Musiken är maracatu, taktfasta rytmer med afrikanska rötter eller den mer melodiska frevon, den lokala musiken som betyder lika mycket för människorna här som samban i Rio de Janeiro.
Olindas karneval är ett inferno för den som gillar tystnad och ett Mecka för den som gillar musik, dans och fest i en vecka. Men man gör det på egen risk. Det är varmt, 35 grader, det är trångt och det är rätt farligt.
Som karnevalsnybörjaren får jag ett par förhållningsregler. För det första: klä ut dig. Alla är utklädda. På gatorna dansar isbjörnar, vikingar, fnask och trollkarlar. Jag ser till och med vuxna mustaschprydda män med blöjor och napp. Och för det andra: lämna klocka, pengar och smycken hemma. En uppmaning som med åren gjort de berömda ficktjuvarna mer eller mindre arbetslösa.
Olindaborna själva har laddat i månader nu. Fasaderna har smyckats, kvinnorna har sytt karnevalsdräkter, trummorna har dånat och de som inte vill vara med har flytt och hyrt ut sitt hus till rika Rio- och São Paulo-turister för så där en halvårslön.
Karnevalsfirarna samlas i bloco. Ett block är ett kvarter eller ett kamratgäng som förberett sitt karnevalståg hela vintern. När det så är dags dansar man ut i de trånga gränderna där de vackra koloniala fasaderna har målats om i regnbågens färger. Varje bloco har sitt eget banda i täten, en orkester med blås och slagverk. Allt blir till en milslång orm av människor som biter sig själv i svansen.
De heta karnevalsdagarna i Olinda i mitten på februari bjuder också på en hel del besynnerligheter. Som att de nationella tv-nyheterna döps om till karnevalsnytt med ett nyhetsankare i storblommig slips. Eller som att ett gäng ungar oblygt dansar frevo bland kistorna i en jouröppen begravningsbyrå. Eller som att tränaren för det lokala fotbollslaget i den brasilianska proffsligan förbjudit sina spelare att fira karneval, medan han själv deklarerar att för egen del tänker han sova så lite som möjligt eftersom han älskar att dansa.
Men karnevalen i Olinda lever på lånad tid. Marieta Borges, en av Olindas ledande politiker, berättar för mig att fram till 50-talet var Olindas karneval en rätt städad lokal folkfest. På 60-talet försvann de lokala traditionerna, allt skulle vara som i Rio med sambatåg och passiva åskådare på tjusiga läktare.
1977 fick vi en borgmästare som gjorde karnevalsrevolution. Läktarna och sambatågen försvann. Vår egen musik kom tillbaka och det blev åter fest och dans på gatorna, säger Marieta Borges.
Under 90-talet har Olindakarnevalen växt lavinartat och i dag är den en av de viktigaste och mest besökta i Brasilien.
Men nu har vi nått en punkt då stan inte klarar av mer, i år kom nästan en miljon besökare, säger Marieta Borges med en suck.
Men ingen vet hur vi ska bära oss åt för att begränsa festen.
Efter karnevalen lägger sig ett nästan spöklikt lugn över Olindas vackra gränder med de koloniala villorna. Nere vid havet är palmerna höga och fulla av nötter. Som vanligt köper jag min morgontidning hos Luiz och sneddar över torget Praça do Carmo. Där i torgets bortre hörn regerar Rei de Coco, kokoskungen. Varje morgon klättrar han upp i en palm och fäster en naken koppartråd på elledningarna för att sno lite ström till sin kylvagn. Sen serverar han kalla drycker och färska kokosnötter tills gatorna töms för natten.
Med sugröret rakt ner i den kalla färska kokosnöten fortsätter jag uppför de branta gränderna: Rua Bonfim och Ladeira da Sé och når så katedralen på Alto da sé, högsta punkten i Olinda. Härifrån gör staden rätt för sitt namn, linda är portugisiska och betyder vacker. På de branta sluttningarna ligger husen tätt. De röda tegeltaken är inbäddade i den tropiska vegetationen och i öster syns Atlantens blå spegel.
Olinda ligger 230 mil norr om Rio de Janeiro och grundades av portugisiska kolonisatörer i mitten av 1500-talet. Knappt 100 år senare sattes hela staden i brand av holländarna, som utmanade den portugisiska överhögheten. Men deras styre varade bara i 30 år, 1657 var portugiserna åter herre på täppan och kunde fortsätta att fullborda sin vackra stad.
Under de följande hundra åren var Olinda centrum för kyrka och förvaltning i den portugisiska kolonin Brasilien. Här öppnades skolor, universitet och kloster. Här byggdes den ena kyrkan magnifikare än den andra. Från katedralens altan på Alto da sé räknar jag till tio kyrktorn.
Mycket av det Olinda som byggdes upp efter holländarnas härjningar på 1600-talet finns bevarat än i dag och är grunden till att Olinda 1982 fick en plats på Unescos världsarvslista.
I dag försöker Olinda utveckla turismen och försvara sin upphöjelse till världsarvsstad men med blandad framgång. För politikerna i Olinda har mer akuta problem. En okontrollerad befolkningsökning pågår i de 22 kåkstäder som ligger i en halvcirkel runt den historiska delen av Olinda. Som ett brev på posten följer våld, brottslighet och barn utan hem.
Men även i det historiska Olindas kärna märks bristen på pengar och resurser. För det som inte ses om förfaller snabbt i det tropiska klimatet. Telefon-, vatten- och avloppsnät är i akut behov av renovering. En av de viktigaste kyrkorna Igreja Nossa Senhora do Carmo från 1581 håller på att glida ner i havet. Och på det vackra São Francisco-klostret från 1585 ramlar putsen av i stora flak.
Trots stadens resursbrist har dock många av de koloniala husen renoverats varsamt. Ju längre jag stannar i Olinda desto mer imponerad blir jag av de fattiga människornas förmåga att med högt huvudet vårda sitt ursprung.
Som föreställningarna på kvällarna på Olindas gamla slavmarknad Mercado Ribeira, då torget fylls med trummor och slagverk för en magisk kväll med maracatu, en musiktradition som kom med slavskeppen och som fortfarande lever i nordöstra Brasilien. Tunga rytmer, svarta svettiga muskulösa kroppar och en magisk stämning under fullmånen.
Eller söndagskvällarna vid Quatro Cantos, då unga män ger spontana uppvisningar i capoeira, en dans och stridskonst som växte fram bland slavarna på sockerplantagen.
För den som värjer sig för karnevalens påtagliga trängsel är påsken en upplevelse. På onsdagen i stilla veckan fylls Olindas gator, klockan sex slås portarna upp till katedralen Igreja da Sé för Prossisão dos Passos. Sex män klädda helt i svart bär på sin axlar en staty som förställer Jesus under Golgatavandringen.
Runt om i Olinda finns stora portar som bara öppnas denna dag. Innanför portarna finns ett utsmyckat Mariaaltare. Processionen stannar framför varje port och folkmassan ber en bön. När mörkret faller är det som att färdas med en tidsmaskin. Från minnet av karnevalens moderna utlevelser, 40 dagar tidigare, till en magisk stämning där människor endast med brinnande ljus och sina egna stämmor fullföljer en flerhundraårig tradition.
Vid sista porten bockar de sex männen djupt tre gånger för att påminna om att Jesus föll tre gånger under Golgatavandringen. Sedan blir det mörkt och tyst i Olinda.