När affärstidningen Business Week förra året publicerade en lista över Europas tråkigaste städer, och Bryssel var nummer ett, blev jag inte särskilt förvånad. Under året besökte jag staden sex gånger och tycker fortfarande den är oförskämt grå. Men Bryssel är inte bara en strikt och kostymklädd EU-huvudstad, den är också Europas mittpunkt. Och det finns något oerhört attraktivt med en stad som ligger på mindre än två timmars avstånd, med tåg, från London, Amsterdam och Paris. Visserligen marknadsför sig Enköping med liknande egenskaper - "Sveriges närmsta stad" - och jag skulle inte rekommendera någon att spendera en weekend där. Lyckligtvis har Bryssel mer än närhet till andra städer att erbjuda. Man måste bara anstränga sig lite för att hitta rätt.

Sex besök under ett år har givit mig tid till just detta. Jag vet nu precis vad jag gillar med Bryssel. Re­staurangen på gatan där jag alltid bor, Les Meilleure Jeunesse (58 rue de l'Aurore), med sin stiliga mix av franskt och nordafrikanskt på menyn, i en chic kvarterskrogsmiljö. Eller stans bästa sushi, bara en kvarts promenad därifrån. Sushi Shop (144 Avenue Louise) vågar, trots sin snabbkrogskaraktär, ta ut svängarna och erbjuda nyskapade sushirullar, som jag kommit att bli smått beroende av. Jag blev nyligen minst lika förälskad i restaurangen Belga Queen (Wolvengracht 32), där man i en pampig, ljus bistrohall kan sitta i ostronbaren och frossa i havets delikatesser. En trappa ned frestar ett stort utbud av cigarrer och det är fritt fram att puffa sig genom en kuban i den mörka källarlokalen.

Smaker råder det ingen brist på i Bryssel; franska traditioner i matbutikerna och internationellt utbud på krogen. Visst är det lätt att fastna i virrvarret av ölstinna mustaschgubbar på affärsresa, som trängs kring kullerstens­torgens serveringar, på jakt efter en slabbig Moules Frites. Men bara några spårvagnsstopp bort kan man finna en helt annan smak av Bryssel. Särskilt det nordafrikanska köket bör testas här. Min favorit är Kif Kif (Square de Biarritz 1), en av stadens allra hemtrevligaste marockaner, alldeles intill Place Flagey.

En avslappnad restaurang i dunkelt ljus, med alert service och ett bakverksbord att dö för.

Varje gång jag framåt midnatt vill ta kalaset vidare hamnar jag alltid på samma bar. Enligt Worldsbestbars.com är L'Archiduc (Antoine Dansaert 6) Bryssels bästa. Jag får lov att instämma. Den intima, jazziga art déco-baren bjuder på spontana pianosessioner framåt småtimmarna, avspänt skakande av fruktiga Martini, och trångt häng på hela bargolvet som blossar upp till ett minglande skådespel för den som lyckas haffa ett bord på balkongen.

Längs samma gata, Rue Antoine Dansaert, kan man snubbla in på flera vattenhål, men ingen direkt värd att föredra. Jag brukar snarare nöja mig med insikten om att Bryssel inte är någon hemvist för nattliv, dricka upp min sista Margarita på L'Archiduc strax före stängning och i stället fokusera på eftermiddagspromenaderna. Söndagarna gillar jag bäst. Att orientera sig genom kaoset på ­utomhusloppisen Jeu de Balle (Place du Jeu de ­Balle), bland guld­inramade speglar, fransk litteratur, tysk schlager på vinyl och renhorn med väggfästen, är en fröjd. Liksom är det att slå sig ned på någon av de intilliggande serveringarna och beställa in en croque monsieur till den kalla munkölen.

En fortsatt söndagspromenad tar mig gärna till konstcentret Bozar, och främst dess bokbutik (Rue Ravensteinstraat 15), där jag senast blev kvar i timmar bland arabiska cd-skivor, franska dvd:er, japans­ka modemagasin och mängder av konstböcker.

Det fick ta sin tid, men Bryssels långsamma förförande charmar mig nu alltmer för varje nytt besök. Framför allt har jag fallit för den minsta av stadens skatter - en alldeles särskild pralin.

Chokladtillverkaren Neuhaus sålde sin första ask Caprice för exakt 50 år sedan, och den fenformade chokladbiten finns fortfarande att köpa runt om i Bryssel. Jag vet att det låter helt bisarrt konstigt, men just den pralinen är en av de främsta anledningarna till att jag till slut föll för Bryssel.