Det har varit naturen och vilddjuren som lockat besökare till Botswana: lejon, elefanter, giraffer och storslagna solnedgångar till fåglarnas lockrop. Landets kultur, historia och invånare har möjligen funnits med som en kuriös och exotisk kuliss. Somliga har till och med skrämts av den fattigdom, de sjukdomar och konflikter som de befarat finns där.
Allt detta har den rättrådiga, vänliga och filosofiska Mma Ramotswe ändrat på. I spåren av den fiktiva hjältinnan i skotten Alexander McCall Smiths detektivromaner följer en ny skara besökare till Botswana. Det slags turister som med stor förväntan och med kameran i högsta hugg kliver av bussen mitt i en oansenlig vägkorsning i ett av Gaborones luftiga villakvarter och blickar beundrande upp mot vägskylten där det står "Zebra Way".
Den soldränkta villagatan är i böckerna omdöpt till Zebra Drive, men bakom de prunkande buskarna i ena hörnet ligger det hus som är förebilden till Mma Ramotswes hem. Huset har byggts om och byggts till sedan författaren Alexander McCall Smith bodde i Botswana ett fåtal år under 1980-talet, och liknar i dag inte alls det hus man föreställer sig i böckerna. Det gör dock huset tvärs över gatan, som är ett enkelt vitt, fyrkantigt hus med gröna knutar.
Här börjar en två dagar lång rundtur av Gaborone med omnejd. Den tar besökarna till de platser och personer som inspirerat Alexander McCall Smiths internationella bästsäljare.
- Varje år kommer Alexander tillbaka till Botswana och hälsar på, och då åker han och Tim runt och lokaliserar nya, och gamla, platser som inspirerat honom. JLB Matekonis hus kom med i turen först i fjol till exempel, eftersom det var först då som Alexander kunde komma ihåg var det låg, berättar guiden Bianca Dahl.
Tillsammans med Tim Race leder hon den enda guidade tur som följer i Mma Ramotswes fotspår. Det lokala reseföretaget Africa Insight har ensamrätt på turen, som har sitt ursprung i en rundresa som Tim Race hjälpte till att arrangera för familjevännen Alexander McCall Smith och brittiska tv-bolaget BBC för drygt fyra år sedan.
För svenska turister finns nu en möjlighet att åka med på turen genom Temaresor, som arrangerar en tolv dagar lång paketresa till Botswana med besök i Gaborone, Kalahariöknen och vildmarksparken Moremi. Då följer en svensk guide med, som hjälper till att leda turen på svenska.
Den guidade turen följer olika citat ur de sex böcker om Mma Ramotswe som hittills givits ut på svenska, och den sjunde bok som än så länge bara finns på engelska. En åttonde bok kommer ut på engelska i april i år, med titeln "The good husband of Zebra Drive".
På väg ut mot Mma Ramotswes hemby Mochudi, längs den gamla motorleden upp till Francistown, som löper rakt genom det torra, snåriga busklandskapet, läser Temaresors guide Eva Dahlgren en bit ur "Giraffens tårar": "& Strax innan hon nådde avtagsvägen till Mochudi, där vägen slingrade sig ner mot Limpopos källa, började solen gå upp över slätten och under några minuter pulserade hela världen av gyllengult ljus - kopjes, trädtopparnas lövverk, fjolårets torra gräs vid vägkanten, själva dammet. Solen, ett väldigt rött klot, verkade hänga över horisonten för att sedan frigöra sig och sväva upp över Afrika & "
Trots det klara förmiddagsljuset som reflekteras i turistbussens mörka fönster är det lätt att föreställa sig den vackra solnedgången som Alexander McCall Smith beskriver, och när bussen några minuter senare stannar till vid den järnvägskorsning där Mma Ramotswe förlorade sin mamma som liten, i en olycka som kommit att "hänga som en skugga över hennes liv" känns det nära till damdetektivens personliga sorg.
Syftet med den guidade turen är dock inte bara att ta turisterna med in i Mma Ramotswes liv, utan att verkligen låta besökarna träffa Botswana. I Mochudi besöker vi därför det lokala byrådet, kgotlan, och får träffa bygdens hövding. Trots den traditionstyngda titeln är Kgosi Mothibe en modernt klädd man som i praktiken fungerar som bygdens kommunalråd.
Vidare besöker vi den småskola som Mma Ramotswe gick i, och som i dag är ett enkelt museum. Där finns bland annat originalet av ett brev som tre av Botswanas hövdingar skrev till Storbritanniens drottning där de "ödmjukast" bad om beskydd från den ökände erövraren Cecil Rhodes som i slutet av 1800-talet planerade att för egen del lägga vantarna på dåvarande Bechuanaland.
Botswana kolonialiserades aldrig, utan blev ett brittiskt protektorat som på fredlig väg vann sin självständighet 1966. Året därpå upptäckte man diamanter under den ökentorra marken, och i dag är landet världens största exportör av de ädla stenarna. Diamantindustrin är statligt ägd och ger en tillräckligt god inkomst för att staten ska kunna erbjuda både fri skolgång och sjukvård till en befolkning på drygt 1,6 miljoner.
Samtidigt finns en del stora problem. Botswana är ett av de länder i världen som har högst andel hiv-smittade, och aidsepidemin skördar dagligen offer trots att det finns ett statligt behandlingsprogram med gratis mediciner. Arbetslösheten är hög, och särskilt på landsbygden lever många i djup fattigdom. Den grova kriminaliteten är dock låg, vilket kanske är ett av skälen till att de mysterier som Mma Ramotswe brottas med sällan är särskilt blodiga eller hiskeliga. Böckerna är riktiga "feelgood-deckare", som vunnit en beundrarskara nästan lika hängiven som Harry Potters.
Alexander McCall Smith har byggt flera av sina karaktärer på verkliga personer, och under den två dagar långa rundturen får vi träffa ett par av dem. Biskopen Trevor Mwamba, som i den femte boken viger Mma Ramotswe och JLB Matekoni, hälsar oss exempelvis varmt välkomna i den anglikanska katedralen i Gaborone.
Den första gruppen svenska Ramotsweresenärer har tidigare fått höra av Bianca och Tim att de är "försökskaniner". Biskop Mwamba föredrar att se dem som pilgrimer, och läser högt ur ett förord han just skrivit till en brittisk avhandling om de teologiska aspekterna av böckerna om damdetektiven.
- Det Afrika som porträtteras i västerländska medier är en plats där ting faller sönder. Det är en deprimerande berättelse om fattigdom, sjukdom, krig och katastrofer. Men det Afrika som Mma Ramotswe representerar är anständigt, påpekar han.
- Mma Ramotswes Afrika är ett Afrika där barn respekterar de äldre, och där människor lever i hopp om en bättre morgondag. Det är en plats av humor och skratt där folk har tid att småprata med varandra. Där det finns goda ledare som agerar i sina medborgares bästa intresse. Ekonomier växer och korruptionen är mindre omfattande än i många europeiska länder. Det Afrika finns, och Mma Ramotswes älskade land Botswana är ett exempel på detta.
Inte alla botswanier är lika övertygade om förträffligheten i böckerna om Mma Ramotswe som biskop Trevor Mwamba. Böckerna är inte lika populära i Botswana som utomlands. En del personer, framför allt bland den välutbildade eliten, anser att böckerna är lite nedlåtande. En stor majoritet har över huvud taget inte råd att köpa och läsa böcker för nöjes skull.
- Därför är det särskilt roligt att böckerna nu ingår i skolundervisningen, och om fem år eller så kommer de ha en mycket större läsarskara här.
Turistbussen tar oss med förbi damdetektivens första kontor nedanför Kgale Hill. Vi passerar det slumaktiga bostadsområdet Gamla Naledi där kollegan Mma Makutsi bor i de första böckerna, och det lite bättre område hon flyttar till sedan hon blivit befordrad till vice-detektiv och tillförordnad chef för JLB Matekonis bilverkstad.
Vi får också besöka det barnhem som beskrivs i böckerna och som i dag är en SOS Barnby, där vi får njuta av en improviserad och uppsluppen konsert av barnens marimbaorkester. Till lunch den första dagen bjuds vi pumpa och andra traditionella rätter i den vackert lummiga trädgården till Sanitas café och restaurang i Gaborone, som drivs i samband med en plantskola av den svenska familjen Nilsson.
Den som hoppas få träffa Mma Ramotswe själv blir dock besviken. Det fanns en kvinna som inspirerade Alexander McCall Smith till hjältinnan i hans böcker, men det var en kvinna som han träffade endast vid ett kort möte i Mochudi och som i dag inte har någon relation till författaren eller till böckerna.
- Hon är i 70-årsåldern och vi har valt att inte låta medier eller turister få träffa henne. Hon är en mycket älskvärd äldre kvinna, men berättelsen handlar inte om henne som person, berättar Tim Race.
De två dagarna i damdetektivens fotspår avslutas med en rundtur i den lilla nationalparken Mokolodi strax utanför Gaborone, som utgör miljön för intrigen i den senast utgivna boken om Mma Ramotswe, "Blue shoes and happiness". Vid lägerelden sent på kvällen berättar parkens föreståndare, Neil Whitson, om hur han kom att bli en av karaktärerna i boken.
- Jag är dyslektiker och en riktig bushmänniska som inte riktigt läser romaner, och har ingen koll på författare och sånt, berättar han.
Han visste inte ens vem Alexander McCall Smith var när författaren dök upp en tidig morgon i nationalparken och bad att få intervjua Whitson. Efter ett långt och fängslande samtal tackade han ändå ja till att delta i berättelsen. Sedan dess har hela hans värld förändrats, berättar han, och han tackar stort för svenskarnas intresse att besöka nationalparken.
- Det är otroligt hur en författare kan förändra ett land. Hans historia är precis så som jag berättade för honom om vad som händer här i nationalparken. Det är det som är så fint med böckerna. De är lättlästa, så verkliga och sanna, och oskyldiga och enkla. Det är riktigt vackert.
Som läsare slås man av hur väl det riktiga Botswana stämmer överens med Mma Ramotswes värld - eller snarare är det kanske så att Alxander McCall Smith verkligen lyckats fånga det riktiga Botswana i sina böcker. I början av den fjärde boken, "Kalaharis skrivmaskinsskola för män", funderar Mma Ramotswe själv över varför så få besökare kommer till hennes älskade hemland: "& Ingen kommer till Botswana, för folk känner helt enkelt inte till det. De har aldrig hört talas om det &"
Det var innan hon själv gjorde entré i världen, vill säga.