Klockan är sex på morgonen och de första flanörerna har redan tagit den milsvida stranden i besittning. Fram och tillbaka vankar de längs det ljumma vattenbrynet medan solen segervisst stiger mot skyn. Inne bland kokospalmerna gapar ännu strandskjulen tomma, men snart ska varenda "barraca" stå redo att servera grillade fiskar och räkor och iskall öl.
Så sällsamt enformig ter sig gryningen vid Punta Negra-stranden utanför Natal i nordöstra Brasilien. Varje morgon, året runt.
Till dessa tropiska nejder strax söder om ekvatorn har semesterfirare från Sao Paulo, Rio och Buenos Aires länge sökt sig för några garanterat heta dagar i solen. Till hösten är det tänkt att den första större gruppen europeiska turister ska hitta hit - med direktcharter från Sverige och Norge.
Det som framför allt lockar med Natal är stränderna. Här finns några av Brasiliens bästa. Tillsammans bildar de en 250 kilometer lång och nästan helt obruten räcka av sand längs kusten.
Söder om staden, som har drygt 600.000 invånare, ligger de flesta stränderna nedanför branta röda sandstensklippor. Norr om staden dominerar jättelika områden med sanddyner som givit upphov till en speciell näring som vuxit till Natals främsta turistattraktion.
Det började för femton år sedan med att några unga män kom på att man kunde utnyttja sanddynerna till äventyrskörning med "beachbuggies". I dag finns 500 licensierade förare med ensamrätt att våga turisternas liv bland dynerna. Det kan se farligt ut, men olyckorna är få. Cirka en om året, uppger man här.
Och det är faktiskt riktigt skoj. Även en älskare av stillsamma naturupplevelser måste erkänna att det är en kick att till tonerna av någon stenhård techno-cd kasta sig utför flygsandsbranterna vid Genipabu med hjärtat i halsgropen. Om man själv vill sitta vid ratten kan man hyra en "buggie" för 300 kronor per dag och fara fram längs någon av de många öde stränderna med fartvinden fräsande i håret.
En hel kultur har vuxit upp kring buggybilarna. Vid flodpassagerna väntar små bilfärjor på sin knubbiga last. Här och var i terrängen ligger insjöar där buggyresenärerna kan ta sig ett dopp på vägen. I närheten av byn Jacuma sker doppet med hjälp av en linbana som från 20- 30 meters höjd hystar badaren ned i vattnet. Ett populärt stopp för lunch är strandkrogen Brisamar i Jacuma. Utanför står buggybilarna på rad. Inne under soltaket tar gästerna för sig av den rikliga byffén à 50 kronor styck. Blir man extra däst kan man vila ut i skuggan i någon av de många hängmattorna i krogens palmträdgård.
För någon som förknippat nordöstra Brasilien med elände och brist är detta en upplyftande syn. Så ock att knattra fram genom till synes välmående kustbyar där nybyggena står sida vid sida med små vackert målade kyrkor.
Att Natal nått detta relativa välstånd kan förklaras med rika fiskevatten, stora saltdepåer och oljeutvinning. Men det kan också tillskrivas en episod under andra världskriget.
På den tiden var staden som vilken sömnig liten brasiliansk håla som helst. Men krigsgudarna ville annat. Efter sitt inträde i kriget efter Pearl Harbor behövde USA en stödjepunkt för sina flygoperationer till Nordafrika. Och ingenstans fanns en närmare plats än Natal, som ligger bara drygt 400 mil från den afrikanska kusten. Den amerikanska flygbasen gav Natal en ekonomisk injektion. Efter kriget togs den över av det brasilianska flygvapnet som nu är stadens största arbetsgivare. Den väl utbyggda flygplatsen är en bidragande orsak till att staden på senare år blomstrat upp som semesterort, till hösten alltså med nordisk accent.
Vad är det då för stad de svenska och norska turisterna möter vid sin ankomst? Trots att Natal grundades för 400 år sedan ger den ett modernt och ohistorisk intryck. Den enda koloniala byggnaden värd ett besök är Forte dos Reis Magos som portugiserna lät bygga vid sin ankomst 1598 för att skydda hamninloppet mot fransmän, holländare och de stridbara potiguar-indianerna som fram till dess hållit de portugisiska inkräktarna stången i 60 år.
Fortets moderna pendang är katedralen - en pagodliknande kyrka som uppfördes 1965. Den ritades av den store brasilianske arkitekten Oskar Niemeyer och bär vissa likheter med de monumentala byggnader han just blivit klar med i huvudstaden Brasilia.
I övrigt har staden Natal inte mycket att ståta med. Den ter sig som en i mängden av löst sammanfogade brasilianska landsortsstäder. Med ett betydande undantag - stränderna.
Inne i stan ligger den livliga Praia dos Artistas, som lär ha fått sitt namn efter de beatnikkonstnärer som huserade här på 50-talet. Här utspelas också en stor del av Natals nattliv. Det mesta kretsar kring Chaplin, en anläggning som innehåller både en restaurang, ett crêperie och ett stort ungdomsdisco i fyra plan. Med hjälp av dunkande rockvideos odlas här samma globala MTV-kultur som på andra håll i världen.
Om man i stället vill dansa brasilianskt bjuds tillfälle på fredagar och lördagar på liveklubben Albatroz i Natals centrum. Här varvas de båda stilarna "forró", ett slags lokal countrymusik, och "samba pagode", en folkligare form av samba. En lite bonnig stämning råder i lokalen - med garanterat fullt ös hela natten.
Ett annat folkligt musikställe är Sax & Sax som ligger i närheten av Chaplin vid Praia dos Artistas. Att en och annan flicka i publiken kan misstänkas ha tveksamt rykte förtar inte känslan av frimodighet och glädje i lokalen.
Frampå småtimmarna blottar sig Natals sämsta sidor i kvarteren runt Chaplin. De alltför många och alltför unga prostituerade flickorna kastar sina menande blickar. Sjaviga och urlakade skoputsarpojkar väntar tålmodigt på kunder som inte kommer.
Samtidigt är det inget som känns hotfullt. Om Praia dos Artistas är den vilda och folkliga stranden med höga och stundtals farliga svall, är Ponta Negra den mera välordnade och lugnare, även om Atlantvågornas inte heller här kan kallas barnvänliga.
Det är vid Ponta Negra söder om staden som de flesta turisthotellen vuxit upp under de senaste årens expansion. Här ligger också flera av Natals bästa krogar, bland annat Camaroes, som vigt sitt kök åt att tillreda lokalt odlade jätteräkor på alla upptänkliga vis, och Cervejaria Central, en chic restaurang och nattklubb som ligger inhyst i ett ölbryggeri.
Ponta Negra-området ger dock långtifrån intrycket av att vara överexploaterat. Den vidsträckta stranden räcker till åt alla och envar. Och det sparsmakade nöjeslivet tar fart först under helgerna när stadsborna letar sig hit ut. Ännu mera lantligt, och mera storslaget, blir det om man beger sig längre söder ut. Ett lämpligt mål för en dagsfärd med en beachbuggy är den stilfulla badorten Pipa. På vägen passerar man till synes lika välmående små samhällen som norr om staden.
I Pirangi do Norte finns en världsattraktion, om man nu betraktar världens största cashewnötsträd som en sådan. Det är verkligen stort. Utifrån en enda stam har det lågt växande trädet under sin drygt hundraåriga levnad förgrenat sig över en yta på 7 000 kvadratmeter. Varje år producerar det ett ton nötter. Inne bland trädets grenar, som bildar en veritabel skog, huserar små flinka apor som inte räds besökaren.
En bit längre söder ut ligger baren Mirante dos Golfinhos, högt uppe på en röd sandstensklippa. Den som tvärsäkert konstaterar att detta bara är en simpel turistfälla får snart käka upp sin keps - för vad är det väl som hoppar omkring därnere i vattnet om inte delfiner, golfinhos på portugisiska.
Och den som tror att han sett sig mätt på stränder har ännu några överraskningar att vänta. Som att fara fram i beachbuggyn längst den till synes ändlösa och helt öde Malembástranden där anblicken av böljande vit sand, skummande blått hav och hukande kokospalmer bara delas med en och annan storsjöfiskare som i godan ro sitter och bevakar sina jättelika kastspön djupt nedstuckna i sanden.
Nedfarten mot turistorten Pipa bjuder på ett panorama av stränder inkilade nedanför klipporna. De bär vackert klingande namn som Cacimbinha, Ponta do Medeiro och Praia dos Golfinhos.
Men det vackraste namnet väntar strax bortom samhället Pipa - Praia do Amor. Kärlekens strand.
Den ser inte mycket ut för världen när man står högt uppe på klippan och blickar ned mot den nästan öde stranden med sin lilla bar. Men när man väl tagit sig ned längs den branta trätrappan känns det som att hamna i en välsignad värld. Efter ett ljummet dopp i de vilda vågorna är nog en iskall öl och ett fat vitlöksfrästa räkor med persilja allt man kan önska sig av livet just då.