Det tog sjutton år, men i april förra året var professor Andrew Short äntligen klar med sitt arbete. Han hade då besökt Australiens 11.011 stränder, ett uppdrag han hade fått av landets livräddarförbund. Syftet med studien var att ranka landets stränder från säkerhetssynpunkt. Sämre jobb kan man ju tänka sig.
Riktigt lika många stränder finns inte på Rottnest Island, men det är inte utan att vi känner oss besläktade med den gode Short när vi far fram på terrängcyklar mellan stränder så perfekta att vi nog utan särskilt mycket övertalning gärna trampade på i ytterligare sjutton år.
Ön ligger ute i den turkosa Indiska oceanen, bara 18 kilometer från fastlandet, och är Perthbornas favoritresemål. Det kommer årligen en halv miljon besökare hit och man ska därför knappast räkna med att vara ensam turist. I Perth varnas vi för att åka till ön under skolloven i december och januari.
- Resten av året är det rena paradiset, intygar en hotellreceptionist.
Trycket under sommarlovet är så stort att organisationen som hyr ut de spartanska stugorna lottar ut login. I januari är det normalt med 6.000 sökande till 2.000 bäddar.
Men denna sommarförmiddag i början av december har loven inte börjat och det är glest på vägarna. Tidigare på morgonen har vi åkt katamaran från Fremantle och lagt till vid huvudorten Thomson Bay där cyklarna som fraktats från fastlandet väntat på oss.
I en delstat där intresset för kulturella arv varit högst blygsamt så är Rottnest Island en glädjande överraskning. Många av byggnaderna på ön har inte förändrats nämnvärt sedan de första turisterna anlände i början av 1900-talet och husen i ockranyanser smälter väl in i de sandfärgade omgivningarna.
Det är 30 grader varmt, vinden ligger på från havet och med en rudimentär karta i handen åker vi bergochdalbana mellan sanddyner, hedar, träd som böjts i stormarna och stora svavelluktande saltsjöar. Det är ett vackert och vilt landskap.
Det finns inga privatbilar på ön, men från Thomson Bay går det en rundtur med buss. Bara folk som jobbar på ön får köra fordon och maxfart är 30 km/h. Här är det cykel eller promenad som gäller. Rottnest Island är bara elva kilometer lång och fyra och en halv kilometer bred. Att cykla runt hela ön är ett lagom krävande dagsverke.
Rottnest Island, eller Rotto som man säger i Western Australia, har inte alltid varit en ö. För 7.000 år sedan var den en del av fastlandet, men förändringar i havsnivån klippte av förbindelsen. Det dröjde ända till 1600-talet innan ön upptäcktes av européer.
Likt Fremantle på andra sidan kanalen har Rottnest Island en tragisk historia.
På 1830-talet förvandlades ön till en brutal straffkoloni för aboriginska män som deporterades hit från hela Western Australia. Ön förblev ett fängelse till 1903. För det aboriginska Nyoongar-folket är Rottnest Island en helig plats eftersom 340 av de cirka 3.400 aboriginer som satt i fängelse på ön dog här. Flera var medlemmar av deras folk. I dag är cellerna turisthotell.
Det sägs att ingen aborigin någonsin sätter sin fot på ön dessa dagar.
Öns märkliga namn har en enkel förklaring. När den holländske sjöfararen Willem de Vlamingh kom hit 1696 utgick han från att quockan, en kortsvansad minikänguru, var en råtta. Han gav ön namnet Rottenest (råttboet), vilket senare förvanskades till Rottnest. "Det är en sorts råtta stor som en vanlig katt vars avföring hittas i mängder över hela ön", skrev de Vlamingh efter besöket på ön. Han borde ha insett sitt misstag. Råttor skuttar trots allt inte på bakbenen.
Det finns cirka 12.000 quockor på ön och mellan strandhuggen spanar vi efter djuren. Efter två timmar ser vi några cyklar parkerade vid vägkanten mitt ute i ingenstans. Och mycket riktigt, inne bland buskar och träd hoppar ett dussintal omkring i skuggan. Quockan är ett nattdjur och skyr den starka solen.
Ett gäng dåligt informerade turister försöker mata de små krabaterna, som dock visar sig vara måttligt intresserade av brödet som sträcks fram.
Djuren kan tyckas söta när man först anländer, men ganska snart blir de ett irritationsmoment för många. De hoppar in i hus och lägenheter och äter skräp direkt ur soppåsar. Tyvärr händer det att berusade ungdomar roar sig med att spela fotboll med den harmlösa och nyfikna quockan.
I den lilla skyddade viken Little Salmon Bay på öns södra sida snorklar vi på korallreven i kristallklart vatten. Det är fortfarande förmiddag och vinden har ännu inte hunnit leta sig hit.
Ön är känd för sin dykning. Det varma vattnet från havsströmmen Leeuwin Current för med sig ett hundratal tropiska fiskarter, stingrockor, sköldpaddor, hajar och ålar. Sälar och delfiner är en vanlig syn.
Dessutom är havsbottnen utanför kusten nedlusad med skeppsvrak från 1800-talet. Grundstötningar var så vanliga att man 1896 byggde fyren Wadjemup Lighthouse mitt på ön. Med sina 38 meter är den Australiens fjärde högsta fyr.
Efter timmar av cyklande kapitulerar vi inför öns överflöd av folktomma, rena och bländvita stränder. Att hitta en egen vik är inte längre någon utmaning.
Väl tillbaka i Thomson Bay sätter vi oss på ett kafé med utsikt över vattnet. I ett obevakat ögonblick sveper en mås över våra huvuden och försvinner med bordsgrannens smörgås i truten. Fågeln tar sikte på fastlandet.
Snart är det även vår tur att lämna ön bakom oss. Man kanske trots allt skulle ansöka om att bli Andrew Shorts efterträdare, även om 11.011 stränder är i mesta laget. Att enbart utforska Rottnest Island räcker länge.