Det skulle kunna vara en het sommardag vid en sydtysk flod. Men i själva verket njuter vi i solen vid Rio Itajaí, 26,5 grader söder om ekvator i en brasiliansk stad som ibland känns mer tysk än Tyskland.
De tre sydligaste delstaterna i Brasilien - Parana, Santa Catarina och Rio Grande do Sul - går ner som en kil mellan Argentina och Atlanten och ser ut som ett behändigt litet område när man tittar på Sydamerikakartan. Det utgör inte ens en femtondel av Brasiliens yta.
Men Brasilien täcker hela 8,5 miljoner kvadratkilometer och tillsammans är de tre delstaterna ungefär lika stora som Sverige. Från de berömda Iguaçufallen i nordvästra Parana till Porto Alegre, Rio Grande do Suls huvudstad i söder, tar det nästan ett dygn, trots bra vägar och snabba bekväma bussar.
Den gängse bilden av Brasilien innehåller samba, karneval, etnisk mix och våld. Men den stämmer rätt dåligt på södern (och är en grov förenkling även i övrigt). Den här delen av Brasilien är den ekonomiskt mest utvecklade. Den domineras av ättlingar till européer, de flesta är ljushyade och överraskande många är blonda. På radion hör vi mer rock än samba, den enda inhemska musiken som ofta hörs är den allt mer populära forrón, ursprungligen från nordöst. Och även om våldet finns här - liksom risken att bli rånad - råkar väldigt få turister ut för något, varken här eller i andra delar av landet.
I södern har fria bönder dominerat sedan européerna kom på 1500-talet och drev bort indianerna. Slaveriet fick aldrig fäste här på samma sätt som på nordöstra Brasiliens plantager eller i Minas Gerais gruvor.
Medan guld-, gummi-, socker-, och kaffeboomar kom och gick i andra delar av landet hände inte så mycket i den djupa södern. Men under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första lockades stora skaror européer hit med löften om land. Italienare, östeuropéer och portugiser kom, liksom en liten skara svenskar (mest till den argentinska sidan gränsen). Och så tyskarna som slog sig ned i trakten kring Blumenau. De flesta kom för jobben, andra flydde förtrycket under Hitler. Efter krigsslutet 1945 var det här som en del nazipampar gömde sig.
Blumenau har sedan 21 år tillbaka sin egen ölskummande Oktoberfest, den största i världen efter originalet i München. Den har blivit en sådan succé att man tar den en gång till strax före karnevalen i februari. Den lokale VW-handlaren heter Breitkopf och stället vi tagit in på heter Hotel Hermann. Det är ett fint korsvirkeshus med genuin träinredning, med dubbelrum för en hundring.
Det sägs att en majoritet i grannstaden Pomerode, som har ännu fler korsvirkeshus, fortfarande talar tyska till vardags. Men på turistbyrån i Blumenau spricker illusionen av ett litet Tyskland i tropikerna.
Damen bakom disken förstår inte ett ord då vi frågar på tyska och engelska går lika dåligt (men det gör det å andra sidan nästan jämt i Brasilien). Så vi får ta till en spretig blandning av spanska och portugisiska. Då förstår hon. Skrapar man på ytan så är det här ändå Brasilien.
Med eftermiddagens tredje öl på bordet tittar vi roat på de lokala depprocksgänget - tio grabbar och tjejer som stämt träff nere vid floden. Alla är likbleka, har färgat håret kolsvart, bär Marilyn Manson-tröjor och feta nitarmband. Vi får syn på en flock kapibarer, världens största gnagare som ser ut ungefär som en korsning mellan bäver och vildsvin, som har kommit för att dricka innan solen går ner och tycks helt oberörda av ungdomarna någon meter därifrån.
Även om det uppenbarligen går att se djur i Blumenau så är Iguaçufallen ett säkrare kort.
Först en, sen två, fem, tio och till slut dryga tjugo små söta coatis - näsbjörnar - kilar upp ur diket vid vägkanten och korsar vår väg vid Iguaçufallen. Här finns till och med skygg jaguar och puma, men dem ser vi förstås inte till. Däremot giftormar som det varnas för på skyltar som får oss att hålla oss till stigarna, många vackra fjärilar - det lär finnas fem hundra arter här, stora trötta teguödlor, illgröna papegojor, ett par stornäbbade tukaner och andra färggranna fåglar. Småfåglarna som energiskt flyger rakt genom några av de största fallen imponerar mest - hur klarar de sig i vattenmassorna?
För vattnets kraft är stor: Över kanten på det största av de totalt 275 fallen - det 90 meter höga Garganta do Diablo - rinner i snitt 13.000 kubikmeter vatten i sekunden. När vi står längst ut på plattformen som hänger över "djävulens strupe", hör dånet och ser vattnet sugas över kanten ner i den kokande grytan där botten inte syns på grund av vattendimman kittlar det i magen och vi håller hårt i barnen.
Fallen är utspridda i en tre kilometer lång båge och man bör absolut se dem både från den argentinska och den brasilianska sidan. På den senare bjuds storslagna panoramor och närkontakt inklusive flera fina regnbågar. Men den argentinska sidan är vildare och närkontakten snarast extrem.
Att sitta i en gummibåt rakt under ett av de stora fallen är både kul, läskigt, gungigt och blött - väldigt blött. Regnkläderna hjälper inte och plastpåsen som ska skydda kameran klarar inte trycket, så därinne simmar utrustningen omkring. Märkligt nog går den dränkta stendöda kameran i gång igen efter ett dygn, minus ett par specialfunktioner.
Vi torkar snabbt i värmen, men hinner bli blöta igen - den här gången av svett - på väg genom den täta djungeln. Stannar och tar en dricka på ett fik där alla andra sippar maté. Det är en uppiggande dryck som argentinarna är fanatiskt förtjusta i och som också dricks i södra Brasilien, där stora matéodlingar delar plats med farmar för biffkor, vallade av ridande gauchor - latinamerikanska cowboys.
Om Iguaçufallen är söderns största internationella turistattraktion så har de många milen fina sandstränder förblivit okända för utländska turister.
Visst hittar enstaka europeiska ryggsäcksturister hit och en och annan amerikansk surfare, men de flesta turisterna är brassar. Innan botten gick ur den argentinska ekonomin brukade argentinarna dominera på flera badorter, men även de är lätträknade nu.
Många stränder är fantastiska, men ingenstans är resan dit så spektakulär som den till Ilha do Mel, rakt öster om Paranas huvudstad Curitiba. Trots att Brasilien har gott om järnväg är antalet passagerarlinjer få. Men den 116 kilometer långa Estrada de ferro Curitiba-Paranaguá har bevarats.
Serra Verde Express, ett pampigt namn på ett långsamt litet tåg, rullar ut från Curitibas centralstation som är ynkligt liten jämfört med stationen för långfärdsbussar intill. Runt staden, som anses vara den behagligaste av alla brasilianska storstäder att bo i trots att det även här finns fattig slum, är luften klar och sval. Curitiba ligger på en platå tusen meter över havet, omgiven av aningen högre berg, där för övrigt Rio Iguaçú rinner upp för att sedan slingra sig 600 kilometer västerut, förbi fallen tills den möter Paranáfloden strax nedströms världens största vattenkraftverk, Itaipu.
Järnvägen från kusten började byggas 1880 och stod klar fem år och - sägs det - fem tusen omkomna arbetare senare. Bergen är branta och täckta av tät ogästvänlig djungel där olyckor, giftorm och tropiska sjukdomar tog massor av liv.
Tåget gungar de första milen fram på plan mark genom illgrön natur med plantager och beteshagar för att sedan, när vi närmar oss de omgivande topparna övergå i allt tätare djungel. De små stationerna längs linjen ser för det mesta igenbommade ut.
Sedan försvinner vi in i en tunnel och kommer ut på havssidan där det genast bär utför. Smala broar med strida vattendrag långt under, små hyllor med plats bara för spåren där den som valt fönsterplats inte bör ha anlag för svindel och så den ena storslagna vyn efter den andra. Stora delar av de här bergen, liksom öarna utanför kusten är världsarv sen 1999 på grund av den rika Atlantfloran, som skövlats längs stora delar av den övriga kusten. En lång stund är resan spektakulär, sen kommer vi ner till värmen och fukten på lägre höjd, där det åter bor folk. Slutmålet, hamnstaden Paranaguá, som är frihamn för varor till Paraguay, har fina kolonialbyggnader och luktar fränt av fisk. Någon båt till Ilha do Mel går inte förrän nästa dag, så vi fortsätter med buss till den närmaste bryggan på fastlandet, där trafiken är tätare.
ILHA do Mel betyder honungsön och är naturskyddsområde, något som inte stoppat nybyggnation även om de små hotellen smygs in diskret bland träden. Från byn Brasília slingrar sig stigar bland träd och blommor till rader av stränder där det är glest mellan solbadarna, men varmt i vattnet. Farolstranden är snällt långgrund med små vågor, Praiá de Brasilía djupare och längs Praía Grande rullar surfvågor in. Längre söderut reser sig klippor och bortom dem finns den största byn på ön, Encantadas.
Vi promenerar norrut längs en flera kilometer lång sandstrand, som stormarna eroderat, till det välbevarade portugisiska fortet som byggdes 1767 för att skydda inloppet till Paranaguá. Äter senare billig lunchbuffé i byn. De här fräscha bufféerna, med massor av varmrätter, grönt och frukt, är vanliga i Brasilien. Man plockar det man vill ha och väger tallriken i kassan. De billigaste stället tar bara 30 kronor kilot, de dyraste ungefär dubbelt så mycket. Vår fyraåring nöjer sig med fem pommes frites och en bit ananas, elvaåringen satsar på spagetti med köttfärssås medan 15-åringen lassar på långt mer än vi vuxna.
Brasiliansk frigjordhet i form av tjejer i bikini som är så små att de kallas för tandtråden ingår, för i det här landet går det finfint att äta ute i bara badkläder.
När mörkret lagt sig bjuds vi på miljontals stjärnor och mysstämning med kulörta lyktor längs huvudgatan av mjuk sand. Vi smuttar på caipirinha till middagsmaten och lite senare spelar ett forróband upp till dans. Här skulle man kunna slappa i veckor, vilket många av de unga studenterna från São Paulo och Rio just gör.
Kräver man absolut aktivitet kan en heldagstur till grannön, tillika nationalparken Superaguí sitta fint. Här delar indianer regnskog och mangroveträsk med alligatorer, jaguarer, apor och utter och i havet är det gott om delfiner.
Tjugofem mil söder om Ilha do Mel ligger en betydligt större ö med samma namn som delstaten den ligger i - Santa Catarina. Från fastlandet sträcker sig en skranglig hängbro och en modern betongdito över till ön och delstatshuvudstaden Florianópolis.
Stan växer i rask takt och höghusen dominerar, men i centrum finns flera gator med fina gula, röda och blå kolonialhusbakelser med vit stuckatur kvar. Här hålls en av de största karnevalerna i Brasilien, men här saknas helt den mix av hudfärg och kultur som finns där. De flesta öborna är ättlingar till fiskare från Azorerna - det syns fortfarande bland annat på hur de målar sina båtar.
Men som turist lockar någon av öns 42 stränder mer än storstan. Vi väljer den lilla byn Barra de Lagoa där nästan alla familjer har rum eller hela hus till uthyrning. Vi hittar en möblerad trerumsbungalow för 1.500 kronor för en vecka.
Vissa dagar rullar vågorna stora och det blir trångt med alla som badar, bodysurfar eller står på riktiga surfbrädor. Strax söder om vår lilla by ligger Praia Mole, känt för sina nattliga lägereldsfester och med en tre meter hög staty av surfare vid busshållplatsen. Men den mest berömda surfarstranden ligger ytterligare en bit söderut. På Praia Joaquina avgjordes i oktober surf-VM, och vågorna blir ofta så stora att badvakterna hindrar alla utom surfarna att gå i.
Då är det stora sanddynsområdet i närheten tryggare. Vi vandrar över en blombeströdd öken i flera timmar, fascineras av sandens märkliga mönster och försöker undvika fågelrika småsjöar mitt i sandhavet. Till slut kämpar vi oss upp för en över hundra meter hög, brant sanddyn där folk trängs på toppen. I Brasilien snöar det aldrig, så vad gör man? Jo, man vaxar enkelt tillsnickrade surfbrädor och kör utförsåkning på sand i stället. Några fartfyllda åk senare har vi massor av sand både i brallorna och håret.
Men vad gör väl det - ett dopp i havet sköljer bort sanden och en pilsner efteråt saltsmaken i munnen.