Melbourne - tvåan som inte ger sig

Melbourne har ju rykte som Australiens kulturnav och en motpol till det ytliga Sydneys pengafixering, strandliv och ölhävande. Men även om Melbourne verkligen har ett brett utbud av teater, musik, dans och museer, och ståtlig arkitektur dessutom, så är den där motsättningen mest en omhuldad gammal fördom.

Det är ju till exempel 15 års väntetid för att bli fullvärdig medlem i Melbourne Cricket club. Dess hemmaarena rymmer hundra tusen åskådare. Här spelas också den andra folksporten, Australian football, eller the footy.

Andelen grekiskättade invånare är mycket stor, och ”lilla Aten” finns vid Lonsdale Street. Några kvarter utmed Little Bourke Street är ”lilla Kina” och Lygon Street är ”lilla Italien”. Men aboriginerna lyser med sin frånvaro. När européerna kom fördrevs urbefolkningen, de förlorade sitt land, mördades eller dränkte sig i alkohol, och här i delstaten Victoria bidrog 1850-talets guldrush till att de svarta nästan utrotades. Ännu finns en utbredd vardagsrasism riktad mot ”abbos”.

Melbourne är en ung stad, rutnätet av gator norr om Yarrafloden är från 1830-talet, men den blev i konkurrens med Sydney huvudstad när den australiska federationen bildades 1901. Rivaliteten löstes med kompromissen Canberra 1927.

Affärskvarteren är stapeldiagram i glas, stål och marmor, högst är Eureka Tower i Southbank med en utsiktsplattform med glasgolv på 88:e våningen. Där uppifrån kan man se Port Phillip Bay och havet i söder, men åt andra håll breder bebyggelsen ut sig i evighet, om än med rejäla gröna pauser som Kings Domain, Albert Park och den magnifika botaniska trädgården.

Det upprisslade hamnområdet Docklands, och centrala staden med dess äldre, burgna gator som Collins, Bourke och Queen, övergår i ”inre förorter”. Åtskilliga av Melbournes banker och andra viktorianskt imposanta byggnader har förvandlats till shopping­gallerior och så kallade passager av parisisk modell. Den svenska latte-vågen tycks vid en jämförelse beskedlig, på vissa håll i Melbourne riskerar man ständigt att stöta omkull ”a tall blonde”, som ett glas ljusbrun mjölk kallas här.

Jag skulle definitivt sälla mig till stamgästerna på institutionen Young and Jackson om jag bodde i stan. Det är stort och trivsamt och impregnerat med historia sedan 1861, och man kan välja mellan puben, kaféet, baren och den utmärkta restaurangen.

Snett emot ligger Federation Square, stadens samlingsplats vars egendomliga arkitektur med splittrade geometriska former i kamouflagefärger har delat invånarna i två läger.

Mitt emot Young and Jacksons ligger gamla Flinders Street Station, så puben har för generationer av pendlare varit det sista vattenhålet på hemväg från jobbet.

När shoppingmyllret på Bourke Street Mall blir för mycket är det bara att stiga på spårvagn 96 mot havet och S:t Kilda. Hit invandrade många östeuropéer efter kriget, och nu är det en blandning av högt och lågt, dyrt och billigt, det väderbitna nöjesfältet och den vida, vackra solnedgångsstranden. Om jag inte tar fel så är det Paul Kellys ”From S:t Kilda to Kings Cross” som hörs bakom restaurangsorlet.