Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Bilbaoeffekten har fått Baskien att blomma

Bilbao har rest sig från att vara en industristad utan framtid till en lockande turiststad med mycket kultur, massor av god mat – och ett närmast religiöst fotbollsintresse.

Medan regnet skvalar utanför barens fönster och man beställer ännu ett par läckra pintxos kan man, med en del branta generaliseringar, se Bilbao som ett Spaniens Göteborg.

Bägge är medelstora städer med cirka 350 respektive 500 000 invånare, de ligger båda vid floder – Nervión respektive Göta älv – med närhet till havet, och de är gamla varvs- och industristäder som fått sadla om. Lokalpatriotismen är ibland skrattretande och fotbollen har religiösa övertoner. Misstron mot huvudstaden är grundmurad, men i Bilbao är det många som inte nöjer sig med att morra ”Tjockhult” om Madrid utan vill att Baskien helt kastar loss från moderlandet. De är betydande konferens- och mässtäder, de anser sig ha sitt lands bästa fisk och skaldjur, båda har spårvagnar.

Likheterna är alltså många mellan provinsen Vizcayas huvudstad i Baskien i norra Spanien och Sveriges andra stad, men skillnaderna är också betydande. Det ser man när regnet dragit vidare och man tar bergbanan upp till Artxanda och blickar ut över bebyggelsen som trängs kring floden i dalgångens botten.

Där vid kröken ligger Casco Viejo, den gamla staden, på närmare håll står en ensam skorsten som minnesmärke efter ett försvunnet smältverk där det nu i stället finns en park. På den andra flodstranden, där El Ensanche, den moderna delen av staden ligger, syns något som skulle kunna vara en gigantisk, hopknölad ölburk. I själva verket är det ett makalöst byggnadsverk som är en orsak till och symbol för Bilbaos blomstring: Guggenheimmuseet, ritat av Frank Gehry och uppfört på vad som förr var ett gammalt varvsområde.

På nära håll är byggnaden fantasieggande och överväldigande, en kombination av kalksten, glas och böljande former som ändrar skepnad beroende på vinkel och ljus. Den är klädd i tunna titanplåtar lagda omlott som fiskfjäll, mycket dyrare än stålplåt, men Gehry insisterade att stål "slocknar" i Bilbaos ofta mulna väder, medan titan tar tillvara ljuset. Och det stämmer: museet skimrar, byter likt havsytan karaktär beroende på ljuset. Huset är ett konstverk fyllt och omgivet av konst.

Utanför entrén vaktar Jeff Koons jättelika valp klädd med levande blommor, i en annan del av museet ligger konstnärens överdimensionerade tulpanbukett i färgat kromstål som kostade fyra miljoner euro i inköp. Många ansåg priset skandalöst, men Koons är ju tillsammans med Damien Hearst de samtida konstnärer som är bäst på att domptera den mest pengasvullna delen av marknaden.

En guide medger att byggnaden visserligen är fantastisk, men att formen har fått gå före funktionen. Vissa publika utrymmen är alldeles för trånga, utällningssalarna har märkliga former och är svåranvända. Den största av dem upptas av Richard Serras stålskulpturer, monumentala, kallböjda och rostiga metallsjok i former som skal eller pappersremsor som skapar lutande ellipser och labyrinter att gå omkring i. Utanför ruvar Louise Bourgeois jättespindel ”Maman”.

En kontrast till museet drömska vågformer är Bilbaos tunnelbana. Den är ritad av Norman Foster (inblandad också i omdaningen av Slussen i Stockholm) och är ett exempel på "British Hi-tech", sobert, strängt och stramt i stål och betong och med synliga konstruktionsdetaljer.

Den så kallade "Guggenheimeffekten" avser att museet blev en turistmagnet och en tändande gnista för vitalisering av staden. När amerikanska Solomon R. Guggenheim-stiftelsen såg sig om i Europa för att etablera ett nytt museum valde man Bilbao, inte minst för att regionen var beredd att ställa upp med 100 miljoner dollar. Museet öppnades 1997, och nu kommer omkring en miljon besökare om året till Bilbao, att jämföra med 25 000 år 1995.

Men Guggenheimeffekten ryms i sin tur i "Bilbaoeffekten", en urban fågel Fenix- historia om hur en stad förmår resa sig ur förfall och letargi. Processen kan sägas ha börjat 1992 då ett offentligt ägt bolag inrättades för att förnya staden med omgivningar sedan 80-talets industrikris hade kvävt varvs- och stålindustrin.

Bilbao var slitet och utan framtidstro, men nu skulle kollektivtrafiken byggas ut, hamnen flyttades närmare havet, containerupplag och andra övergivna områden i centrum gjordes om till parker eller bebyggdes, och man började reningen av den groteskt förorenade floden.

Berömda arkitekter engagerades, förutom Gehry och Foster till exempel Santiago Calatrava, som bland annat ritade gångbron Zubizuri som man passerar på promenaden längs de restaurerade kajerna, och Philippe Starck som förvandlade vinlagret Alhóndriga från 1909 till ett allaktivitetshus. Bilbao har blivit ett studieexempel över lyckad stadsplanering. Nu är handel, turism och byggsektorn tre av de ekonomiska grundbultarna.

Det är alltså delvis en solskenshistoria i en nation vid en ekonomisk avgrund. Också det förmögna Baskien drabbas av krisen, men inte så hårt som till exempel Andalusien. Och till mångas lättnad har den baskiska separatiströrelsen ETA sagt sig lägga ned vapnen för gott efter 40 år av mord och kidnappningar, men andra reserverar sig med ett ”den som lever får se”.

Blodtörsten kan stillas på annat vis, kanske med en bloody mary och tjurfäktning i barens tv. Det är ett barbariskt skådespel med närmast hypnotisk effekt på somliga. Insikten att "tortura no es cultura", "tortyr är inte kultur", har fått Kanarieöarna och senast Katalonien införa förbud, vilket är ett rött skynke för dem som betraktar tjurfäktning som en del av folksjälen. Det ritualiserade dödandet är en stor men krympande industri som får omkring 450 miljoner kronor i EU- bidrag.

Men passionen för tjurfäktning kan inte mäta sig med den hängivenhet som fotbollen framkallar, och rödvita Athletic Club Bilbaos hemmaarena Estadio de San Mamés kallas naturligtvis för ”Fotbollskatedralen”. Att här komma till jobbet måndag morgon utan att ha sett hemmalagets match vore social harakiri.

Laget kräver ett slags "etnisk renhet" i det att alla spelare ska ha rötterna i Baskien, kanske ett eko av återhämtningen efter Francodiktaturens undertryckande av det baskiska. Språket hålls delvis vid liv med konstgjord andning, exempelvis genom kravet att behärska baskiska för att få offentlig anställning. Skolbarnen undervisas på baskiska men talar spanska sinsemellan.

Vid sidan av fotbollen hör maten till de sakrosankta inslagen i livet. Grannen San Sebastian må ha fler krogar med Michelinstjärnor, men också i Bilbao fäster man stor omsorg vid vad man stoppar i sig. Mercado de la Ribera är Spaniens största saluhall.

I Bilbao finns förstås all slags fisk och skaldjur, men både den älskade kummeln och den saltade torsken, bacalao, kan för den ovane tyckas lite fadda och lösa i köttet. Bilbaos pintxos, däremot, den lokala varianten av tapas, är ett fyrverkeri av smakupplevelser.

Till lunch och mot kvällen dignar bardiskarna av vackert formade läckerbitar, oftast men inte alltid med en brödbit som bas. Tonfisk, ansjovis, bläckfisk, skaldjurssallad, skinka, en bit omelett – de flesta barer har sin specialitet. Det är anspråkslöst och raffinerat på samma gång. Det klassiska vinet till är det vita och syrliga txacoli (uttalas ”chákoli), men i en stad känd för sin matkultur kan man undra hur också en blandning av rödvin och Coca-Cola under namnet kalimotxo har kunnat bli så populär.

Utmed de parallella medeltida gränderna som kallas ”de sju gatorna” i Casco Viejo ligger barerna vägg i vägg, och i den moderna delen av staden utmed gator som Licenciado de Poza är trottoarerna i kvällningen ett ambulerande mingelparty när folk går på pintxosrunda från ställe till ställe till inpå småtimmarna.

När klockan går mot midnatt kommer en man in och beställer en hel tallrik med florstunna skivor av pata negra-skinka som han sköljer ned med ett par glas rioja. Kostcirkeln i all ära, men om livet är en ljusglimt mellan två evigheter av mörker så bör man kanske unna sig de njutningar som finns inom räckhåll.

Söndagen är stilla. Man kan sitta på en servering på Plaza Unamuno och betrakta bysten av stadens son, poeten och filosofen Miguel de Unamuno. Don Miguel är bland annat känd för att först ha sympatiserat med nationalisterna i upptakten till det Spanska inbördeskriget, men sedan vänt sig emot den brutalitet Francos fascister visade, vilket kostade honom jobbet på universitetet i Salamanca. ”Ibland är att tiga detsamma som att ljuga” är ett citat som exemplifierar hans civilkurage.

Annars är Plaza Nueva i Casco Viejo rätt ställe en söndag. På det vackra, symmetriska och arkadkantade torget är det loppmarknad med såväl antikvariska böcker som sällskapsdjur och krimskrams, och på kakelklädda Café Bar Bilbao från 1911 blir det trångt när folk äter specialiteten friterad bläckfisk – txipiroi frijituak på baskiska – och beställningen ”Ca- la- mares!” ideligen ryts mot köket.

Framåt eftermiddagen samlas unga och gamla samlare av fotbollsbilder i ett hörn av torget. Man byter, köper och säljer spelarkort, förhandlar, prutar. Många har samlaralbum tjocka som telefonkataloger. På kaféet intill sitter några mycket mogna pojkar och byter kolorerade pinupbilder från sin ungdoms fyrtio- och femtiotal.

Det är något så sympatiskt och rörande i det här, ett nostalgiskt eko från en tid som flytt men ändå inte riktigt. Hela torget sorlar av röster, ett offentligt vardagsrum där alla är välkomna. Ännu en regnskur är skäl att sitta kvar i arkaden vid ett glas och en pintxo i väntan på den sena middagen.

Fakta: Bilbao

Ta sig dit och runt

Flyg från Stockholm ca 3000 kr t.o.r. Bilbao Card gäller i kollektivtrafiken och ger rabatt på många ställen.

Bo

• Hotel Carlton från 1926 har hyst åtskilliga berömdheter – inte minst matadorer. Nyklassicism och stora rum. Plaza Federico Moyúa 2, tel. +34 94 416 22 00, www.hotelcarlton.es

Dubbelrum från 95 euro, se hemsidan för erbjudanden.

• Hotel Arriaga är granne med Teatro Arriaga i gamla stan, gammaldags och trivsamt, vissa rum har fönster från golv till tak. Calle Ribera 3, tel. +34 944 790 001, www.hotelarriaga.es Dubbelrum från 50 euro

Äta

• Fantastiska pintxos och en uppsjö av skaldjur och fisk. Baskerna älskar kummel, merluza, och saltad torsk, bacalao.

• Etxanobe har en Michelinstjärna och pampig utsikt. Påhittigt kök, utstuderade och läckra munsbitar, men det blir inte billigt. Diger vinlista. Avenida Abandoibarra 4, tel. +34 94 442 10 71.

• Restaurante Serantes har en utmärkt pintxoxbar i gatuplanet och matsal en trappa upp. Skaldjur och skinka hör till husets specialiteter. Licenciado de Poza 16, tel. +34 94 421 21 29.

Göra

• Bergbanan från Plaza Furnicular till Artxandra och den bästa utsikten över Bilbao. Ingen missar Guggenheimmuseet, Avenida Abandoibarra 2, men också Museo de Bellas Artes, Plaza del Museo 2, är sevärt, med verk av bl.a. Velazques, El Greco och Picasso. Konserter och opera på Teatro Arriaga, Plaza Arriaga.

• Två stora shoppinggator är Gran Via och Calle Ercilla. Mercado de la Ribera är bra för ät- och drickbara souvenirer. Gott om hantverksbutiker i Casco Viejos gränder, där också bar- och nattlivet är som mest intensivt. I nyare delen av staden, pröva Calle Licenciado Poza och Calle Ledesma.

• Ta tunnelbanan till Getxo närmare havet, där den märkliga ”traversbron” Puente Vizcaya är den stora sevärdheten vid sidan av villorna från förra sekelskiftet då Getxo blev fashionabel badort. Bar Gatea på Calle Mayor har sensationellt goda pintxos.

 

Mer information

• Turistmagasinet Bilbao Guía

• www.bilbao.net

• www.guggenheim-bilbao.es

• Spanska turistbyrån i Stockholm, tel. 08-611 21 05, www.spain.info/se/tourspain

Karta: Klicka för att förstora