Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

På Stan

Spelhålor: Spela bingo i Stockholm

Har tv- och datorspel konkurrerat spel­hallarna? På stan besökte en arkadhall, en bingohall och ett rollspelscentrum i Stockholm – svaret finns här.

När man kliver ner i bingolokalen på Sankt Eriksgatan möts man av Rösten. Den datoriserade stämman låter som något man kalibrerat efter en självmordslinje: smeksam och förstående, hypnotiserande. Men här säger den saker som, ”Bertil 12, etta tvåa”.

– Jag ogillar verkligen den där monotona rösten, även om man vänjer sig. Däremot fortsätter den bara oavsett vad som händer i lokalen. Det har ju hänt att folk faller ihop under ett spel och rösten bara maler vidare, säger spelaren May-Britt Christenson.

Rösten och de automatiska stoppen när någon får bingo, var ett steg av moderniseringen när Svenska Spel gick in och tog över en rad bingohallar i Sverige under konceptnamnet Bingo Live. Det var ett försök att tvätta bort bilden av skumbelysta hallar och rökiga heltäckningsmattor. Och, framförallt, att odla en återväxt bland bingopubliken. Det slutade i en förlust på 300 miljoner och krigiska katastrofrubriker i tidningarna.

På Fridhemsplan flankeras ingången till hallen av barnvagnar och fikabord belamrade med juiceflaskor och lattemuggar. Det är en fortsättning på den rosenkindade utveckling som spelformen har tagit. I juli 2005 infördes rökförbudet i Sverige, vilket innebar ett kraftigt slag mot landets bingohallar. Enligt Lotteriinspektionens statistik har vanligt bingospelande minskat med 30 procent sedan 2004. Nätbingon har under samma period ökat med 370 procent.

Det har hänt en del sedan 1988, då bingo var den största spelformen i Sverige.

Det som har hänt är kabel-tv, internet och en explosion av nya spelformer.

– För varje år försvinner det fler och fler ­bingospelare och det kommer inga nya. Snittåldern är hög och spelarna dör ju ut, säger hallchefen Carina Berggren.

En snabb blick ut över golvet visar en likriktad demografi: pensionärer, övervägande kvinnor. Det är eftermiddag, bingo-primetime enligt Carina Berggren, och lokalen är halvfull. Spelen avlöser varandra med några minuters uppehåll för besök av de inglasade rökhytterna som får mig att associera till en utställningsmonter: kom och se den utrotningshotade arten Kedjerökande bingospelare.

Men May-Britt Christenson, som fyller 77 i år, har inget intresse av att gå över till nätbingon.

– Nej, man spelar på ett helt annat sätt här. Man jagar inte pengar på samma sätt. Man spelar förståndigare och har innan gjort upp en budget som man följer. Men visst har man träffat pensionärer som går ut och tar telefonlån för att kunna spela mer.

Men det är ute på gatan, i den kompakta vårkylan, som jag får en helt ny förklaringsmodell till varför folk inte besöker hallen. Det är två killar i bulliga täckjackor som ställer sig vid ingången.

– Ska vi gå in, frågar en av dem och pekar med tummen.

– Nej, ser folk en där tror de ju att man är beroende, svarar hans kompis.

Och nere i bingolokalen, förbi rökhytterna, fortsätter Rösten att mässa sina siffror.

Missa inte! Kristoffer Ahlströms rapporter om spelhallar i allmänhet, arkadspelhallen på Heron City och rollspelscentrumet Dragon's Lair.