Bilarna passerar Bösebrücke som om det vore vilken bro som helst.
Det är det inte. Vid bron skrevs världshistoria för snart 20 år sedan, torsdagen den 9 november var det här vid Bornholmer Strasse som muren i realiteten upphörde att existera.
Bron går över järnvägsspåren, på andra sidan ligger väststadsdelen Wedding, på östsidan finns ett minnesmärke som påminner om händelserna den dramatiska kvällen.
Denna torsdagskväll hade nyhetssändningarna i DDR levererat en sensation. Regeringen hade beslutat att införa resefrihet för invånarna och på en presskonferens hade en illa informerad talesman sagt att dessa nya regler skulle gälla ”sofort”, det vill säga genast.
Därför hade cirka 20.000 östberlinare samlats vid gränsövergången på Bornholmer Strasse och krävt att få komma över. Vakterna försökte förgäves få besked från sina överordnade och föll till sist till föga inför trycket.
Tv-bilderna när frihetens stund slår för den jublande massan är rörande. En som följde med vågen till Wedding var den 35-årige fysikern Angela Merkel – 16 år senare skulle hon bli det förenade Tysklands första kvinnliga förbundskansler.
Muren försvann sedan nästan lika snabbt som den byggts upp i augusti 1961.
I dag finns inte många rester kvar, ständigt hörs därför frågorna ”var gick muren” eller ”är vi i öst eller väst nu”.
East Side Gallery nere vid Spree utgör en bevarad rest. Efter murens fall bjöds över 100 konstnärer in för att på den grå betongen gestalta sin syn på den politiska utvecklingen. Dessa målningar renoveras just nu och ska vara på plats senast på 20-årsdagen i november.
Den mest omfattande dokumentationen finns på murmuseet vid Bernauer Strasse. Här finns en del av orginalmuren kvar och man kan se att det egentligen handlade om två murar – en liten högre mot väst och så en till mot östsidan. Däremellan patrullerade vakterna längs den så kallade dödsremsan. Årets jubileum har utlöst ännu en debatt om DDR. Det finns de som säger att ”allt var minsann inte dåligt i det gamla DDR, alla hade exempelvis jobb”, andra menar att sådana uttalanden riskerar att sudda ut det faktum att DDR var en skoningslös diktatur och övervakarstat.
En liknande diskussion kom i gång när DDR-museet mitt emot Berlin-domen vid Spree öppnade för snart tre år sedan. Museet koncentrerar sig framför allt på att beskriva vardagens DDR med folkbilen Trabanten, med hyggligt, välutrustade lägenheter och somrarnas soliga semestrar vid Östersjökusten. Repressionens tumskruvar står inte i förgrunden.
Å andra sidan finns det museer som utgör vaccin mot all eventuell så kallad ostalgi.
Det bevarade Stasi-högkvarteret vid Norrmannenstrasse är ett sådant.
Övervakningsapparaten Stasi hade byggts upp med den sovjetiska tjekan som förebild och här härskade Erich Mielke. En ideellt arbetande förening, driven av människor som ingick i DDR-oppositionen, ser till att hålla Mielkes brunmurriga högkvarter öppet för allmänheten. Paranoian har inte lämnat väggpanelerna.
De som hamnade i Stasis nät riskerade att hamna i förorten Hohenschönhausen, i fängelset för politiska fångar. Få kände till dess existens eftersom området intill var avspärrat för allmänheten.
På fängelset guidar nu före detta fångar. DN var med när Klaus-Dieter Walter tog med en alltmer skräckslagen skolklass från Bayern på en rundtur.
Walter drabbades hårt när han som gymnasist i en radiointervju råkade förorda allmänna och fria val.
Nu satte han sig förhörsledarens stol, lade fötterna på skrivbordet och sade till eleverna att de inte skulle tycka synd om honom.
– Jag är ändå historiens segrare, konstaterade fängelseguiden Klaus-Dieter Walter.