Det som vid första anblicken ser ut att vara en livlös stock är i själva verket en saltvattenskrokodil. Visserligen bara en halvmeter lång, men ändå en påminnelse om att man inte bör bada i Daintree River. Antingen är den lat eller bara genuint ointresserad av uppmärksamheten, men krokodilen rör sig inte ur fläcken.
Mer upphetsande än så blir inte turen längs floden. Sommar visar sig vara fel tid på året att spana efter krokodiler. Under de svalare vintermånaderna är det lättare att komma nära de uppemot sex meter långa bestarna, som då krälar upp på land för att höja kroppstemperaturen i solen.
Även om tanken på att bli krokodilföda är ständigt närvarande på Daintree River är det först när man har korsat floden med bilfärjan som det blir riktigt tydligt vem som är jägare respektive byte. Det tar bara fem minuter att göra resan, men väl på andra sidan träder vi in i en helt annan värld.
Daintree National Park i det nordöstra hörnet i delstaten Queensland i Australien är en djungel. Den tjocka mattan av ångande regnskog rullar nedför bergssluttningarna och breder ut sig över låglandet likt en gigantisk sammetsgrön tidvattenvåg.
Det är en slingrande, knakande och högljudd djungel där strypfikusar, som gör sitt yttersta för att långsamt krama musten ur sina värdträd, tävlar med väldiga solfjäderspalmer, ringlande rötter, uråldriga ormbunkar och ståtliga mahognyträd om överlevnad i den täta och fuktdrypande miljön. Tjocka rötter och lianer, som inte ens kulissbyggarna i Tarzanfilmerna kunde fantisera ihop, hänger som tunga draperier från trädkronorna.
Växtligheten är överdådig. Mango, avokado, citron, oliv, fikon, stjärnäpple, muskot, citronasp och brödfruktbuske. Och sällsynta och utrotningshotade djurarter som Bennets trädkänguru, Daintree ringsvansopposum och gröna trädpytonormar som ligger på stigarna likt slarvigt upprullade vattenslangar.
I denna tropiska regnskog, den äldsta i världen, har utvecklingen pågått i stort sett oförändrad i 130 miljoner år. Det är ett levande museum med rötter i dinosauriernas tidevarv. I skogarna finns 36 procent av Australiens däggdjursarter, 30 procent av grodorna, 23 procent av reptilerna, 62 procent av fjärilarna, 50 procent av fåglarna och 54 procent av ryggradsdjuren.
De betydligt mer berömda regnskogarna i Amazonas har existerat i blygsamma 10 miljoner år.
Av Australiens ursprungliga regnskogar återstår en ytterst liten del. För 50 miljoner år sedan var det mesta av kontinenten täckt av regnskog, men klimatförändringar gjorde att det för drygt två hundra år sedan när européerna anlände bara fanns en procent kvar. Regnskog fick långsamt ge vika för öken. I dag har skogsskövling och röjning för jordbruk minskat andelen till 0,3 procent - cirka 20 000 kvadratkilometer. Mer än hälften av denna skog finns i Queensland.
Det var inte förrän 1848 som de vita bosättarna blev medvetna om vilka monumentala insatser som krävdes för att bana ett spår genom tropikerna. När den brittiske äventyraren Edmund Kennedy den 21 maj samma år gick iland i kontinentens nordöstra hörn var målet att ta sig till Cape York längst upp i norra Queensland.
Men expeditionen stötte genast på problem. Den snåriga vegetationen och mangroveträsken med krokodiler och blodiglar visade sig omöjliga att betvinga. Efter månader av miserabla missöden, häftiga skyfall, brist på mat och dödsfall i malaria föll Kennedy själv offer för fientliga aboriginer som dödade honom med spjut.
Även upptäcktsresanden kapten James Cook råkade illa ut i trakten. I juni 1770 gick hans fartyg "Endeavour" på grund vid Stora Barriärrevet utanför kusten vid nuvarande Cape Tribulation, "vedermödornas udde". Fartyget skadades svårt och besättningen tvingades upprätta ett läger på land längre norrut.
James Cook var uppenbarligen på sällsynt dåligt humör eftersom han längs samma kusträcka namngav platser som Mount Sorrow, Mount Misery och Weary Bay.
- Här överlever bara de starkaste, säger guiden Darryl.
Vid det här laget börjar alla i utflyktsbussen känna igen tongångarna. Ända sedan vi började resan i staden Cairns tidigt på morgonen har uttryck som "dog i fruktansvärda smärtor" eller "kämpade för sitt liv" tenderat att dyka upp i var fjärde mening.
Den smala kuststräckan norrut från Cairns till det lilla samhället Daintree är en av Australiens vackraste. Gnistrande vita, folktomma sandstränder med kokosplamer på ena sidan. Mörk och ogenomtränglig regnskog på den andra. Vid en handfull skjul med korrugerat plåttak säljs mogna bananer.
För tusentals ryggsäcksresenärer är målet Cape Tribulation, som ligger vid en hästskoformad bukt som är en av få platser i världen där tropisk regnskog möter havet. Bakom den långa sandstranden reser sig skrovliga, dimhöljda berg. Det finns inget riktigt samhälle att tala om, bara utspridda affärer, vandrarhem och semesteranläggningar.
För bara tio år sedan var trakten fortfarande en hyfsat välbevarad hemlighet, men de senaste årens enorma turistutveckling i Cairns har även påverkat Cape Tribulation.
Än en gång påminns vi om naturens faror. Till och med fåglarna måste man tydligen se upp för. Längs vägen norrut står skyltar som varnar för hjälmkasuaren, en 180 centimeter hög strutsliknande fågel som är Australiens näst största. Den är kraftigt byggd, har en sköldlik hjälm på huvudet och saknar flygförmåga. Inte mycket är känt om kasuarernas biologi eftersom de är svåra att studera i den otillgängliga terrängen. Fågeln är utrotningshotad och det finns bara cirka 1 500 exemplar kvar i norra Queensland.
Det är ovanligt att råka på en kasuar i naturen, men om det mot förmodan sker gäller det att inte störa den. Den som blir attackerad lär inte glömma det.
- Den har klor som kan riva upp din bröstkorg på nolltid, upplyser Darryl.
Vid det här laget är det lönlöst att fråga om alla giftormar, spindlar, tigerhajar, saltvattenskrokodiler och dödliga maneter i trakten. I stället är det en växt som får Darryl att tala om ren och oförfalskad smärta. I Daintree har naturen sannerligen haft gott om tid att utveckla försvarsmekanismer.
- Det känns som om någon håller en blåslampa mot huden, säger han och varnar för en av de mer förrädiska farorna, växten gympie-gympie, också känd som "stinging tree".
Växten med det oskyldiga utseendet har ludna, hjärtformade blad med minimala korkskruvsliknande taggar. Den växer vid stigar och öppna ytor där solen har en chans att tränga ned till marken.
Det räcker med att nudda vid växten för att taggarna ska genomborra huden. Och det kan ta månader innan smärtan försvinner. Varje gång huden utsätts för temperaturväxlingar borrar sig taggarna ännu längre ned. Det finns botemedel mot de flesta giftiga växter, men mot en gympie-gympie krävs radikala grepp.
Nybyggarna som avverkade regnskogen på 1800-talet hade bara ett knep att ta till. Om de kom i kontakt med plantan gned de in den drabbade kroppsdelen med fotogen och tände på. På så vis brände de bort taggarna.
Ett annat irritationsmoment i djungeln är den taggiga wait-a-while-palmen som villigt borrar in sina krokar i kläder och hud när man passerar. Namnet uppkom när de första äventyrarna under sina desperata försök att hugga sig fram fastnade i växtens fångstarmar. Medan de försökte ta sig loss ropade de till kamraterna: "Vänta ett tag!". Därav namnet "wait-a-while".
Växter är lätta att komma i närkontakt med i Daintree National Park. Guiderna är dock mindre benägna att berätta att man sällan ser exotiska djur i vildmarken och att man vid dagens slut jublar inombords vid blotta åsynen av en myra.
När regnskogsområdet Wet Tropics, Queenslands tropiska våtmarker, 1988 sattes upp på Unescos världsarvslista var det en seger för miljövännerna. Samhället Daintree blev på 1980-talet en symbol för kampen om regnskogens bevarande efter en bitter strid mellan skogsavverkare och gröna förespråkare.
På eftermiddagen när solen ännu står högt tränger den fyrhjulsdrivna jeepen in bland skuggorna till vattenhålet Emmagen Creek. Darryl dukar fram en australisk barbecue med tropiska frukter, pasta, potatissallad, vitt vin och biffar stora som ryska enklaver.
I det svala vattnet i flodbädden, omgiven av palmer och rundade granitblock, ligger vi på rygg och ser upp mot palmbladen högt ovanför där solen försöker tränga igenom. Ljuden dämpas av det tjocka lövvalvet av hopflätade trädkronor, men om man lyssnar riktigt noga kan man höra regnskogens hjärta slå.