Tove Naess minns sin första boulematch. Det var hösten 1992. Kompisen Mats Ronander föreslog att gänget skulle hyra en bana på Prins Bertils boulehall på Djurgården en söndag, det hade han hört att man kunde göra. Ett halvår senare vann Tove Naess sitt första distriktsmästerskap i mix dubbel.
– Vi slog ut landslagsspelare. Men jag visste ju inte vem det var jag mötte, jag var helt respektlös, säger hon.
Tove Naess, som blev känd för en bred publik som sångerska på 80-talet, fick blodad tand. 1996 blev hon uttagen till svenska boulelandslaget, där hon ingick till och med i fjol, när hon bestämde sig för att ta en paus. Det betyder emellertid inte att kloten får vila. Tove Naess stämmer träff vid Boulebar i Rålambshovsparken. Parken är full av gratisgrusplättar. Och gångar.
– Finns det bara en grusad gång kan man spela boule, säger hon.
– Men man måste så klart tänka på att det är stålklot man kastar omkring sig och att det kan komma ungar farande. Boule är ju en gentlemannasport. Man står inte och skriker när någon ska koncentrera sig.
När hon inte tränar spelar hon oftast med vänner. Men det händer att hon ställer sig själv och kastar också.
– Det är alltid någon som frågar om man vill vara med, säger Tove Naess.
– Det är lite tjusningen med den här sporten. Man träffar folk från alla håll – jag har spelat med läkare, fönsterputsare, reklamare. Folk jag aldrig skulle ha pratat med annars. En annan fantastisk sak med boule är ju att man kan hålla på hela livet och ändå ha utbyte av varandra. Det är inte lika lätt att ha femåringen och farmor på fotbollsplan.
Är det något särskilt möte du minns?
– Det är många, på olika sätt. Men jag måste nog säga Prins Bertil. Jag spelade både med och mot honom. Han var i sin boulehall i stort sett varje eftermiddag när jag började spela där. Det hände att han ropade en till sig och frågade om man ville vara med. Han var otroligt okunglig, om man säger så.