En lugn dyning av 23-gradigt turkost vatten lyfter mig sakta uppåt och rullar makligt förbi, jag spärrar ut tårna och låter fötterna landa platt på sandbottnen. Upplevelsen av den alldeles släta vita sanden mot fotsulorna är så overklig att jag börjar fnissa.
Stränder är alltid intressanta, speciellt på vintern. Och badupplevelsen på Accra beach på södra Barbados är riktigt bra. Den vita sanden är helt slät, inga stenar någonstans, inte ens ett gruskorn som sticker upp – det är som en pool i naturen fast med sandbotten. Och det här är bara en av många drömstränder på Barbados.
Den lilla ön i sydöstra hörnet av Karibien är inte större än att man hinner köra runt och se det mesta på en halv dag. Barbados är bara något större än Orust, men här bor närmare 290 000 personer jämfört med Orusts 15 000. Att det är ett av världens mest tättbefolkade länder märks inte – förutom i trafikköerna runt huvudstaden Bridgetown. Öns format är behändigt och avstressande, man kan koncentrera sig helt på att utforska stränderna. Surfare har sitt eldorado i norr och öster, mot Atlanten. Där är havet vildare och farligare. Badstränderna finns framför allt i söder och sydväst, de sidor som vetter mot Karibiska havet.
Här ligger strand efter strand, likt pärlor på en tråd som det brukar heta. Det är bara att välja allt efter humör och smak.
Den som vill träffa Barbados lokalbefolkning, bajaner, och ha en lugn dag kan prova stranden i Oistin. Den som däremot vill ha full rulle ska ta sig till Browns beach i utkanten av huvudstaden Bridgetown. Vattnet är lika turkosblått och sanden lika vit som på de andra stränderna men aktiviteterna är fler. Här är man max en decimeter ifrån närmsta solstol. På land finns mängder av små restauranger. Motorbåtar och vattenskotrar fräser runt ute i vattnet. I östra änden av stranden kan man beskåda, och begrunda, det ohyggligt fula Hilton hotell, som ruvar där likt en jättesilo.
Västerut, på andra sidan Bridgetown, är stränderna mer stillsamma och exklusiva. Här ligger också de dyrare hotellen och de lyxiga villorna. Popstjärnan Rihanna, Barbados egen megakändis, har sitt hus här. Hon är dessutom örikets turistambassadör.
På Barbados kan alla vara på lyxsemester, eller åtminstone vara på lyxbeacher. För oavsett hur exklusivt hotellet eller villan är får alla bada på stranden framför.
Trots många år av hårt turisttryck har Barbados inte sålt ut sina stränder, tvärtom, de styrande har varit kloka nog att hålla på ett slags allemansrätt för beacherna. Även om hotell eller privatbostäder byggs nära havet får de inte blockera tillgången till stranden, och särskilda skyltar visar allmänheten vägen. Det här är en rättighet som bajanerna slår vakt om betydligt hårdare än en svensk kommunalpolitiker värnar vårt strandskydd.
De som har försökt bygga murar eller på annat sätt hindra allmän tillgång till en strand på Barbados har handgripligen stoppats eller fått sina murar rivna, berättar vår guide Ricardo Lythcoff.
Bajaner är vana vid turister och väldigt coola. Deras svala attityd när jag söker kontakt misstolkar jag i början som demonstrativt ointresse. Det tar några dagar innan jag inser att det handlar om artighet och att så gott som alla jag möter är välvilliga, speciellt om man bjuder på sig själv. En dag frågar jag den dittills lagom engagerade kvinnan i kvartersbutiken om vägen till närmaste bankomat. Hon avslutar vägbeskrivningen med ”du kan inte missa den”. När jag säger ”jag kan missa allt” lägger hon upp ett gapskratt och kluckar ganska länge. Efter det är alla våra möten hjärtliga.
Överlag skojas det mycket, och på ett ordvitsigt sätt som får mig att tänka på bajanerna som Karibiens göteborgare. På katamarantur längs västkusten, pekar guiden ut Sandy Lane, lyxhotellet där gästerna bodde när Tiger Woods gifte sig med sin Elin. Han säger: ”We don’t call him Tiger any more, we call him Cheetah” (en ordlek med djurnamn där det engelska ordet för gepard låter som engelskans ord för bedragare).
Turismen är Barbados stora inkomstkälla och ungefär var tionde bajan arbetar inom turistnäringen. De flesta besökarna kommer från USA, Kanada och Storbritannien. De senaste årens finanskriser har slagit hårt mot Barbados och i takt med att strömmen från Nordamerika sinat försöker ön nu locka fler europeiska turister. Främst har de siktat in sig på Sverige, Tyskland, Frankrike och Italien. Sedan dollarn blev billigare har vi svenskar börjat resa mer västerut. Så från i vinter är Barbados ett nytt chartermål i Karibien.
Barbados tar väl hand om sina turister, det märks redan på flygplatsen. Där finns en stor skylt med prislista för taxiresa till olika orter så att man inte ska bli lurad. En utmärkt idé som både Sverige och andra länder borde ta efter. Och som kvinna är det väldigt skönt att känna sig helt trygg med att gå ensam på stan. Den aggressivitet som kan finnas på andra karibiska öar finns inte här. Kranvattnet går att dricka, inga hajar eller maneter i vattnet och inga farliga djur på land, sånär som på en giftig tusenfoting, men om man låter bli att gå barfota i sockerrörsfälten behöver man inte träffa på den.
Sedan självständigheten från Storbritannien 1966 har öns makthavare satsat målmedvetet på välfärdspolitik och utbildning. Skolplikten gäller från 5 till 16 år och skolan är gratis.
Nästan som hemma i Sverige alltså, fast mycket bättre klimat och prydligare. På något vis kommer jag ofta att tänka på ordet välstruket. Det kan bero på de imponerande och prydliga äldre kvinnorna med strukna klänningar eller linnedräkter, brodyrblusar och strängt tuktade stålgrå lockar under hatten. De utstrålar värdighet och styrka, och man förstår på något sätt varför Barbados har 365 kyrkor.
Ön har dessutom 1 200 ”rumshops”, barer som ofta är inrymda i de typiska pastellfärgade små trähusen. Här är det lätt att träffa lokalbefolkningen över en romdrink eller den lokala ölen, Banks.
Även om stränderna är huvudsaken är Bridgetown värd ett besök. Bästa sättet att ta sig dit är med privat lokalbuss. De är vita minivans med en vinröd rand. Taxan är två barbadosdollar, drygt sex kronor, oavsett vart man åker och man betalar när man går av. Det är enkelt och roligt. I bussen dunkar reggaemusiken, alla är artiga och försöker hjälpa till vare sig det gäller att skapa plats eller lösa växlingsproblem.
Broad street är den stora shoppinggatan med bland annat flera ädelstensaffärer som lockar med taxfreepriser, det gäller bara att ha med sig passet. Shoppingen är prisvärd, jag upptäcker plötsligt oroväckande många sandaler i mina kassar. Men parallellgatan Swan street, är mycket roligare. Här handlar bajanerna själva. Att långsamt strosa och insupa folklivet är en upplevelse. Själv blev jag förtjust i en äldre man som i ett rullande gatustånd skrapade flagor av ett isblock och smaksatte med saft. Serverat i en plastmugg blev det en perfekt törstsläckare.
Nationalrätten är friterad flygfisk med ris med ärtor och makaronipudding. Inte franska köket direkt men bra tillagat är det riktigt gott.
Bästa stället att prova rätten är på Oistins fiskmarknad en fredagskväll. Då är det ”Fish fry”. Alla är där – och några till. Tempot är högt. Säkert tusentals gäster trängs vid långbord där nygrillade färska fiskar och humrar serveras på papptallrikar, humöret stiger i takt med antalet öl som rinner ner. I utkanten av området samlas bajaner och turister kring några kvadratiska bord under trottoarens träd. Här spelas domino, och de normalt så coola bajanerna visar upp en het intensitet. Männen, för det är bara män, drämmer med eftertryck de prickiga brickorna i borden så att det smäller, ropar högt och dunkar i triumf motspelaren på armen. Strålande underhållning.
Det är feststämning i den svarta tropiska natten. Inte så långt ovanför våra huvuden dundrar då och då stora flygplan in på låg höjd, fyllda med nya besökare. Det blir säkert fullt med gäster nästa ”Fish fry” också.