inte har den traditionen som tynger ner oss. I ett land som Frankrike finns det så mycket traditioner som man måste ta hänsyn till. Det är befriande att vi inte har det på våra axlar.
Så skulle du kalla svenskt mode äventyrligt?
– Haha, nä, men det finns humor. Som alla de här ironiska trenderna som kommit härifrån. Som att ha tubsockor utanför byxorna, som långt senare kan dyka upp någon annanstans.
– Det har jag ju märkt när jag varit på semester i Stockholm så är det en hel del trender som är helt lokala. Som man inte ser i London, jag vet inte om de någonsin kommer dit. Det är ju en positiv sak med att vara på plats.
Nu när du jobbar från Götgatan kanske du kommer på nästa tubsockstrend?
– Nä, jag skulle aldrig ha velat komma på den idén, det var det väl Stakka Bo som gjorde? Det var nog kanske en ganska dålig idé egentligen.
Läs om några av Ann-Sofie Backs tidigare kollektioner här!