Vi befinner oss ombord på en "saveiro", en skonare som ser ut som sagans piratskepp, målad i klara färger och försedd med höga master. Under den drygt timslånga färden från fastlandet bjuder besättningen på frukt. Fram ur soldiset tonar Ilha Grandes mäktiga bergskedja, som om den just stigit upp ur havet.
Vid en första anblick syns nästan inga spår av civilisation. Den täta regnskogen bäddar effektivt in bebyggelsen. När båten närmar sig huvudbyn, Vila do Abraão, skymtar hus som ser ut som små enkla skjul. Men man ska inte låta lura sig. Bakom de skuggande palmerna kan en exklusiv restaurang dölja sig.
På knappt tio år har den vackra Atlantön förvandlats från en "djävulens kittel" till ett litet paradis. Ilha Grande, den största ön i Rio de Janeiros skärgård, har väckts ur sin törnrosasömn och blivit tillgänglig efter hundratals år av brutal historia. Och vi turister ska paradoxalt nog vara tacksamma mot kolonisatörer, sjöpirater, slavhandlare, kolerasmittade och livstidsfångar. Utan alla dessa hade ön säkert varit täckt med lyxhotell och privatpalats. Men så blev det inte. Hit kommer i dag inte bara de besuttna, utan även vanliga turister och Sydamerikas unga med ryggsäckar.
Ilha Grande har 106 sandstränder sammanlänkade av klippor och regnskog. Här finns Brasiliens längsta badstrand, Lopes Mendes med sin fina vita sand, som knarrar som potatismjöl. Andra inte allt för svårtillgängliga mål är Häxans strand, Himmelens säck och Blå lagunen. Vill man däremot till Äventyrsstranden tar det minst en dagsmarsch och lika långt är det till övriga stränder på öns södra sida. För på Ilha Grande finns inga bilar. Det är bara polisen och brandkåren som förfogar över större motorfordon.
För oss andra är det apostlahästarna som gäller och efter en del svettiga strapatser över stock och sten på de sandröda stigarna blir man rikligt belönad med vidunderliga utsikter och en egen strand. I utkanten av Vila do Abraão ligger exempelvis Julias strand, dit det tar en kvart att gå och tar man tio minuter till på sig så når man stranden Abraãozinho. Och skulle man tröttna på ljummet havsvatten kan man svalka sig i bergsbäckarnas vattenfall, som håller en badtemperatur som känns svensk. Men allra bekvämast är det att följa med en organiserad båttur om man vill komma till stränder en bit bort från huvudorten Vila do Abraão.
Tamoio- och tupinambaindianerna var de första som slog sig ner på Ilha Grande, men de blev bortmotade av portugiserna som steg i land den 6 januari 1502. Under de kommande århundradena utsattes ön för punktvisa invasioner av såväl britter, holländare som fransmän och argentinare.
Ilha Grande har också varit ett tillhåll för pirater och centrum för slavhandel även efter livegenskapens avskaffande1888. I början av 1900-talet var ön en karantänsplats för spetälske- och kolerasjuka. Och så sent som på 1990-talet låg Brasiliens mest beryktade fängelse i Dois Rios vid öns sydöstra sida, i folkmun kallat "Djävulens kittel".
Fängelset stängdes 1994 och i dag återstår bara ruiner, som man kan bese om man är beredd att gå till fots. Från Abraão tar det cirka tre timmar till Dois Rios.
Brottsligheten på Ilha Grande sägs vara låg i dag.
- Det beror delvis på att polisen aldrig hinner bli korrumperad här. Unga poliser sänds till Ilha Grande på ett halvår och sedan byts de ut, berättar Toninho Fagerlind , som varit bosatt på ön i tre år och som driver ett pensionat i huvudbyn Vila do Abraão.
När de sista fångarna lämnade ön gick Ilha Grande en ny tid till mötes och man började inrikta sig på turism, men med miljön i åtanke. Därför har man bestämt att inget hus på ön får vara högre än åtta meter och inte byggas högre upp än 40 meter ovanför strandlinjen. Hotellägarna på ön har bildat en förening, som kämpar hårt för miljön och för att Ilha Grande ska få nationalparks status.
Vila do Abraão är ingen stor by och gatustråken är få. Det första man urskiljer är den lilla vita kyrkan som står mitt på torget. Den uppfördes vid mitten av1800-talet, sedan kejsar Pedro II donerat pengar. Pedro II var mycket förtjust i Ilha Grande och kom ytterligare tre gånger till ön, sista gången som fånge i väntan på att få gå i exil 1889.
De flesta hotell och pensionat, pousadas, ligger kring hamnen och längs huvudgatan Getulio Vargas, där också campingplatserna döljer sig bakom låga murar. Nöjeslivet och kommersen är också koncentrerade till hamnen där de största restaurangerna och kaféerna ligger. Där kan man äta en furstlig måltid med ett vackert kött för några hundra kronor inklusive vin och efterrätt. Annars är det fisk och skaldjur i alla former, oftast friterad, som dominerar menyerna. Öl är den vanligaste drycken, en "chopp" som är av ansenlig storlek och som håller mellanölsstyrka kostar runt tio kronor. Den vanligaste drinken heter caipirinha och består av det brasilianska sockerrörsbrännvinet cachaca, lime, sockerrörssocker och massor med krossad is.
Klädseln vid krogbesöket är okonventionell. Baddräkt och shorts går utmärkt bra också på restaurangerna på ön. Här är det ingen som stajlar upp sig i tajt klänning och sandaler med stilettklackar eller kostym med pressveck och handsydda skor.
Överallt är det nära till naturen. Runt de små hotellen dricker snabbvingade kolibrifåglar sockervatten ur speciella behållare, bougainvillean prunkar längs huvudgatan och i skogskanten skränar papegojor och fladdrar de blåskimrande fjärilarna, som numera är fridlysta. I Blå lagunen kan man snorkla och simma jämsides med zebrarandiga fiskar och känna sig som en del av stimmet. Och stränderna är tillgängliga för alla.
- Alla sandstränder ägs av brasilianska marinen så därför kan ingen köpa och därmed låta stänga av en strandremsa, förklarar Toninho Fagerlind.
När man en gång lämnar dessa stränder bör man följa uppmaningen som står på skylten:
"Härifrån får du ingenting ta med Dig annat än minnen och det enda du får lämna efter dig är fotavtrycken i sanden."