"För två år sedan låg en far här ute med sin son och guppade i vattnet på surfingbrädor. Sonen lyckades fånga en våg, men pappan blev liggande kvar. Plötsligt gled en sex meter lång vithaj förbi. Den snuddade vid honom, men var tydligen inte hungrig. Den gången."
Vi är ett gäng ryggsäcksluffare som kuskar runt i en minibuss på Kangaroo Island, Australiens tredje största ö som ligger söder om Adelaide. Det är som att besöka en australisk variant av Noaks ark. För den som på kort tid vill beta av landets nationalsymboler finns ingen bättre plats "down under".
Under två dagars besök är det stor chans att man hinner se kängurur, vallabyer, koalor, varaner, myrpiggsvin, pungråttor, punggrävlingar, australiska hönsgäss, dvärgpingviner, pälssälar, sjölejon, valar, delfiner, ormar, får, vildsvin, kakaduor, papegojor, havsörnar, pelikaner, albatrosser, parakiter, honungsätare och om man har riktig tur näbbdjur.
Öns geografiska isolering har gjort att djuren genom åren har lämnats i stort sett helt i fred och man har därför kunnat introducera ett flertal utrotningshotade arter på ön.
Hannen i kolonin med australiska sjölejon frustar och stönar och håller noggrann uppsikt när vi närmar oss hans harem vid Seal Bay. Sjölejonen som pöser på stranden tar igen sig i solen efter flera dagars jakt på fisk ute till havs. De är inte rädda utan låter oss komma så nära som åtta meter.
Parkvakten Don ger lakoniska svar på våra frågor. En i gruppen undrar hur många oupptäckta öar det finns i delstaten South Australia.
"Sju", svarar han.
Trots 25 grader i luften får de starka vindarna oss att rysa och en tysk kille som optimistiskt har åkt till ön i bara kortbyxor och t-tröja har redan insett sitt misstag.
Att åka på de stenhårda, röda jordvägarna längs öns södra sida är som att färdas på ett korrugerat plåttak. Ibland känns det på fullt allvar som om amalgamet i tänderna ska lossna.
Längs vägen skymtar högst originella brevlådor, den ena lustigare än den andra. De gamla tvättmaskinerna och kylskåpen är inte bara rymliga, utan även tillräckligt täta för att inte den dödliga och mycket vanliga tigerormen ska kunna krypa in bland brev och paket.
"Om man skulle ringa och be någon om hjälp att få en orm flyttad skulle de bara skratta. Här på ön råder en "klara-dig-själv-mentalitet", säger Lisa Viney, som en gång flyttade hit för den obekymrade livsstilens skull.
Men vi är inte här för att konfronteras med ormar. Kängurur står betydligt högre på listan.
När upptäcktsresanden Matthew Flinders, som i början av 1800-talet seglade längs hela fastlandet och därmed bevisade att Australien var en kontinent, anlände till den då okända ön dödade han och besättningen 31 kängurur.
Han skrev: "En halv centner (cirka 25,5 kilo. Reds anm) med huvuden, kroppar och svansar småkokade i en soppa. I tacksamhet över en så lämplig proviant ger jag denna ö namnet Kangaroo Island."
Men av alla tusentals kängurur som dessa dagar hoppar omkring på ön ser vi bara den olycksdrabbade varianten tillplattad vid vägkanten. Dagtid håller de sig på tryggt avstånd från vägarna och är hart när omöjliga att upptäcka i den täta vegetationen.
Nästa stopp vid sydkusten är de magnifika kritvita sanddynerna med det lockande namnet Little Sahara. Det tar ordentligt på krafterna att kämpa sig uppför branterna som formats av stormvindarna från havet.
Den brännande solen får konturerna att upplösas i det bländvita landskapet. Det är som att befinna sig i ett gnistrande vinterlandskap täckt av den finaste pudersnö.
Med runda öron och svart nos ser koalorna som sover uppe i grenklykorna i eukalyptusträden vid Hanson Bay ut som små fridfulla pälsbollar. Men skenet bedrar. Koalan är en kontroversiell krabat på Kangaroo Island.
I tron att den var utrotningshotad på fastlandet transporterade man på 1920-talet hit en liten samling djur, men för några år sedan var överskottet så stort att de livsviktiga eukalyptusträden inte räckte till. Nakna trädgrenar var det enda som återstod där hungriga koalor hade dragit fram i desperat jakt på föda.
"Av de 5.000 som fanns på ön borde 2.000 skjutas. Det skulle vara den enklaste och billigaste lösningen", ansåg delstatsregeringen i South Australia. Men förslaget avfärdades som absurt och rädslan för turistbojkott fick myndigheterna att backa.
"Det är ganska självklart att bilder på koalor som faller ned döda från träden inte skulle göra turismen mycket gott", sade en koalaexpert.
För att komma till rätta med problemet har man i stället flyttat tusentals svältande koalor till fastlandet. Dessutom har honorna fått p-piller och hanarna steriliserats.
Efter en dags skakande på vägarna är det ett trött och hungrigt gäng som stapplar ut ur minibussen vid Flinders Chase Farm där vi ska övernatta.
Mat langas fram ur kylväskor och snart står fem taiwanesiska tonåringar och fräser kött, kyckling, lök och grönsaker på grillplattorna. Ölet och vinet som inhandlats i ett skjul mitt ute i ingenstans hälls upp, några lirar pingis och i ett hörn hittas vinylplattor med Burt Bacharach och Abba.
När mörkret faller väntar känguruspaning. Utrustade med ficklampor trampar vi ut i bushen. Hela dagen har vi sett döda kängurur. Nu vill vi se ett levande exemplar. Det tar bara några minuter innan vi hittar en grupp under en silo. De står som förstenade i lampornas sken, oförmögna att röra sig.
"Det är därför det inte krävs någon större skicklighet för att skjuta dem", säger Lisa Viney.
Nästa morgon vaknar vi till en öronbedövande kakofoni av kakaduor och gröna papegojor. Badrummet, som ligger utanför rummet, har total närkontakt med naturen. Knappt har tvålen sköljts ur ansiktet förrän jag märker att någon stirrar på mig i duschen. På fyra meters avstånd står en känguru.
Annat var kanske inte att vänta. Vi är ju trots allt på Kangaroo Island.