Men hade han tagit sig tid att utforska platsen skulle han ha mötts av ett vidunderligt vackert landskap. Kristallklara sötvattensjöar, uråldriga sanddyner, täta mangroveträsk, frodiga regnskogar, torra eukalyptusträd och magnifika stränder.
Det sägs att all sand på östkusten till slut hamnar på Fraser Island. En viss överdrift måhända, men faktum är att den är världens största sandö, 123 kilometer lång och 22 kilometer bred.
Det är en ö i ständig förvandling. I tusentals år har sanddynerna långsamt förflyttat sig från öst till väst och slukat allt i sin väg. Dynerna, vissa av dem 240 meter höga, är så väldiga att de kan begrava hela skogar på sin vandring.
Naturupplevelser är dock det sista jag har i tankarna när utflyktsbussen skakar fram över guppen längs det djupa sandspår till väg som går tvärs över ön. Vi är ett trettiotal turister som har bokat en tvådagarstur på Fraser Island. Men i stället för en rogivande start på morgonen far vi omkring som popcorn i en upphettad kastrull.
Guiden Greg håller humöret uppe genom att med sedvanlig torr australisk humor förbereda oss på naturens fasor.
- Oroa er inte för mycket om ni blir bitna av en dödlig orm. Det brukar ta ett dygn eller två innan man dör, så ni hinner utan problem vara med på resten av turen, säger han.
Pilsnabba ödlor svischar över stigen och solens strålar filtreras genom trädkronor och palmblad. Den första vandringen går genom en tyst subtropisk regnskog. Det är en lika märklig som oväntad syn. Träd och plantor som normalt kräver bördig jord växer här direkt ur sanden.
I skuggan vid den gamla virkesdepån Central Station i det gröna hjärtat av ön vrider vi nästan nacken ur led för att försöka lokalisera topparna på de sextio meter höga satinayträden. Stammarna är massiva och två tjejer som försöker omfamna ett av träden tillsammans når inte på långa vägar varandras utsträckta händer.
Avverkning av den högt värderade regnskogen pågick ända fram till 1991 då miljövännerna segrade mot skogsindustrin efter en lång och bitter kamp. Året efter togs Fraser Island upp på Unescos världsarvslista.
I dag kommer hotet mot öns skönhet och känsliga ekosystem från ett helt annat håll: turismen. De senaste årens förbättrade färjeförbindelser har bidragit till att mer än 350 000 besökare per år anländer till ön. För 25 år sedan var siffran 20 000.
Fraser Island är ett självklart stopp för jordenruntluffare under resan genom Australien. På vandrarhemmen i Noosa och Hervey Bay på fastlandet går de samman i små grupper på sex till åtta personer, hyr en fyrhjulsdriven jeep med campingutrustning, packar en trave med cd-skivor, tar morgonen därpå färjan över till Fraser Island och attackerar stranden i 100 kilometer i timmen.
Med nedvevade rutor, musiken uppdragen på högsta volym och miltals med sand som breder ut sig framför ögonen är känslan av frihet total.
Men för två år sedan fick sig den avslappnade atmosfären en allvarlig knäck. En nioårig pojke dödades av två dingor vid en sanddyn på öns norra del, mindre än hundra meter från familjens tält.
Öborna hade tidigare varnat för att de australiska vildhundarna hade blivit allt mer vana vid människor och många vittnade efter olyckan om turister som stått på huk vid dingor och matat dem för att få bästa möjliga foton.
- En dingo må se ut som en snäll sällskapshund, men den kan vara en livsfarlig mördare. Om ni plötsligt har ett djur bakom er; vänd er om, lägg armarna i kors och stirra tillbaka. Visa er aldrig rädda, säger Greg.
Myndigheternas svar på den tragiska olyckan var snabbt och osentimentalt. Fem dagar senare hade ett trettiotal dingor dödats och för att hålla djuren på avstånd från människor infördes en rad regler och böter.
- Det går många historier bland ryggsäcksfolket om utdömda straff. Sant är i alla fall att en turist fick böta 1.200 kronor för att ha lämnat en pumpa och en vattenmelon på ett bord, berättar Greg.
En grupp lämnade ön med 5.000 kronor i böter, något som krävde tre veckors fruktplockning för att hamna på noll igen.
Efter lunch når vi Lake McKenzie, en av öns närmare 150 sötvattensjöar. Flera av dem saknar tillflöden. Regnvatten är det enda tillskottet.
Lake McKenzie är overkligt vacker. En strand med gnistrande kritvit sand breder ut sig framför den blågröna sjön. Fläckvis har den en tefärgad nyans, en effekt av skiktet av ruttnande löv som vilar på botten.
Ett gäng australier med zinkpasta på näsan har parkerat sig i vattnet med flytande plaststolar och en kylväska till brädden fylld med kalla ölburkar. Själva kastar vi oss frustande i det svalkande bråddjupet, kappsimmar långt ut i sjön och stirrar mot botten. Siktdjupet är svindlande.
Nästa morgon åker vi ut till östkusten och styr norrut längs Seventy Five Mile Beach, som på senare år har förvandlats till rena autostradan där fordonen blåser fram i hög hastighet. Tolv mil med sand mot det vilda Stilla havet. Men detta är ingen plats för lättsam njutning.
Sola? Kanske det, men man befinner sig mitt på huvudvägen. I bästa fall är det mycket oväsen, i värsta fall är det direkt livsfarligt.
Bada? Definitivt inte. Det finns gott om tigerhajar i vattnet och de starka underströmmarna sveper med sig även den rejält simkunnige ut till havs.
- Nyligen stod jag på några klippor när jag såg hotfulla skuggor i vattnet röra sig i riktning mot två barn, säger Greg. Jag ropade åt pappan, men han strosade bara lugnt dit och sade till sönerna att det var dags för lunch. Somliga har is i magen.
De enda som syns längs stranden är sportfiskare som har rest tält på dynerna och kört ned sina spön djupt i sanden. Saltstänkta och röda i ansiktet av för mycket sol står de timme efter timme likt brända statyer i vattnet.
Några mil längre uppför kusten ligger det sönderrostade vraket efter passagerarfartyget "Maheno" som en påminnelse om de opålitliga farvattnen utanför Australiens östkust. Skeppet förliste i en cyklon 1935 när det bogserades till Japan på väg till skrotning.
En liknande händelse, nästan ett sekel tidigare, gav ön dess namn. Den 13 maj 1836 gick briggen "Stirling Castle" på grund på Stora Barriärrevet. Den skotske kaptenen James Fraser, hans gravida hustru Eliza, samt 18 passagerare och besättningsmedlemmar satte kurs söderut i en följebåt. I rädslan över fientliga aboriginer undvek kapten Fraser att komma för nära kusten. Men när bristen på färskvatten blev akut tvingades man den 26 juni gå iland på nuvarande Fraser Island.
De blev snart upptäckta av det aboriginska Kabifolket, som tvingade dem att klä av sig nakna och satte dem i arbete. Kapten Fraser dog sedan han spetsats med ett spjut. Efter två månader räddades Eliza Fraser av en straffånge. Hon överlämnades till en räddningsstyrka och när hon slutligen anlände till Sydney togs hon emot som en hjältinna.
Hennes historia om den svåra tiden på ön nådde vida berömmelse men möttes också med skepsis. För varje gång hon berättade om "det hemska slaveriet" och "den plågsamma tortyren" blev upplevelsen allt mer detaljrik. De exakta omständigheterna kring hennes fångenskap blev aldrig klarlagda.
Minst 5.500 år innan de europiska bosättarna anlände var ön bebodd av Kabifolket. För dem var ön K´gari, paradiset, en vacker kvinna så överväldigad av jorden att hon stannade kvar efter dess skapelse. Hennes ögon blev sjöarna som speglade sig i himlen.
Kring 1850 levde 2.000-3.000 aboriginer på ön. I början 1860-talet förklarade regeringen i Queensland hela ön som ett aboriginskt reservat, men sedan man upptäckt fina träslag på ön skrotades planerna och skogsavverkningen tog fart.
Massakrer, alkohol, sjukdomar, opium och slaveri medförde att det i början av 1900-talet bara fanns cirka 20 aboriginer kvar. Vissa hade förflyttats till fastlandet eller dött i undermåliga reservat. Andra sägs engelsmännen ha tvingat ut i havet mot en säker död.
Den sista aboriginen på Fraser Island fördes till en missionsstation på 1930-talet. Därmed hade ön totalt rensats från sin ursprungsbefolkning. Utvecklingen bar stora likheter med folkmordet på Tasmaniens aboriginer.
Strax norr om skeppsvraket "Maheno" börjar The Cathedrals, 25 kilometer med färgade sandformationer - skulpterade och så hårt packade av vinden att de liknar klippor. Nyanserna skiftar i rött, brunt, gult, orange och svart.
Bara de mest rutinerade förarna vet hur man undviker fällorna på Seventy Five Mile Beach. När tidvattnet stiger hastigt gäller det att undvika de forsande kanalerna som uppstår utan förvarning. Åtskilliga är de turister som har voltat eller kört fast.
- Bloody hell, mate!
Greg har lyckats manövrera bussen i timmar, men med bara några hundra meter kvar till udden Indian Head i norr borrar han obönhörligt ned hjulen i den mjuka sanden. Inte mycket mer att göra än att beordra samtliga passagerare ut i den tryckande värmen för att utöva lite handpåläggning på bussen. En halvtimme senare äntras den av en samling genomsvettiga resenärer.
Framme vid Indian Head kliver vi upp på toppen och spanar efter delfiner, valar, hajar och rockor. Utsikten är hänförande.
Dagens sista stopp är Eli Creek, en klar bäck inbäddad i regnskog. En kort promenad längs en upphöjd gångbana leder till övre delen av vattendraget. Jag lägger mig på rygg i det iskalla vattnet och låter den starka strömmen föra mig åter ner till stranden.
På väg mot färjan till fastlandet dyker en dingo upp bredvid bussen. När den småspringer syns revbenen genom huden. Den ser fullständigt harmlös ut. Lika plötsligt som den visar sig, lika hastigt försvinner den bakom nästa sanddyn.