I Western Australia är det extra kännbart. Delstaten är nästan sex gånger Sveriges yta och invånarna inte fler än 1,9 miljoner. Att åka tio mil för att köpa öl är inte helt ovanligt.
Men ödsligheten och ensamheten är värst i öknarna norrut. Vi riktar i stället den inre kompassen mot söder och ser snart Perths glittrande skyskrapor försvinna i backspegeln. Anonyma villaförorter och tunga industrier kantar vägen innan vi efter tre timmar rullar in i Bunbury, som ligger på en halvö omgiven av Indiska oceanen.
Vid Dolphin Discovery Centre i Koombana Bay är upphetsningen stor. En grupp scouter har vadat ut i det varma vattnet och pekar ihärdigt mot en fena som skymtar längre ut. En delfin är på väg in mot stranden och snart simmar den mellan turisterna som passar på att klappa den på sidan.
Guiden upplyser om att just den här delfinen är den mest försiktiga av drygt hundratalet i bukten och efter bara tjugo minuter återvänder den till havs. I en timme väntar vi på att fler ska dyka upp, men inser att närkontakten inte blir intensivare än så denna morgon.
Busselton är en typisk australisk semesterpärla, en liten ort där befolkningen fyrdubblas på somrarna. Nere vid vattnet sträcker sig piren Busselton Jetty nästan två kilometer ut i Geographe Bay. Eftersom sanden på havsbotten är i ständig rörelse var det till mitten på 1850-talet omöjligt för fartyg att lägga till och lasta timmer. Lösningen blev en av världens längsta träkajer och i dag har den efter år av röta, brand och cykloner rustats upp för miljontals dollar.
Förr drogs timmer med hjälp av hästdragna vagnar till pirens ände. Nu är det i stället lata turister som låter sig transporteras i minitåg till ett undervattensobservatorium. Väderbitna sportfiskare med märkliga, hemmabyggda cyklar, där minsta fiskedrag och spö har sin givna plats, sitter orubbliga på de massiva plankorna när vi passerar.
Så står vi där längst ut på kajen med salta vindar i håret och skänker den franske sjömannen Vasse en tanke. Det är efter honom som floden Vasse River i närheten har uppkallats. Han antas ha drunknat under en häftig storm i bukten, men ingen vet säkert vad som hände honom. När området bosattes av européer berättade nämligen traktens aboriginer att en vit man hade levt med dem tills han dog. Större delen av sitt liv hade han vandrat ensam längs kusten i hopp om att ett fartyg skulle segla förbi.
Efter Busselton måste man välja väg till Augusta längst i söder. Antingen Bussell Highway en bit in i landet, som förvisso är snabbare men samtidigt tråkigare, eller den gamla kustvägen Caves Road, vindistriktets ryggrad som går genom höga skogar och leder till hisnande utsiktsplatser, grottor och byar som klamrar sig fast vid klippor. Valet är enkelt.
I Yallingup, som är ett aboriginskt ord för "kärlekens plats", är parkeringen ovanför stranden full av bilar med surfingbrädor fastsurrade på taket. Samhället är ett mecka för alla som lever för den perfekta vågen.
Stranden har en perfekt inramning. Branta stup, en lagun som skyddas av ett rev och dödsföraktande sjöfåglar som störtdyker i havet samtidigt som vågorna hörs krascha i fjärran. Enligt kalendern har sommaren börjat, men efter ett rekordsnabbt dopp går det iskalla vattnet genom märg och ben.
På kvällen står folk och grillar ovanför stranden. Korvarna och stekarna fräser och sexpack med öl langas fram ur kylväskor. När solen går ner skiftar kusten och havet färg från vitt och grönt till lila och blått.
Vindistriktet Margaret River har nämnts i samma andetag som Bordeaux i Frankrike och Umbrien i Italien. Men det kan egentligen inte jämföras med någon av dessa regioner eftersom det har en oslagbar kombination av allt som betyder något för australier med hjärtat på rätt plats: utmärkta viner, prisbelönta krogar och skrämmande höga surfingvågor.
Det sägs att många Perthbor efter bara en helg i området har packat väskorna och flyttat hit för gott. Den smått bohemiska staden med samma namn har inte fler än tio tusen invånare, men kaféerna, restaurangerna, konstgallerierna och hantverksbutikerna ligger tätt på huvudgatan. Den lokala konstscenen märks överallt, från målningar i hotellfoajéer till silversmycken som bärs av åldrande hippies.
Och så är det vinet förstås. Området tillverkar bara två procent av Australiens viner, men står för en fjärdedel av landets förstklassiga viner.
Jordmånen och klimatet, som mest påminner om Medelhavets, lämpar sig utmärkt för vinodling. Vintrarna är milda och frostfria och somrarna varma med lagom nederbörd.
I denna del av landet är vin en ganska ny näring. De första druvorna kring Margaret River planterades så sent som 1967. En första skörd med en hyfsad cabernet sauvignon och en godkänd riesling var allt som behövdes för att ett nytt vindistrikt skulle ta fart.
En rundresa bland kullar och busklandskap, där kängurur studsar mellan träden och får betar i hagarna, artar sig raskt till en fullskalig attack på smaksinnet. Utbudet av kafferosterier, chokladfabriker, ölbryggerier, bärodlare, osttillverkare och vinproducenter är smått överväldigande.
Första stoppet blir Margaret River Chocolate Company, där läckra små tryfflar ligger upplagda på brickor. Mörk choklad med körsbär, jamaicansk kokosnöt, eukalyptushonung, valnöt, pepparmint och karamell. Det är snålt med gratisprover men rikt på kalorier.
Ute bland vinrankorna på Leeuwin Estate stöter vi på några män i den klassiska australiska uniformen: skrynklig t-tröja, Blundstone-stövlar och bredhättad Akubrahatt. Deras fingrar är fläckade och ingrodda av druvornas lila färg.
Vingården med sin konstsamling och restaurang är den mest berömda i området och en turistdestination i sig. Varje år sedan 1985 har Leeuwin Estate arrangerat utomhuskonserter med australiska och utländska artister. Och listan är minst sagt imponerande. London Philharmonic Orchestra, Ray Charles, Dionne Warwick, Diana Ross, Shirley Bassey och Tom Jones är några av dem som har uppträtt i den naturliga amfiteatern på ägorna.
Vid stranden utanför det sömniga samhället Prevelly Park glider stingrockor likt svarta magiska mattor precis under vattenytan. Jag frågar en kvinna om det finns hajar här.
"Nej, inte vid denna tid på eftermiddagen. Du ser dem på morgonen", säger hon.
Det verkar omöjligt att något som är nästan hundra meter högt långsamt kan smyga sig på, men det är exakt vad som sker när man åker söderut från Margaret River.
En avstickare från huvudvägen tar oss genom Boranup Karri Forest där karriträd utan förvarning reser sig mot himlen. Träden, som kan väga över 200 ton och bli 90 meter höga, är en eukalyptusart närbesläktad med redwoodträdet i Kalifornien.
Plötsligt hoppar en känguru ut framför bilen och med bråkdelen av en sekund lyckas vi undvika en frontalkrock. Papegojor flyger mellan stammarna och en oroväckande lång, svart orm slingrar över grusvägen. Sannerligen ingen dålig förmiddag på djurfronten.
I kalkstenslagren som sträcker sig genom Leeuwin-Naturaliste National Park ligger cirka 360 droppstensgrottor. Aboriginer i området hävdar att det finns fler än två tusen. Fem är öppna för allmänheten.
Djupt nere i Jewel Cave är det fuktigt och 17 grader svalt. Den svaga belysningen kastar skuggor på stalaktiterna och stalagmiterna som mest liknar droppande vax och smältande glasstrutar.
Det var först 1958 som grottan utforskades helt. Speleologer och forskare har sedan dess haft rena julafton under sina expeditioner i underjorden. I flera av grottorna ligger fossiler av bestar som en gång drog fram över jordens yta.
"Där", säger guiden och pekar på platsen där ett 25 000 år gammalt fossil av en pungvarg, mer känd som tasmansk tiger, hittades.
Hur kan någon över huvud taget leva här nere? tänker vi båda vid åsynen av Cape Leeuwin Lighthouse. Det finns gott om vindpinade platser, men udden vid Australiens sydvästligaste punkt tar nog ändå priset. Det är här som de varma strömmarna från Indiska oceanen möter den kalla Södra oceanen.
Det blåser och tjuter nästan oupphörligt och efter att ha gått de 176 trappstegen till toppen av fyren är det svårt att hålla sig på benen i vindbyarna.
Inget av bostadshusen i närheten har någon trädgård. Förmodligen skulle en gräsmatta ryckas upp med rötterna.
Skogarna i sydväst är en magnifik syn. De mäktiga träden har exotiska namn som jarrah, karri, marri, tuart, tingle, wandoo och blackbutt.
Småstäderna i trakten är nästan alla beroende av skogsindustrin, och avverkningen har under årens lopp lett till flera konflikter med miljövänner. Men de senaste åren har det skett en förskjutning från skogsintäkter till turistinkomster. Detta sedan avverkning av gammelskog förbjöds för fem år sedan.
Omgiven av gröna kullar ligger charmiga Pemberton med knappt tusen invånare. Staden är en idealisk utgångspunkt för utforskning av de stora skogarna.
På många platser i världen har parkvakter byggt brandtorn för att kunna spana efter skogsbränder. Men i Western Australia var man av tuffare virke. Där körde man helt enkelt in pinnar i karriträdens stammar och klättrade upp till plattformar högt uppe i kronorna. I dag använder man flygplan för att spana efter bränder.
Gloucester Tree strax utanför centrum har 153 hala stegpinnar som går i en spiral runt trädstammen och leder upp till en utsiktsplattform 64 meter över marken. Att klättra är gratis. Priset man betalar är en dos av svindel - och i värsta fall en snar död. Något skyddsnät står inte till buds.
Bara var fjärde turist utmanar ödet, även om det den här dagen är förvånansvärt många som klättrar.
"Det var lite läskigt. Mycket värre att klättra nedför än uppför", säger den norske skogsarbetaren Erik när han åter står på marken.
Vi ser båda en fransk kvinna ta de sista stapplande stegen mot säkerheten. Hennes ben skakar.
Ett nyktrare alternativ till den våghalsiga klättringen är Tree Top Walk i Valley of the Giants, "Giganternas dal", utanför samhället Walpole. På en 600 meter lång upphöjd gångbana vandrar vi omkring i jämnhöjd med karri- och tingleträdens kronor.
Utsikten är betagande. När det blåser svajar stålkonstruktionen något, vilket bara ökar spänningen. Vi vänjer oss snabbt. Vissa vi möter 40 meter över marken tittar ned, andra går stelt med blicken fäst rakt fram.
Den vilda kuststräckan i södra delen av Western Australia, där vågorna från Södra oceanen vräker in med full kraft, går under namnet The Great Southern.
En av centralorterna är Denmark. Det är väl tveksamt om de kallar sig danskar, men jag är frestad att fråga ägaren till sportfiskebutiken på huvudgatan. Namnet Denmark härrör från 1829 då Thomas Braidwood Wilson som förste europé utforskade området. Han uppkallade Denmark efter läkarkollegan Alexander Denmark. Betydligt svårare att förklara är varför orten längre österut heter Bornholm.
"Jag lovar att kolla upp det till nästa gång ni åker förbi här", lovar butiksägaren.
Väster om Denmark ligger en av Australiens vackraste badplatser. Greens Pool är en naturlig turkos lagun som skyddas från vågorna av mjukt rundade granitklippor. Eftermiddagen vi är där har vi hela härligheten för oss själva.
Backiga Albany har flera vackra kyrkor och offentliga byggnader, och atmosfären är smått engelsk. Kanske har det att göra med att staden är den äldsta europeiska bosättningen i Western Australia. Den grundades 1826, tre år före Perth.
Ursprungligen var den en utpost för straffångar. Men ända från 1840-talet till slutet av 1970-talet dominerade valfångsten på orten. På vårt Bed & Breakfast berättar skotska Alistair om hur valarna slaktades utan urskillning.
"Vi var sjutton man ombord på valfångstbåten. Jag hatade jobbet. Det var smutsigt, blodigt och grymt".
Han visar bilder på när Greenpeace protesterade i området, bläddrar sedan snabbt igenom högen men hejdar sig plötsligt.
"Är det inte otroligt?" säger han och visar ett tummat foto med ett hav som verkar koka av valar.
"Den här dagen siktade vi nio hundra valar. Nio hundra. Så många fanns det på den tiden".
Efter många års bortovaro har sydkapare och knölvalar i dag återvänt till bukten vid Albany, och från juli till mitten av oktober står folk längs kusten och spanar med kikare mot havet.
Alla i Esperance, en av Australiens mest isolerade städer, pratar om stränderna i Cape Le Grand National Park. Vi åker dit, tittar på dem, badar vid dem. Och konstaterar: vi har aldrig sett bättre stränder. Aldrig i Grekland, aldrig i Västindien, aldrig i Australien. Färgerna är overkligt vykortsaktiga. Kritvita sandstränder inramade av ett skiktat grönt, azurblått och mörkblått vatten.
De må vara några av världens vackraste stränder, men vad som aldrig nämns i turistbroschyrerna är att de - åtminstone i början av sommaren - har några av världens mest envetna flugor. Och nu talar vi inte om några enstaka enerverande flugor, utan veritabla moln som går till attack.
"Chockerande", säger en australisk kvinna vi möter på stranden vid Hellfire Bay. Chockerande var ordet.
Efter 1.250 kilometer har vi kommit till vägs ände. Österut ligger den monotona ökenslätten Nullarbor Plain. Kartan visar 1.900 kilometer till Adelaide. Det är ofrånkomligt att inte känna avståndets tyranni.