Det mest fantastiska är att denna show är naturens egen. Delfinerna runt ön samlas här varje morgon för att leka och ha kul - det är forskarnas enkla förklaring.
Skådespelet äger rum på Fernando de Noronha 45 mil rakt öster ut från Brasiliens kust. Den bergiga ögruppen med delfiner, jättesköldpaddor, gudomliga sandstränder har de senaste åren blivit Brasiliens hetaste resmål. TV-bolag, dyktidningar, surf- och resemagasin övertrumfar varandra när de beskriver öns skönhet.
Men än så länge är det få som sett ön med egna ögon. Fram till 1988 var arkipelagen militärt område. Sen dess har turister välkomnats till ön, om än i begränsad omfattning - bara ett par
hundra åt gången. För varje dag vi är på Fernadon de Noronha får vi betala 100 kronor i "ekoskatt". Det priset gäller dock bara 5 dagar. Den sjätte dagen kostar det 200, den sjunde 400 och så vidare.
Vi som är här får ett charmigt men valhänt mottagande av de 1.500 öborna som numera försörjer sig på turismen. Men den som väntar sig lyx, solparasoll och drinkar på stranden ska åka någon annanstans. Det enda hotellet är halvtomt, ser rätt sjaskigt ut och är inrymt i en av NASA övergiven raketbas. De flesta turisterna bor i stället i enkla rum hemma hos
lokalbefolkningen, där husmor lagar tre mål mat om dagen eftersom det inte finns några restauranger.
På dagarna strövar vi runt på öde gudomliga ständer, snorklar och dyker i ett hav som kokar av fisk. I skymningen sitter vi på första parkett och beundrar några av världens bästa surfare som sökt sig hit.
På kvällen håller nationalparkens naturvårdare lektioner om öns unika djurliv och passar samtidigt på att vädja till oss som tagit oss hit:
- Kom ihåg att ni är på en unik ö. En av de få ställen i världen där naturen fortfarande är i perfekt balans. Vårt mål är att de ska förbli så - så var rädda om ön.
Fernando de Noronha är första stoppet på vårt flygpass runt detta gigantiska land.
Vi skulle göra Brasilien på 21 dagar och innan vi åkte studerade vi ängsligt kartan. Flygpasset gav oss plats på fem avgångar i det nationella flygbolagets tidtabeller. Och vår guidebok var på 696 sidor. Så här efteråt är det bara att erkänna: Timmarna vid läslampan var förgäves, det var slumpen som avgjorde vad vi fick se och inte se.
Men någonstans ska man börja och vi valde sagoön i Atlanten innan vi tog oss an städerna med Brasiliens sämsta rykte.
"Håll i plånboken, ta av dig klockan och stanna inne efter mörkrets inbrott."
Guideböckerna och brasilianarna själva är inte nådiga när de beskriver sina växande storstäder. I vissa fall ger jag dem rätt. Städer som Recife och Salvador är stökiga, fattigdomen påtaglig och nätternas öde stadskärnor allt annat än inbjudande.
Men samtidigt har de fel - aldrig var någon i närheten av vare sig min klocka eller min plånbok. Människor var tvärtom vänliga och tillmötesgående. Och vad det gäller nattlivet pågår en snabb förändring.
Det började i den koloniala pärlan Salvador. Ett helt kulturarv höll på att falla sönder och vittra bort när man för fem år sedan bestämde sig för att vända utvecklingen. Pengar pumpades in i renoveringsprojekt i Salvadors centrum. Den tidigare förslummade stadsdelen Pelourinho förvandlades till ett kultur- och nöjescentrum.
Här kan man nu ströva på smala gränder, sitta ner och ta en öl på dagen, eller njuta av pulserande Bahianska toner i den svarta tropiska natten. Ett besök i Pelourinho ska företrädesvis göras på en tisdag kväll. Då samlas Salvadors stolthet - trum- och slagverksrörelsen "Uludum" på torget i Pelourinho. 70 till 100 personer med trummor i alla storlekar och vi förstår varför det var
dom som fick Michel Jacksson att upptäcka Brasilien.
När Salvador hade lyckats återföra mänskligt liv till sin kärna försökte Recife - 80 mil längre norr ut - samma recept:
Renovera gamla slitna kvarter, öppna krogar och barer och ställa minst två poliser i varje gathörn.
I Recife blev det de gamla horkvarteren vid hamnen som döptes om till Recife Antigo, renoverades och tömdes på sina traditionella invånare.
Huvudgatan Bom Jesus liknar ett italiensk torg med sina uteserveringar. Och på bakgatorna ligger diskotek och resturanger sida vid sida - för här ska det tjänas pengar.
Men mitt i stråket av nyrenoverade hus på Rua A Polo hittar jag en bar som inte är som andra. Huset står knappt upp och kommer man in är det obeskrivligt skitigt. Men stämningen är hög,
och medan de mer påkostade grannkrogarna är tomma är här fullt av folk.
Bar do Fogão är det enda etablissemanget på gatan som överlevt förvandlingen. Hit gick tidigare horor och sjömän, tog sig en öl eller en Pitu och talade om livet med Donna Rosane. Ett koncept som visat sig bli kult nu när turisterna och medelklassen befolkat kvarteren.
"Min man vill städa upp och göra fint som på dom andra barerna men jag har hela tiden stretat emot. Vi har ju mest gäster av alla här. Det har blivit tradition att alltid ta en öl hos oss innan man går hem", berättar Rosanne.
Sedan bjuder hon oss ur en tummad dammig flaska med indianbrännvin, visar oss sina fåglar som bor i ett tiotal burar som hänger i taket. Hon berättar om livet i baren.
"Vi stänger fem och öppnar igen när någon knackar på dörren. Var vi bor? Här, min man och jag sover där bak. Och barnen brukar ta en kudde och lägga sig på bardisken."
Från Recife är det fem mellanlandningar till Santarem mitt i Amazonas. Stan är inbjudande där den ligger vid floden som så här långt ner mer liknar ett hav.
Några nyvunna vänner vill ta med oss med på Bum Boi. Eftersom språk kunskaperna inte är dom bästa är jag helt övertygad om att vi är på väg till någon lokal tjurfäktning. Lite miss tänk
sam blir jag förstås när tusentals tonåringar trängs utanför grindarna.
Inne i lokalen, som har tak men inga väggar spelar ett lokalt förband på scenen, mer och mer folk strömmar in. Klockan ett på natten drar de för den röda ridån och så där 3.000 personer tystnar. Först kommer takt fasta trummor, sedan sipprar rök fram bakom ridån och så glider den isär. Där står ett 16-mannaband och fyra dansare. Dansarna ser ut som om dom antingen är klädda för en indiansk stridsdans eller för karnevalen i Rio. Men de är hur vackra som helst och dansar som gudar.
Men först nu stiger jublet. En man som i allt väsentligt ser ut som Elvis året innan han dog kommer fram på scenen och börjar sjunga. Han har cowboystövlar, svarta plastbyxor med tofsar
på knäna, paljettväst och mörka solglasögon.
Publiken jublar dansar och sjunger med. Hans sånger handlar om "Cabocolos", så kallas folket som lever i Amazonas. Han sjunger om floden och skogen som är deras levebröd och som inte får skövlas. Han sjunger om deras kärlek till naturen.
Han heter David Assayag och till skillnad från Elvis lever han och har hälsan i Amazonas. Först efter tre timmar är allt över.
Dan efter startar ett intensivt re searcharbete som visar att musiken heter Bom boi och är Amazonas alldeles egna sound. Den föddes på 40-talet men det är först på senare år som hela
Brasilien fått upp ögonen för dess existens. Dom stora Bom boi hitsen säljer i miljonupplagor i hela landet.
Varje år i slutet av juni samlas 300.000 människor på ön Tupinambarana där David Assayag och Bom boi-musiken andra fixstjärna, Arlindao Junior, är födda.
14.000 båtar lägger till i mångdubbla led runt ön, sen varar festen, dygnet runt, i tre dagar.
Det är samma Brasilien men en helt annan värld. Över 300 mil från Amazonas ligger den bergiga delstaten Minas Gerais. Där 1.000 meter över havet hittar jag en plats med torr fin luft
som passar svenska lungor. Sent en natt kör vi in i guldgrävarstaden Ouro Preto.
Det är ett sånt där ställe som gud skapat för turism. En stad full av myter och historier. En stad där det är tätare mellan kyrkor och museer än någon annanstans i Brasilien. Ouro Preto är
sedan 1932 Brasiliens nationalmonument och har nu också en plats på FN:s världsarvslista.
Ouro Preto hade sin storhetstid i mitten av 1700-talet. Brasilien var en koloni och portugiserna var snabba att ta kontrollen över "Guldstaden". Höga skatter såg till att det mesta av rikedomen fraktades vidare från bergen ner till Rio de Janerio och vidare till hovet i Lissabon.
Men skatterna förde också med sig blodiga konflikter. Det stora kuppförsöket 1789 hade så när lyckats när portugiserna avslöjade det och avrättade samtliga inblandade. Kuppledaren
Tiradentes huvud placerades i triumf på en påle på torget i Ouro Preto.
I mitten på 1800-talet var guldet slut i Ouro Preto. Men staden står kvar. I dag är Praça Tiradentes på toppen av ett berg stadens nav. Här blir vi överfallna av guider som vill visa oss allt och smågrabbar som vill sälja ädelstenar - en rikedom som bergen fortfarande bjuder på. Kvällar samlas här universitetstudenterna som i dag befolkar Ouro Preto.
Själv förälskar jag mig i ett lite oansenligt museum och dess historia. Stadens invånare hittar knappt dit och guideböckerna har negligerat det. Men till slut står vi utanför det lilla huset med skylten "Musea da Chico Rei".
Chico Rei eller Kung Chico - var den svarte slaven som skapade sig sin egen rikedom. Han och hans stam fränder var för 200 år sedan slavar i Ouro Pretos guldgruvor och bör jade i
lönndom samla gulddamm i sina kraftiga kalufser.
På kvällarna beordrade den sluge Chico kollektiv hårtvätt i förläggningen. Efter några månader hade Chico fått ihop så mycket guld att han lyckades köpa sig sin egen frihet.
Som en fri man öppnade han en egen gruvgång och ramlade på en av Oruo Pretos rikaste guldådrar.
Bakom det lilla huset som kallas museum är det ett hål rakt in i berget. Där kravlar jag in i Chicos egen gruva och fantiserar om det guldglänsande berget.
Chico Rei blev snabbt en förmögen man, köpte hela sin stams frihet och byggde en kyrka åt de svarta som sedan dess hyllar honom som "Chico Rei".
Kyrkan är stängd för dagen, men för några slantar får vi den svarte kyrkvaktmästaren att låsa upp och stolt visar han oss Chicos kyrka. I taket på kyrkan finns en bild av en svart påve. Det är i själva verket ett porträtt av Chico själv.
Det är inte ofta man upplever sightseeing från en fullastad Boing, men i Brasilien är det möjligt. Vi tror att piloten påbörjat inflygningen till flygplatsen i Foz do Iguaçu, men i själva verket är det 15 minuter kvar.
När vi är rakt över Iguassufallen, ett av världen mäktigaste vattenfall på gränsen mellan Argentina och Brasilien, börjar piloten demonstrera att han en gång var jaktpilot.
Han lägger planet på sidan gör tre cirklar över fallen medan han samtidigt tappar höjd. Det är en märklig upplevelse att se världens största vattenfall uppifrån på det här sättet, men det är garanterat inget för flygrädda.
Naturen är Brasiliens största tillgång. Men de riktigt maffiga naturupplevelserna i Amazonas och Pantanal tar mycket tid i anspråk och kostar massor med dollar. Från dem skiljer sig
Iguassufallen. Fallen är lätt åtkomliga, storslagna och inte heller besvärande exploaterade.
Från den brasilianska sidan är utsikten bäst. Iguassufallen är egentligen en hel dal där hundratals vattenfall skapar en imponerande fond.
Visst finns där både helikopterturer och guider. Men det räcker att bara gå på bergssluttningen och titta. Det är lugnade för själen och alldeles gratis.
För den som vill ha spänning finns det båtfärder. Vi åker i jeepar 20 kilometer söderut och kommer ner till flodfåran. Tio får plats i varje gummibåt. Med hjälp av två utombordare på 100 hk trotsar vi motströmmen och ger oss upp mot fallen. Det är blött, känns lite farligt, men ska erkännas - rätt häftigt. Och de av oss som har sin barndoms Tintin kvar i blodet njuter mest.
Gladast är en korean framför mig. Han är direktör för en av världens största elektronikföretag och har lika kul som ett barn:
"Ta mitt kort och skicka några bilder", säger Mister Hyun från Samsung.
"Och nästa gång kan ni komma och hälsa på mig i Korea."
Dom finns i alla länder, i Frankrike är det parisarna, i USA bor dom i New York och vem har inte hört talas om noll-åttor. Det handlar om människor som inte i sin vildaste fantasi kan förstå varför någon kan flytta från stan. I Brasilien bor dom i Rio de Janeiro och kallas "Cariocas".
En riktig Carioca gör huvudsakligen fyra saker. Spelar fotboll, dansar, åker till stranden och dricker öl. I bästa fall kan alla fyra ting göras samtidigt men varje annan kombination är också okej. Bara undantagsvis jobbar en Cariocan - i vilket fall om han själv får bestämma.
Vi bor hos Augusto, en man med över sextio år som "Cariocan" bakom sig, så han lämnar aldrig stan i onödan. Under fem år var han tvungen att bo i, gud förbjude, São Paulo.
"Det var förfärligt."
Hela ansiktet förvrids på honom bara han behöver tänka på det. Han hatade stan så mycket att han vägrade öppna ett bankkonto - så varje gång pengarna var slut hade han en anledning att
åka till Rio och stanna en månad eller så.
Eller ta fotbollsspelaren Romario, tre gånger har han skrivit guldkantade kontrakt med europeiska proffs klubbar. Men efter några månader ringer han till klubbdirektörerna i Rio med en stilla vädjan.
"Snälla, ta hem mig."
Senaste var det Rioklubben Flamengo som först sålde Romario till Valencia. För att tre månader senare hyra honom tillbaka.
För varje nyanländ turist i Rio gäller det hålla tungan rätt i mun och titta ordentligt på kartan innan han gör bort sig ordentligt. För kristusstatyn står inte på sockertoppen.
Från sockertoppen som ligger mellan Rio och Copacabana tog en "Carioca" oss genom den välmående stadsdelen Laranjerias, upp på slingriga vägar tills vi nådde toppen av Corcovado.
Där, 705 meter över havet, står statyn av Kristus som är symbolen för Rio de Janeiro
Härifrån är Rio världens vackraste stad. I öster ser jag sockertoppen, sen får blicken fortsätta söder ut till de berömda stränderna Copacabana och Ipanema. Åt andra hållet ligger Rios centrum och därborta Maracana, världens största fotbollsstadion.
Så här i skymningen är alla Rios kullar svarta siluetter som delar staden. Men så händer något. När mörkret faller lyser kullarna som julgranar. Det är tusen och åter tusen träskjul i Rios kåkstäder som tänder sina lampor. Så här på håll är det obeskrivligt vackert.