Vi kommer tuffande i en husbil inifrån det märkligt karga, röda bushlandet kring guldgrävarstaden Kalgoorlie när vi plötsligt befinner oss i forntiden. Utan att vi riktigt inser hur det gick till har träden runt omkring oss fått helt andra dimensioner.
Någonstans mellan småorterna Denmark och Walpole infinner sig en egendomlig känsla av att färdas bakåt i tiden med rekordfart, träden är plötsligt gigantiska, luften mättad av fuktig urskogsdoft. När som helst tänker man sig att en brontosaurus skulle kunna rusa förbi.
Western Australia är Australiens största delstat och täcker i stort sett hela västra delen av jättelandet. Variationerna är enorma uppifrån den tropiska nordkusten till den medelhavsliknande sydkusten. Bara en sak är konstant: frånvaron av skog och människor.
På en yta av drygt två och en halv miljoner kvadratkilometer (nästan sex Sverige) bor drygt två miljoner människor. Av dem finns en och en halv miljon i huvudstaden Perth, världens mest isolerade storstad. Det blir inte mycket folk kvar i resten av den gigantiska staten.
Inte heller finns det mycket skog. Småträd och buskar finns det gott om. Det är öknarnas, bushlandets, jätteåkrarnas, nationalparkernas, de makalösa strändernas land. Men inte skogarnas. Utom allra längst ned i sydväst. Skogarna där är å andra sidan helt unika i världen.
En gång täcktes den australiska kontinenten av de fyra slags jätteträd som numera bara finns härnere i sydväst. Det var de höga, ståtliga karri, de extremt sällsynta tuart, de uråldriga jarrah och de mäktiga tingle. Var och en av dessa eukalyptusarter har sina egna unika ekosystem i trakterna. Och när vi ser skylten som meddelar att vi befinner oss i The Valley of the Giants inser vi att vi är i tingle-trädens helt ojämförliga land.
The red tingle (Eucalyptus Jacksonii) är den största av tre tingle-arter. Karri blir visserligen högre, jarrah äldre, men inget australiskt träd blir så omfångsrikt, så mäktigt som the red tingle. Rotsystemet är ytligt och brer ut sig tiotals kvadratmeter runt den tjocka stammen, som ofta är ihålig och har under sin månghundraåriga levnad överlevt flera skogsbränder och ännu fler insektsattacker.
Och ovanför dessa giganter svävar en säregen, sakta gungande stålkonstruktion. Det är Tree top walk, en mångledad hängbro som fyrtio meter över marken leder oss fyrahundra meter mellan tingle-trädens överväldigande kronor. Och hela tiden gungar det lätt. Det är en makalös vandring bland trädtoppar som inte liknar några andra.
Efter Tree top walk tar vi av på en riktig dirt track uppför skogsluttningarna precis före Walpole för att nå världens största red tingle, i toppskiktet av rankningen över världens största levande objekt. Efter att husbilen morrat hotfullt några gånger och sprutat röd sand över tinglestammarna når vi fram till Giant tingle tree loop walk, en urskogsvandring som till slut ändar vid The giant tingle. Det är som en grotta. Stammens omkrets är tjugofem meter, och en människa gör en rätt slät figur inne i den maffiga urgröpta stammen.
Vi har en anhalt kvar på vår trädresa. Vi kör nordväst efter Walpole, på South Western highway. Vi lämnar den lilla men välskyddade populationen av tingle-träd och når in i karri-land, nära Manjimup. Det är högre träd, upp till hundra meter höga, men inte lika tjocka. Karri (Eucalyptus diversicolor) tillhör världens högsta träd. Och på ett av dem sitter armeringsjärn inkörda djupt genom den mjuka barken. De klättrar i en spiral uppför den imponerande raka, höga stammen på Glouchester tree, världens högsta eldvaktsutkik. Järnen slogs in på fyrtiotalet för att eldvakter skulle kunna klättra upp de sjuttio meterna till en liten plattform på trädtoppen, och där satt de sedan i timtal och vakade över skogen ovanifrån.
Det känns en aning osäkert att snirkla sig uppför trädstammen. Om Tree top walks gungande broar nuddade vid ens latenta höjdskräck är effekten av Glouchester tree mer direkt. Men belöningen är storslagen. Uppe på plattformen ovanför trädtopparna förstår man på allvar hur enastående sydvästra Australiens urskogar är.