Min svåger Claudio bor i badorten Cabo Frio året om, och därför hamnar vi ofta där under Brasilienbesöken. Han flyttade dit från Rio för att få lugn och ro och för att kunna uppfostra sina barn i en säker miljö. Det låter vettigt. Cabo Frio har rent vatten, milslånga stränder och ett lugnare tempo än Rio.
Men framåt sommaren (december till april) kommer hundratusentals människor till den lilla stan, och då blir det inte precis lugn och ro. Det gäller för övrigt de flesta orterna i den här regionen, som går under namnet Região dos Lagos.
Många av turisterna är från Rio, och det tycks vara helt okej för min tvättäkta Riosvåger. Men en stor del av turisterna kommer från Brasiliens inland och vet enligt Claudio inte hur man uppför sig på en strand. Inte som en riktig Riobo, en carioca.
En dag sitter vi på den proppfulla stranden och iakttar våra grannar.
- Se på tjejen där, säger Claudio och pekar. Det där är en lantis. Det ser man på det stela sättet att röra sig, hur hon stänker sand när hon går förbi och hur högt hon pratar. Så skulle aldrig en carioca uppföra sig.
Cabo Frio är i första hand ett ställe för tonåringarna. Om det inte räcker med att bada kan man exempelvis surfa på sanddynerna eller dyka utanför det gamla fortet som byggdes av portugiserna i början av 1500-talet, när Brasilien väl var vunnet och rikedomarna skulle försvaras.
En eftermiddag går vi förbi en tävling i vem som "sambar" bäst till de senaste hittarna. En falsk blondin vinner. På kvällarna samlas det unga folket vid stranden - för att umgås, för att ragga, för att lyssna på musik och dansa. Nästan varje kväll under sommaren, särskilt under karnevalen, finns olika band som spelar samba och dess discovariant pagode på jättelångtradare. Banden kallas för Trio Electrico, för att musikerna från början var tre till antalet. Numera är det fullt på långtradarna. Det brukar bli dans hela kvällen lång.
I Cabo Frio hyr vi ett hus under två veckor och trivs med att ständigt känna en bris som svalkar skönt. Vinden och det relativt friska klimatet (Cabo Frio betyder kall udde) är ytterligare en orsak till att cariocan gärna lämnar kvalmiga Rio.
Om Cabo Frio är medelklassens och barnfamiljernas favorit är Búzios ett ställe för överklassen och de som passerat 20 år. På 60-talet var det en liten idyllisk fiskeby som en dag fick besök av Brigitte Bardot. Sedan den dagen tillhör Búzios Rio de Janeiros societet.
Till Búzios kommer man normalt med buss från den stora busscentralen i Rio. Själv tar jag mig dit i en lokalbuss från Cabo Frio. Den är överfull, skakar som om man befann sig i en centrifug och flyger fram över de gropiga grusvägarna.
Resan går först förbi fattiga och skitiga områden. Plötsligt har man kommit ut på landet och allt blir bländande grönt. Där någonstans, bland vida fält och böljande kullar, dyker en byggnad upp.
Det är stadshuset.
En gång slogs Cabo Frio och Búzios ihop och man bestämde sig då för att helt sonika lägga kommunens styre i mitten. När orterna återigen separerade fick stadshuset ligga kvar i bushen. En granne i bussen berättar historien, och jag kan inte låta bli att tycka att det är mycket typiskt Brasilien.
Inne i bussens mittgång står en tjej med sina skolböcker under armen. Som brukligt är erbjuder sig mannen som sitter bredvid att hålla hennes böcker.
Det är också Brasilien i ett nötskal.
Búzios är egentligen en stor halvö med böljande kullar och små vikar och stränder runt om. Búzios har till skillnad från Cabo Frio vuxit med värdighet. Det gamla fiskeläget har behållit sin charm medan hotellen gömmer sig i grönskan på halvön.
Stränderna är jättelånga bukter eller pyttesmå vikar som ibland bara nås genom en liten stig från vägen. Ostsidan är blåsigast och mest populär bland surfarna. På västsidan är det varmare vatten och mindre vågor. Där ligger flest hotell.
I själva staden hittar man gourmetkrogar, barer och modeaffärer. Bara faktumet att Búzios inte har något traditionellt karnevalsfirande visar hur stället skiljer sig åt från övriga turistorter.
- De som kommer hit vill vila sig från karnevalen. Om de tycker om Trio Electrico eller annan musik kan de åka till Cabo Frio. Búzios är ett ställe att ta det lugnt på, säger stadens turistchef.
Lugnt blir det, och dyrare så klart. Men så hemskt lyxigt och dyrt för en svensk är inte Búzios. Det går att hitta ett dubbelrum i en pousada, ett enkelt pensionat, för 400 kronor natten. Mitt råd: åk dit!
I Rio igen. Jag håller nästan på att dö av uttorkning och doktor Pio som kommer på hembesök sätter sig på sängkanten. Han tar god tid på sig och pratar lite om allt möjligt innan han undersöker mig snabbt. När han ska gå två timmare senare har han hunnit fika en stund och prata med hela familjen. Jag hör samtalet genom feberdimmorna. Slutligen sticker han in huvudet i mitt rum och säger:
- När du blir bättre ska jag visa dig Rios själ.
Någon vecka senare ses vi på baren Bracarense i stadsdelen Leblon. 60-årige Pio tar med sig sin 30 år yngre fru för att göra vad han brukar några gånger i veckan: ta några öl, äta något smått i baren och - framför allt - prata strunt några timmar.
Samba, stränder och fotboll i all ära, men en carioca får alltid något extra stolt i blicken när han nämner sin egen hemmabar. Det är nämligen där man kan hitta det där svårdefinierade som brukar omnämnas som en stads själ.
Ibland brukar dessa enkla barer (för det mesta ett hål i väggen) kallas för pé-sujo, vilket på svenska betyder smutsig fot. Gästerna står upp eller sitter på enkla vikstolar på trottoaren och sköljer ner en dag på stranden eller en svettig arbetsdag på kontoret. Gästerna ser ut därefter; en del har kostym och andra bär bara badbyxa eller bikini. Åldrarna är också högst varierade.
Bracarense är en gammal institution. Hit gick storheter som Antonio Carlos Jobim och Vinicius de Moraes (ni vet, männen bakom "Girl from Ipanema"), författare som Joao Ubaldo Ribeiro och skådespelare som Paulo Betti. För att inte tala om de alldeles vanliga grannarna i Leblon.
Doktor Pio köper en tallrik med Bracarenses specialitet: soltorkat kött. Tallriken får ligga på en pall i mitten medan vi alla äter med var sin gaffel och dricker våra öl. Det enkla ingår liksom i cariocans förkärlek för sin pé-sujo. Rioborna har sin vackra stad, de har stränderna och det varma klimatet. Med en kall öl, något i magen och lite tid över för sina vänner är därmed livsglädjen komplett. Det är åtminstone så doktor Pio förklarar saken.
- Förstår du? frågar han, orolig för att jag inte ska upptäcka vad som är så fantastiskt med en enkel bar och några öl.
Jodå, jag förstår. Efter denna kväll blir just Bracarense min hemmabar. Efter hand förstår jag även med hjärtat det stora i det lilla; hur viktig en liten smutsig bar kan vara för att människor ska träffas och umgås.
Även andra har förstått. Bracarense har nyligen utsetts till den bästa baren i Rio och ställets öl har blivit placerad på andra plats i den årliga utgivningen av guideboken Rio Botequim.
I Rio är det varmt och därför måste ölen vara mycket kall, det är ett grundkrav. De riktiga barproffsen köper därför aldrig stora glas, som riskerar att bli varma mot slutet. I stället ber de om ett litet glas, en garotinho (egentligen "en liten pojke" på svenska), som förvaras i ett isbad i väntan på servering.
På Bracarense går dessutom drycken genom en nedkyld spiral på väg till tappen, upplyser en av stamgästerna insatt.
Serveringen av det nationella ölmärket Brahma må vara en av hemligheterna bakom barens enkla succé. Men egentligen är det inte de tekniska finesserna som ligger bakom en bra pé-sujo.
Klockan är elva på kvällen och 32-årige Frederico Perasco, som dricker öl med sin flickvän och leker med sin treåriga dotter på trottoaren, får det att låta självklart.
- Jag bor mittemot, säger han. Lägenheten är liten och alldeles för varm. Vad gör man? Jo, man går ner hit och träffar grannarna. Här möter jag de alldeles vanliga människorna, de superrika, studenterna och kanske någon turist. Det är så enkelt att träffas. Gör ni det i Stockholm också?
"Går man på Copacabana har man havet till vänsterÖ", sjunger Cornelis Vreeswijk i "Deirdres samba". Det beror naturligtvis på vilket håll man går åt, funderar jag med sanden mellan tårna. Är man som jag på väg mot Sockertoppen ser man ju de höga vågorna och de galna surfarna till höger.
Salige Cornelis var alltså här och slog runt en gång på 60-talet. Vad många inte vet, var att han också knyckte musik. På min cd hemma i skivhyllan står han som musikalisk upphovsman till "Deirdres samba", vilket inte alls stämmer. Kompositören heter Chico Buarque och låten var en hit när Cornelis var på besök i Rio.
Nåväl. Stranden är lång och jag trampar vidare efter en vätskepåfyllning. Väl framme vid änden av Copacabana - sluttampen kallas för Leme - stannar jag för att bli betagen av en stunds bollkonster. Platsen är en beachvolleybollplan och aktörerna är fyra vältränade fotbollsspelare, två på vardera sidan av nätet. Det handlar varken om fotboll eller volleyboll, utan en kombination av de två sporterna. Här kallas det för futevôlei, vilket på svenska borde bli fotvolleyboll. Med huvud, fötter, lår och bröst får de blanksvettiga ekvilibristerna över bollen. Max tre tillslag per sida, precis som i volleyboll. Det är vackert att se.
Spelet har samlat en större skara åskådare. Snart förstår jag varför: En av spelarna är Romario, stjärna i Riolaget Flamengo och dalande dito i Brasiliens landslag. Här på Lemestranden brukar han hålla hov någon gång i veckan, när han inte väljer hemmastranden i lyxförorten Barra da Tijuca. Fotvolleyboll har på några år vuxit till en massrörelse, vilket Romario genom sin blotta person delvis bidragit till. I dokumentärer och nyhetsinslag har han berättat hur mycket nytta han har haft av fotvolleyboll när det gäller bollkontroll och styrka. Och när Romario talar, ja då lyssnar åtminstone de fotbollstokiga Rioborna.
I Rio har alltid stranden varit en plats för aktivitet. Här spelar man gärna boll på alla möjliga vis, ofta med början på eftermiddagen när solen inte är så het och fram till sen kväll, då stranden är upplyst av strålkastare. Gärna med några avslutande iskalla öl.
Beachvolleyboll är en annan populär strandsport som vuxit fram på Rios stränder. Det senaste världsmästerskapet avgjordes på Copacabana i januari med Brasilien som vinnare.
Men nu är det alltså hybriden fotvolleyboll som är mest populär. På ett par år har den vuxit så starkt att den brasilianska olympiska kommittén numera kämpar för att få sporten internationellt accepterad. Målet är olympisk status.
Är man nybörjare finns skolor sponsrade av kommunen. En av dem ligger nära utkikspost 12 på Leblonstranden. Där träffar jag Fernanda Marcondes, 21, och Paula Trindade, 15, som trixar med bollen framför en sol som just håller på att gå ner bakom Morro Dois Irmãos, berget Två bröder. Alldeles intill undervisas ett 30-tal brunbrända Mini-Romarios i fotvolleybollens konst.
- Det är vanligt att tjejer och killar spelar fotvolleyboll tillsammans, till skillnad från vanlig fotboll. Det kanske är en av anledningarna till att sporten har vuxit så snabbt här i Rio, funderar Fernanda.
Även om fotvolleybollen har vuxit stort finns det ett hinder för att sporten ska bli riktigt stor. De officiella turneringarna har alltid sponsrats av storföretag, men i år har lågkonjunkturen slagit sina klor i Brasilien. Det betyder i förlängningen att den nya sporten drabbas - bland annat ställdes årets nationella mästerskap in.
Än värre är att Romarios läkare nyligen meddelade att storstjärnan inte borde spela fotvolleyboll mer. Att hoppa, sparka och slänga sig i den tunga sanden sliter på hälsenorna. Om det påverkar massrörelsen på Rios stränder återstår att se.
Sista kvällen i Rio befinner vi oss på Estudantina, ett typiskt gafieraställe. Alla i släkten hade sagt att vi måste gå dit för att verkligen lära känna Rio, men ingen kunde riktigt förklara vad det handlade om. Salongsdans, långsam samba och cheek-to-cheek var dock ord som återkom i de kärleksfulla beskrivningarna.
Estudantina ligger vid Praça Tiradentes i de gamla delarna av centrala Rio. I dessa kvarter föddes samban vid seklets början. På senare år har det snarare blivit en plats för de prostituerade.
Det är fuktigt och varmt på Estudantina. Lokalen ligger i dunkel och fläktarna på väggarna - förmodligen original från 50-talet - larmar friskt och överröstas endast när orkestern sätter i gång. Bakom baren står den svettige ägaren Senhor Ramón och bokar bord. Det hela känns väldigt filmiskt och mina tankar går genast till Casablancas rökiga nattklubb.
Orkestern spelar Nat King Cole, Glenn Miller och Georg Benson, men mest blir det brasiliansk musik. Bossa nova i storbandstappning blir det ofta och då låter det bäst i mina öron.
När bandet spelar den snabba bossa-standarden "Lobo Bobo" fylls dansgolvet snabbt. En stilig svart man med vit skjorta och vita byxor - han ser ut som Harry Belafonte - bjuder upp en betydligt äldre kvinna. De virvlar runt på dansgolvet som kvällens självklara stjärnor.
Kvinnan är en glad änka, heter Sara och kommer från Copacabana. Hon pustar ut mellan varven intill vårt bord.
- Jag älskar att dansa men min man ville aldrig gå ut, berättar hon. Nu är jag änka sedan flera år tillbaka och har varit ute och dansat fyra fem gånger i veckan. Det händer att jag går till andra ställen, men Estudantina är speciellt.
Ordet gafiera var på 30-talet ett namn på ett billigt dansställe. De blev populära av både vita och svarta och 1950 kunde Riobon välja mellan 300 gafieraställen.
I dag finns bara en handfull kvar och har namn som Bola Preta, Democráticos och Elite. Estudantina håller mest på traditionen, åtminstone enligt den spanske ägaren Ramón Fernandez.
- Nu märker vi att intresset för salongsdans ökar bland de yngre. Vi har startat en dansskola på dagtid som är fullsatt. Och du ser, alla åldrar är här, säger han och pekar på ett fullsatt bord med 20-åringar.
Trenden är stark. Rios dansskolor, med den berömda läraren Carlinhos de Jesus i spetsen, har fått ett uppsving på senare år.
En stor skylt intill dansgolvet, förmodligen också från 50-talet, förklarar reglerna på en gafiera. Man får till exempel inte bära shorts eller sandaler. Att kyssas länge eller att dansa kvinna med kvinna är också förbjudet, säger den stränga texten. Under skylten sitter ett gäng ur den yngre dansgenerationen.
- Varför jag går hit? Mina jämnåriga brukar mest dansa var och en för sig. Jag tycker att det att det är sensuellt att dansa tillsammans. Dessutom är det roligt att lära sig de traditionella brasilianska danserna, säger Marcello da Silva, 19 år.
Väggarna är värda en rundvandring. Emellan ett par surrande fläktar hänger ett vackert altare med ett helgon som med beskyddande blick ser ut över de dansande. På motsatta sidan hänger gamla foton av internationella kändisar, presidenter och artister som har varit på Estudantina. Ett tidningsklipp säger att ett gäng gringojournalister blev euforiska under klimatkonferensen 1992. Klippen har gulnat av fukt och värme.
Framåt natten går vi hem. Då är det fortfarande fullt på dansgolvet och "Harry Belafonte" virvlar fortfarande omkring på dansgolvet, den här gången med en betydligt yngre skönhet. Vi tar en taxi utanför Estudantina - nattliga promenader är inte att rekommendera - och åker till svärmor i stans södra delar.
Vi är lyckliga och höga på intryck. När taxin lämnar den kilometerlånga tunneln Rebouças och Rios vackra vy åter öppnar sig; när de dunkla bergen och Kristus med öppna armar håller om oss; när havets sälta blåser genom den öppna taxin och svalkar min genomsvettiga skjorta; när storbandsbossan fortfarande klingar i öronen - då tänker jag att Rio de Janeiro är något mycket speciellt. Men en sak är säker, man upptäcker det inte om man bara lapar sol på Copacabana.