Solen skiner över Stockholm när vi hämtar upp Stig Larsson, kulturelitens numera lätt grånade bråkstake, utanför Hälsokliniken på Söder för att åka vidare till Gillingebanan. Han är vid god hälsa, säger Stig själv efter den sedan länge inplanerade rutinkontrollen. Det kommer som en lättnad med tanke på fjolårets närkontakt med döden – vatten i lungsäcken, hjärtsvikt och slutligen hjärtinfarkt. DN:s utsända vill inte riskera att bli anklagad för att ha tagit livet av en svensk kulturskatt på trafiksäkerhetscentret i Vallentuna.
– Jag är inte rädd, försäkrar författaren innan han skriver under papperet från arrangörerna som frigör dem från ansvar.
Top gear live, som bygger på världens mest populära bilprogram, med runt 350 miljoner tittare, kommer till Globen i mars. Men redan nu är arrangörerna på pr-turné i Stockholm. Lockbetet är programmets hemlige testförare The Stig – som för att skydda sin identitet aldrig tar av sig hjälmen eller yppar ett ord – och en grön Aston Martin DBS.
För att kontra bjöd DN Stockholm in Sveriges mest kända nu levande Stig, att sitta i passagerarsätet. Stig Larsson äger visserligen inte en egen bil och vägrar köra i Stockholm på grund av det ”fruktansvärda trafikläget”, men han gillar att åka fort, särskilt när vännen Mikael Persbrandt kör.
– Jag säger inte nej till nya erfarenheter. Dessutom uppskattar jag människor som har talang. Är man inte bra på det man gör så ska man inte göra det.
Efter en stärkande kopp kaffe och en ostfralla - som Stig Larsson klär av på ett salladsblad med orden: Jag är antivegetarian - går han ut från värmestugan och ner till Gillingebanan.
Han brukar betona vikten av att hålla sig till hela sanningen, eftersom allt annars riskerar att misstänkas för lögn. Men när en BBC-anställd frågar Stig Larsson om han är ett stort fan av ”Top gear” drar författaren ändå till med:
– Ja, jag har sett några avsnitt.
Du är inte direkt känd för att klappa medhårs. Varför drog du den vita lögnen?
– Det brukar jag sällan göra, men jag kände att det skulle vara oförskämt att säga att jag inte sett programmet. Jag vill inte vara oförskämd.
Stig möter Stig under ensidig tystnad och sedan sätter de sig i bilen.
Några varv och 170 kilometer i timmen på is senare är det över. Smått omtöcknad stiger Larsson ut.
– Man får en adrenalinkick, som av våld eller slagsmål, och det mår man bra av. Nu vill jag hem och skriva, använda det här, säger han.
– Det här var häftigt. Men jag trodde att det skulle vara farligare. Jag har varit närmare döden än så.
En avvärjd flygkrasch, blodtörstiga komodovaraner och två mordförsök, ger han som exempel.
– Det jag var med om i fjol, det var ren fasa, säger Larsson om hjärtinfarkten.
– När du känner att hjärtat håller på och bultar sig ut ur ditt bröst och du inte får luft, så är det inte du som är rädd utan det är din kropp som är rädd. jag försökte intala mig att ta det lugnt, andas så lugnt jag kunde. Men det gick inte. Du är så fruktansvärt rädd.
Kickar och cigaretter är bra för författandet. Av den anledningen började han röka för 32 år sedan.
– Cigaretter ökar blodtillströmningen till hjärnan. Jag skulle inte kunna sluta röka eftersom det skulle vara dåligt för mitt skrivande.
Även amfetamin har haft en positiv effekt på hans skapande, hävdar Stig Larsson. Men förödande konsekvenser för privatlivet. Så det gav han upp för 15 månader sedan. Inga återfall, ”till och med i en dröm har jag tackat nej till drogen”, säger han.
I höst kommer Stig Larsson med en ny bok som heter ”När det känns att det håller på ta slut”, en blandning av dagbok och minnen ur hans liv.
– Det kallas roman av kommersiella skäl, säger han.
Men han aktar sig för att jaga pengarna.
– Det skulle påverka min litteratur jävligt negativt. Jag har kompisar som är rätt kända författare, Augustprisvinnare, som är lite generade över saker de skrivit, trots att de gjort det för att kunna försörja sina familjer. Det är en jävla uppoffring.
Däremot kan Stig Larsson tänka sig att utöka sitt redan digra cv.
– Jag känner för att börja på ett nytt jobb. Jag kan tänka mig att vara teaterregissör. Eller programledare på tv. Det är en kick att vara i tv. Du tänker lite bättre, skärper dig lite grann. Jag tror att jag skulle vara bra på det.
Vilken är den största missuppfattningen om dig?
– Att jag är cynisk. Och det är jag inte alls. Människor tror att jag är konstig på något sätt, för att jag skriver svåra böcker. Men det är tvärtom: De flesta människor som jag umgås med är inte intellektuella utan arbetare, den typen av folk som bor där på ön, säger Larsson åsyftande Lilla Essingen, hans hemkvarter.
– Det finns ett undantag – Horace (Engdahl). Han är väldigt naturlig, men problemet med många intellektuella inom kulturvärlden, är att de är så stiffa. Varje ord ska vägas på en guldvåg och då blir det väldigt svårt att föra ett samtal.
Hade det varit sommar skulle Stig Larsson nu ha tagit med The Stig till uteserveringen på ölhaket Rosa Drömmar.
– Jag gillar att sitta där och titta på skylinen. Sedan är det oerhört vackert när man går mellan Lilla och Stora Essingen och Mälaren öppnar sig. Den utsikten är så... förvånande. Man räknar inte med den, på något konstigt psykologiskt sätt. Plötsligt är det sjö igen.
Men i stället för Essingeöarna blir vårt sista stopp Monteliusvägen på Söder – Stockholms kanske vackraste stig. Där tar författaren och bilföraren farväl.
– It was nice to share this experience with you, säger Stig Larsson och möts av tystnad – igen.