Ingången skulle kunna vara kamouflerad. Porten till Kungsholmstorg 6 liknar den till vilken bostad eller tandläkarmottagning som helst. Men när man kliver in i hallen av affischer och kartongfigurer i mangautförande så passerar man tröskeln till en helt annan värld.

Under mitt samtal med delägaren Johan Nilsson på rollspelscentrumet Dragon’s Lair beskriver han stället som en fritidsgård, men ”fristad” skulle passa lika bra. De sociala gränserna är nästan utsuddade här.

– Man hör ofta folk som säger till varandra, ”Du skulle aldrig prata med mig i skolan”. Folk träffas utanför hierarkin på ett helt annat sätt här, säger han.
Och det är nog bara här man kan höra insnöat initierade hönan och ägget-diskussioner om huruvida ”Age of steam” inspirerades av ”Railroad Tycoon”, eller om det var tvärtom.

Ju längre man tränger in i labyrinten av korridorer och källarvalv desto högre stiger åldrarna på spelare: från de matsalsliknande rummen med kortspel – ”Magic: The gathering”, ”Yu-gi-oh” – till ”Warhammer”-passagerna, via arkadrummet till de innersta bräd- och rollspelskrymslena. Åldersspannet sträcker sig från mellanstadiet till 50-gränsen. Det är ett imponerande myller med uppemot hundratalet personer i lokalen.

För ett land med närmare en kvarts miljon registrerade ”World of warcraft”-spelare borde de analoga spelen ha sopats av brädet för länge sedan. Men Johan Nilsson har märkt en motreaktion.

– När ”World of Warcraft” släpptes kände vi en klar dipp i besökarantal, det var till och med svårt att få folk som jobbade här att stanna kvar på kvällstid för att de ville hem och spela. Men onlinespelandet har börjat avta hos den breda massan, vi får in mer folk som vill träffas och spela mot varandra i stället.

Han får medhåll av Axel Rydén, före detta svensk mästare och dubbel EM-bronsmedaljör i ”Warhammer”.

– Man kan likna det vid att spela korpfotboll. Det är lika mycket ett sätt att umgås som det är att spela.

Dessutom bygger det på en manuell kreativitet där man bygger och målar sina egna figurer.

”Warhammer”-rummet är mycket riktigt det mest iögonfallande. Spelplanerna är tjocka masonitskivor målade i terrängfärger och dekorerade med miniatyrträd, fästningar i hårdplast och ett myller av bestyckade spelpjäser. Tjocka häften med tabeller och värden trängs med klasar av sexsidiga tärningar och måttband för skalenliga avståndsbedömningar.

Det är en rätt homogen publik, nästan uteslutande hankön, men enligt Johan Nilsson och Eskil Myrenberg, också anställd, brukar den vissa kvällar bestå till en tredjedel av tjejer.

– När min flickvän kom hit första gången gjorde alla stora ögon att en tjej ens vågade sig in, men nu är det en väldigt vanlig syn, säger Eskil.

Den här tisdagskvällen är det dock övervägande män på plats.

Men så kommer en kille i stickad tröja ut från ett av sidorummen och viftar triumfatoriskt med sin mobiltelefon.

– Nu är det tjejer på väg hit, meddelar han.

Och så återvänder han till brädspelet med ett nöjt leende:

– Är man player så är man.

Missa inte! Kristoffer Ahlströms rapporter om spelhallar i allmänhet, Bingo live och arkadspelhallen på Heron City.