Brigitte Bardot valde Búzios. De afrikanska slavarna valde inte Porto de Galinhas. De kom dit ändå. Under några hundra år massimporterades de av sockerbaronerna, som behövde arbetskraft till det kullandskap av grönbrun sockerrörsöken som än i dag kantar vägen mellan Recife och Porto de Galinhas.
Slavskeppen fortsatte kasta ankar utanför Porto de Galinhas stränder också efter 1888, när slaveriet formellt upphörde. Då smugglades slavarna in, gömda under burar med pärlhöns (galinhas d'angola) i fartygens lastutrymmen. "Galinhas" blev ett kodord för slavar. När det ryktades om nya skeppslaster med "höns" kom godsägarna för att göra lönsamma affärer. Platsen blev känd som just Porto de Galinhas, Hönshamnen.
Numera är det brasilianska och europeiska turister som hittar till Porto de Galinhas och det 18 kilometer långa pärlbandet av perfekt doserade, kokospalmskantade strandkurvor. Min buggyförare Ramos Neves flyttade hit från Recife 1980. Han berättar att de bofasta sedan dess har ökat från ett trettiotal fiskarfamiljer till närmare 7 000 invånare. Han är kluven till den utvecklingen:
- Det var ljuvligt då. Bara palmer, regnskog och en del fiskarstugor med palmbladstak. Då åt alla fisk, hummer och räkor, nu säljs nästan all fångst till turisterna. Å andra sidan fanns det varken skola, apotek eller vårdcentral. Den som inte ville bli fiskare hade inga alternativ.
Porto de Galinhas är dock fortfarande en tilltalande plats. Flera gator är fortfarande bara sand, bebyggelsen är låg och med undantag för alla buggytaxibilar härskar något fridfullt över badorten. Små pousadas (enklare hotell) och mindre hantverksbutiker dominerar scenen, och den som går några hundra meter söderut från huvudstranden befinner sig med lite tur på tu man hand med det klara, varma, blågröna havet och kokospalmerna.
Porto de Galinhas typiska vykortsmotiv är en flygbild över badortens stolthet: stranden och de naturliga pooler som vid lågvatten bildas mellan reven ett par hundra meter ut i havet. Att ta en jangada, en traditionell liten segelbåt för fiske, ut till reven och poolerna är den mest självklara av badortens aktiviteter. Sätt på en snorkel, mata hundratals färgglada firrar, flyt runt i naturens egna jacuzzier och känn att livet trots allt är en skaplig företeelse.
Eller följ stranden söderut, till fots, i hästsadeln eller i buggytaxi. Tjugo minuters promenad senare kan du från strandbarernas första parkett beundra brädkonstnärerna i Maracaípe, skådeplats för många nationella och internationella surftävlingar.
- Det är gott om strandfester här när det är surftävlingar, för att inte tala om fullmånefesterna. Fråga runt i Porto de Galinhas, alla vet när det är något på gång, säger Marcão när han kommer med min nästan djupfrysta ölflaska och ett fat med vitlöksdoftande, grillade humrar för 40 reais (ungefär 150 kronor).
På de flesta krogar finns pinfärsk fisk och skaldjur, och eftersom vi är i Brasilien befinner vi oss heller aldrig långt ifrån en förstklassig köttbit. Restaurangerna Beijupirá och Peixe na Telha är hetaste tipsen för den kulinariskt intresserade.
Efter lunchen når vi floden Maracaípes delta och unnar oss en stilla eftermiddagsstund på floden där vi lär känna mangroveträskets fascinerande och krabbrika ekosystem.
En båttur kan varmt rekommenderas. För knappa 200 kronor får man en heldagsutflykt med den öde ön Santo Aleixo, en bra plats för snorkling och dykning, som slutmål. Vägen dit går via floden Formoso och regionens kanske mest paradisliknande strand, Praia dos Carneiros, hälften flodstrand, hälften havsstrand. På den palmbeklädda flodstranden ligger den bedårande 1700-talskyrkan Capela do São Benedito, som kan få den mest inbitne ungkarl i bröllopstankar.
För att hitta bröllopspartnern kan strandfesterna i Maracaípe vara ett alternativ, annars är Ponto X och Birosca dansställena som gäller i Porto de Galinhas. Förutom techno och annat modernt kan man prova en rumprullande forró eller försöka hänga med i samban. Med lite tur kan man dansa sig matt till frenetisk frevo eller maffigt mullrande maracatú, delstaten Pernambucos klassiska karnevalsrytmer.
Porto de Galinhas trumfkort i förhållande till det mer etablerade svensktillhållet Natal är just de kulturella möjligheterna. Medan staden Natal är ganska intetsägande är tvåmiljonersstaden Recife och kolonialpärlan Olinda, bara sju mil norr om Porto de Galinhas, en oslagbar kulturhistorisk kombination.
Om man bokar några nätters billig logi i karnevalstokiga Olinda kan man få uppleva två av Brasiliens äldsta städer, kända bland annat för att ha landets kanske mest spännande musikscen. Man kan ströva runt i Olindas branta kullerstensgränder, upptäcka kyrkor och ett hundratal konstnärsateljéer och förbereda sig på att det precis när som helst kan bli spontan gatufest. I Recife kan man partaja en kväll i gamla stan, där det ges gratiskonserter av alla de slag i princip varje kväll.
Men för strandnördar är det hetaste tipset trots allt att hyra bil och upptäcka kusten på egen hand. Buggyföraren Ramos Neves berättar att det fortfarande finns en och annan liten fiskeby som liknar det Porto de Galinhas som han själv flyttade till 1980.
- Jag känner till några stycken, men vill helst inte att du skriver om dem. Att hitta den perfekta stranden ska vara en utmaning, eller hur?