Den rosa gryningen kom sakta. I nattens tjocka mörker hade stjärnhimlen gett oss en känsla av oändlighet. Nu bleknade den, morgonens påtaglighet fördrev nattens drömska. Lejonen hade tystnat. Grodornas klockspelskonsert var också över. En ny dag välvde sig över inlandsdeltat Okavango, ett av Afrikas största och mest spännande naturreservat.
Nattens kyla hängde ännu kvar och huttrande klev vi i mokoron. Under den rangliga farkosten porlade det klara vattnet, den sträva starren rasslade och vek sig åt sidorna. Det var bara att överlämna sig helt. Överlämna sig åt upplevelserna. Och överlämna sig åt mannen som heter Doctor och står och stakar i aktern. Låta varje muskel slappna av och strunta i instinkten att parera när mokoron
vinglar till.
Friborden är bara 5-6 centimeter. Men inte en droppe tar vi in när Doctor efter några meter känt in var balansen ligger. Så man slutar streta emot och ger sig hän, suger stillsamt i sig varje syn, varje ljud.
PAPYRUSENS runda kronor vajar lätt i vinden. Från näckroslagunerna hörs flodhästens snarkande varningar. Då blir Doctor mycket försiktig och tar
omvägar.
Den vithövdade afrikanska fiskörnen skriker. Plötsligt sitter den alldeles intill oss på en bruten trädstam med en sprattlande fisk i klorna. På näckrosbladen kliver jacanan med sin långa tår omkring. Det skimrar gång på gång av blåaste blått i papyrusen, det är malakitkungsfiskaren. Nyfiken men kameraskygg. För snabb. Det lyser smaragdgrönt av oblyga biätare. Vackra pygmégäss lyfter skyggt. Tranor, hägrar, storkar, örnar, ugglor, gamar och ett oändligt antal andra arter. Ett paradis för en fågelskådare. Ett under för en amatör som njutningsfullt bläddrar i fågelboken på kvällen i tältet och smakar på alla de nya namnen.
Vattnet är alldeles klart och rent, det är bara att skopa upp och dricka ur handen. Det strömmar sakta söderut. Öarna är från början termiternas verk. Tankesvindel igen, det är de små myrorna som bygger landet.
OKAVANGO, vad är det egentligen? Inte land, för vi har vatten under oss även om det ibland bara är en halvmeter. Men heller inte sjö, för vattnet försvinner om några månader och blir vida fält. Vi är faktiskt i en öken, i Kalahari. Det är där Okavango ligger, i norra Botswana. En enorm oas som föds av regnet som faller över Angolas högland och som förs av floden hit ner. Men detta är en flod som inte finner vägen till havet, den rinner ut i öknen och skapar i solfjädersform ett helt unikt ekosystem. Mest vatten har Okavangodeltat under södra halvklotets vinter från juni till september. När sommaren kommer dunstar det, deltat blir torrlagt utom i de delar som flodgrenarna håller permanent under vatten.
Från Maun, staden i deltats södra utkant, hade vi flugit upp till Duba och de böljande slätterna i norr. På flygplatsen i Maun köar småplanen lika tätt som taxibilarna utanför Arlanda. I en timme sitter vi i ett av de fyr- eller sexsitsiga planen som är deltats små arbetsbin. De forslar folk, de forslar mat. Oupphörligt. En ristande och skakande flygtur. Underbar. Där nere flöt de blå, gröna och
gula färgerna in i varandra - vatten och land. Spår av mokoros i säv och starr. En elefant skred sakta fram i ödsligheten, när planets skugga gled över den stannade den och höjde snabeln.
VI SATT VID LÄGERELDEN och Ron, en sydafrikansk ranger, sa:
- Den här campens yta är 50 000 hektar. Och ni är de enda två gästerna. Det populära SabiSand-reservatet i Krugerparken i Sydafrika är 6 000 hektar - och där är det hundratals besökare just nu.
Ron makade ett par vedklabbar tillrätta med skospetsen, lutade sig bakåt med händerna knäppta över magen och sa belåtet:
- Okavango kommer aldrig att förvandlas till ett zoo. High income - low impact. Det är regeringens politik här och den är vettig.
Hög förtjänst - liten påverkan. Ett kontrollerat antal besökare och en ekoturism som underordnar sig djuren och naturen.
- Här garanterar vi inte att du få se"the big five" på två dagar, sade Ron. Men du får en unik naturupplevelse.
VI LETADE EFTER LEJONEN en hel dag innan vi fann dem. Under tiden såg vi giraffer, zebror, ett tiotal olika slags antiloper, vildsvin, buffel, flodhäst, hyena,
schakal, och apor. För att inte tala om elefanthannen som gav oss hjärtklappning. Med ilskna trumpetstötar, flaxande öron och skenattacker i virvlande dammoln tvingade han oss att retirera.
Lejonen var 17 i flocken. De halvvuxna ungarna brydde sig inte mycket om oss, de lekte och tumlade runt. De vuxna lät oss komma nära med den öppna Landrovern men iakttog oss med vaksam misstro.
Ett par dagar senare satt vi före middagen och blinkade frenetiskt med ficklamporna mot lejoninnan på den lilla träbron som ledde över den strömmande flodfåran till campen på Xigera. Något annat vapen hade vi inte mot henne då hon gång på gång försökte ta sig över. Hon vände. Vi fick middag, inte hon. Men på morgonen när vi åter fick lämna tälten syntes hennes spår utanför.
DE GAMLA HOTEN mot Okavango, expanderande boskapsskötsel och stängsel, har undanröjts. Men har ett nytt hot uppstått?
Grannlandet Namibia, ett av världens torraste länder och ständigt katastrofhotat, har svårt att förstå ekologiska argument när det vill leda bort vatten ur floden Okavango till sina dammar.
- Det är ju bara några procent av det årliga flödet vi vill ta, säger den namibiska regeringen. Det kan inte ha någon påverkan.
Men meningarna går isär. Och vem vet innan det redan är för sent? I år har vattnet flödat över mer än på länge.
- Förr i tiden kom vattnet fram ända till Maun varje år, säger den kvinnliga tullaren med tindrande ögon när vi ska flyga hem. Det har jag aldrig sett. Men kanske får jag se det i år.
Diamanter har hittills varit det fattiga Botswanas ekonomiska räddning. Men Okavango - juvelen i Kalahari är kanske den största skatten i det långa loppet.