Under de stora trädens kronor är det skuggigt och eftermiddagsbrisen fläktar energiskt men milt. Ett stycke bort glittrar havet blått utanför fiskehamnen i Oistins. På ett blanknött bord dänger ett gäng eftermiddagslediga ner sina dominobrickor med ett distinkt klapprande. Det här är ett Barbados fysiskt ganska nära strändernas turistliv men ändå med sin egen avspända karibiska rytm och med sitt eget innehåll.
Slår man sig i slang med sällskapet kring dominobordet dras man snart med i en debatt om världspolitikens stora frågor som pågår medan brickorna föses över bordsskivan. Går man in i "rumshoppen" intill - Barbados motsvarighet till puben - och börjar prata med gossarna där, så utbryter strax ett ohejdat vitsande, och talar man med en fiskare som ligger och rotar i sin trilskande dieselmotor får man räkna med att redogöra för sin syn på USA:s Irakpolitik.
Barbados är ett vänligt land - främlingen hälsas alltid med ett leende och ett "hello, good morning" eller "`evening". Man har bättre kontakt med smilbanden här än på kanske någon annan karibisk ö.
Ön var en gång sinnebilden för det västindiska sol- och strandparadiset, också hos oss, och hade 15.000 besökare om året från Sverige. Svenskarna var den största europeiska turistgruppen efter engelsmän och tyskar. Men så hände följande: USA-dollarn, som Barbados dollar är kopplad till, blev våldsamt dyr, samtidigt som valutan sjönk med en tredjedel i Thailand och gjorde landet till de nya Kanarieöarna. Flyget råkade i kris, och Dominikanska republiken kastade sig in i charterkampen med låga priser. Fyra av fem svenska turister vände Barbados ryggen, och detsamma gjorde de flesta andra européer.
I dag försöker Barbados vinna tillbaka inte minst svenska turister med en charmoffensiv vars främsta vapen är en rabatt på 1.800 kronor per person. Samtidigt har den sjunkande dollarn gjort en resa till Barbados ett par tusenlappar billigare. Det betyder bland annat att Fritidsresor nu tycker det är läge att åter ta upp sina nerlagda paketresor till ön.
Jämfört med många öar i Karibien har Barbados tett sig som ett litet Schweiz, med politisk stabilitet, relativt välstånd och ordnad infrastruktur. Det har dragit stora charterplan från London och Miami dit, och bland de mer blaserade har Barbados fått rykte om sig att vara överexploaterat. Dessutom har turistintressena, lockade av stora pengar, släppt i väg mycket av västkusten till förmögna engelsmän som äger ofta magnifika villor där, i gammal sockerbaronstil.
Så hur tråkigt är Barbados?
Faktiskt inte alls. Ön är ju inte mer än en flisa i det stora havet - en egenhet som den delar med de flesta andra öar i Västindien. Från norr till söder är ön bara 34 kilometer lång, men märkligt varierad och stor nog att fara vilse i när man kommer in på de slingrande små vägarna i det "inre".
Egentligen är Barbados fyra öar: dels västkusten, med lyxhotell som Sandy Lane, dels sydkusten med fina stränder, bra hotell och ett livligt restaurang- och barliv, och så östkusten vänd mot Atlanten med vildare stränder, få hotell men svindlande utsikter och lugn och ro för stressade själar.
Den fjärde ön är inlandet. Det har skogar, ängar och små byar med karibiska "chattel houses" - hus som var små nog att plocka ner och bygga upp igen när innehavaren fick ett nytt jobb. Där ligger dalar med igenvuxna sockerbruk och labyrintiska småvägar, och man kan inte gissa att man är några kilometer från en ocean - förrän man kommer upp på ett krön och ser havet rita sin blå skiss av oändligheten nedanför branterna. Stort och litet är mycket nära grannar här.
Det här pastorala landskapet gör Barbados annorlunda än de flesta öar i Karibien. Det beror på att det är den enda ö som inte är uppbyggd på gamla vulkankäglor utan har uppstått ur korallrev. Därför ligger den också litet vid sidan av de andra Små Antillerna som bildar en böjd draksvans till Kuba och de andra Stora Antillerna. Det innebar att ön inte växlade händer mellan kolonialmakterna som Grenada, St Vincent med flera. Där blandas än i dag engelska och franska ortnamn som vittnesbörd om en tumultartad historia. Barbados har haft enbart engelska som språk sedan det annekterades av England 1627, och här spelar man ännu cricket om lördagarna, för så har man alltid gjort.
De som vill dra nytta av Barbados vita stränder, gröna vatten och blå himmel utan att bli bankrutt fylkas kring sydkusten. I öns sydvästra hörn ligger den beskedliga huvudstaden Bridgetown med välfyllda shoppingkvarter för de dagsturister som väller ut ur kryssningsfartygen med Barbados som regelbunden hållplats. Ett stycke söder om den breder det ut sig ett hotell- och restaurangtätt område med den lilla bukten S:t Lawrence Gap som något av en mittpunkt. Där finns hotell från topp- till budgetklass. På ett av de billigare trestjärniga kan man med rabatt få en vecka för två för cirka 2.000 kronor mot prislistans 4.000. På dyrare ställen som Southern Palms sätter rabatten mindre spår, en vecka går ner från 12.000 till 10.000 kronor.
Det finns också ställen som är riktigt billiga utan rabatt: svenskägda Shell´s Guesthouse efter ägaren Kjell Johansson, är ett av flera enklare pensionat i ett par kvarter nära S:t Lawrence Gap. Där bor man - utan luftkonditionering visserligen - för ett par tre hundra per natt i dubbelrum. Och då har Kjell också en restaurang, dit även Björn Borg sökt sig när lyxen på Sandy Lane blevit för påträngande.
Östkusten är relativt folktom, med gröna bergåsar som marscherar ända fram till stränderna där dyningarna rullar in långt bort från Afrika. Den är vild och vacker, med befriande perspektiv över bränningar, uddar och berg, särskilt när man kommer ner från Cherry Tree Hill högst upp på ön mot den lilla byn Batsheba.
Baksidan är underströmmarna från Atlanten, som gör kusten mindre gynnsam för strandliv. Man måste ta varningsskyltar på allvar och använda sig av de skyddade stränder som finns. Där finns också hotell, även om de är färre, som Crane Beach på en platå ovanför en mycket läcker strand, och med en swimmingpool som på en balkong över havet. Det är ett pietetsfullt renoverat hotell från 1800-talet, med till och med den ursprungliga balpaviljongen bevarad. Härligt men inte billigt - ett dubbelrum under högsäsong går på minst 3.500 kronor per natt.
Det finns en hel del att se i inlandet. Man kan ta sig runt med bil - till exempel i små öppna av Mini Moke-typ - men man kan också åka buss för en billig slant runt nästan hela ön. En enkel orientering är att alla bussar från Bridgetown är märkta "Out of Town" alla andra "To Town".
Droppstensgrottorna kan man undvara, om man inte tycker att det är något särskilt med att de finns på en ö mitt ute i oceanen, men några pärlor bör nämnas:
Ett av de äldsta och vackraste husen i hela Västindien är S:t Nicholas Abbey med sina svängda gavlar. Namnet till trots är det ingen kyrka, utan en plantageägarvilla från 1650. Övervåningen är ägarens bostad, men hela undervåningen, inredd med vackra möbler från 1700-talet, är öppen för besök.
Villa Nova är en annan före detta plantageägarvilla, i ett högt lummigt område med enorma och vackra träd med kusten inom synhåll. Den ägdes i slutet av 1960-talet av Anthony Eden, före detta brittisk premiärminister som hade bland andra drottning Elizabeth som gäst. Nu är den ombyggd till förfinat hotell med en atmosfär som lämnar Sandy Lane långt efter. Rumspris från 3.300 kronor natten.
Inte långt därifrån, på den vackra vägen ner mot havet, ligger öns enda bevarade väderkvarn för malning av sockerrör - Morgan Lewis Mill. Skinande vit reser den sig bland gröna palmer mot den blå karibiska himlen, en länk mellan det gamla Barbados som levde på sockerarbetarnas slit och det moderna som lever på vår längtan till Öarna över vinden.