En herde med kappan slängd över axeln och staven i handen rör sig över en grön kulle tillsammans med sin hjord. En alptopp stupar ned i en skummande bäck, och en till och en till. En tupp gal i ottan på gatan utanför hotellet. Allt detta är Bulgarien.
Utanför Svarta havets badstränder och skidbackarna runt huvudstaden Sofia är Bulgarien fortfarande ett jungfruligt, annorlunda - och obekvämt - turistland. Det obekväma består i att toaletterna utanför hotellen utgörs av hål i golvet, att duschen är felmonterad och stänker ned hela tvättrummet och att det är ett stort hål i väggen där de elektriska sladdarna går in.
Ändå är det härligt att turista i Bulgarien. Efter en vecka i landsvägsbuss i landets sydvästra del är jag nästan förälskad: så vackert, så vänligt, så märkvärdigt allting är! Det finns ett drama under ytan som kommer fram i falsettsången och i den heta, slaviska folkdansen. På den vimlande bymarknaden går tre flickor arm i arm, iförda storblommiga sjaletter, och en zigensk tiggarpojke ligger ihoprullad som en liten hund mitt i gångstråket.
Gatan har en gumrad och en gubbrad. I stånden nikedojor och cd-skivor, underbyxor och campingbestick. Det är västerländskt vrakgods som flutit i land.
Bulgarien har inte klarat privatiseringen något vidare och facken strejkar eftersom folk inte får någon lön. Politiskt är läget osäkert men inte värre än attturisten kan improvisera sig fram. Förhandsbokning är ett okänt begrepp, men ett hotell som stängt för säsongen kan öppnas, och en liten bykrog kan trolla fram en lunch åt tjugo personer. Om ordinarie guiden inte dyker upp tar museichefen själv helt sonika hand om visningen.
Vi står i Rilaklostret, ett gammalt motståndsfäste mot turkarna vid Rilabergets fot. Professor Dimiter Krastev hälsar oss välkomna med utsökt artighet. Han är en liten man i tofflor och med ögon som plirar vänligt emot oss.
- Jag har en egenhet, säger han. Jag kan läsa folks tankar. Och just nu känner jag att det inte finns någon i den här församlingen som tänker något illa om mig. Kära vänner. . .
Plötsligt faller regnet som ett forsande draperi som någon släppt ned från
bergstopparna runt omkring. Blixt och dunder! En naturvetare i gruppen förklarar att när varm luft pressas uppåt av bergen blir den avkyld och då blir det regn.
Vi talar om hur bulgarerna med Boris III i spetsen räddade landets judar under Hitlertiden, något som kommer att firas med en ny högtidlighet i Israel, och somprofessor Krastev är mycket stolt över. Nyss visade han oss den förgyllda valnötsfrisen vid entrén där graciösa små figurer dansade runt som Adam och Eva. Och nu står vi på kung Boris nyanlagda gravmonument inne i klosterkyrkan. Till för bara ett halvår sedan fanns inget mer än ett enkelt kors här, men nu tronar Boris - tsar kallades han - i form av silverbyst ovanför en inhägnad sandgrav här inne. Hans kvarlevor har dock förts hit och dit så många gånger att ingenting finns kvar: graven är tom.
Bulgarien har aldrig förstått att hedra sina kungar, säger professorn sorgset. Han ser på oss och säger att vi aldrig kan förstå riktigt vad som hänt i
Bulgarien lika litet som han till fullo kan förstå vårt statsministermord.
Men så mycket förstår vi i alla fall som att det är minnet av det turkiska oket som är starkast i Bulgarien och inte Sovjetförtrycket. Det kyrilliska alfabetet uppfanns i Bulgarien, levandehölls av munkarna i de grekisk-ortodoxa klostren och de hemliga kyrkorna och under fem hundra år av turkisk ockupation bevarades det bulgariska språket och kulturen.
Allt detta finns dokumenterat i klostermuseet där professor Krastev visar oss runt, och här finns också plats för cirka 300 gäster. Munkarna är numera få, bara något dussin.
Som turist i Bulgarien behöver man aldrig, aldrig riskera att bli hungrig. Varje morgon väntar ett rikligt frukostbord med vitt bröd, salami, fruktsallad, filbunke, ost, fårost, ägg och tomater. Men inte juice. Till lunch serveras obligatorisk tomat-och gurksallad med riven fårost, därpå alltid kött och pommes frites eller stekt potatis och ibland tårta. Till middag: friterad paprika med fårost eller soppa, mera kött och potatis och flotyrkokt bakverk.
Matvanorna har alltså knappast EU-anpassats, men det har musiken. På alla matställen dånar popmusiken för full volym och barnen känner igen samma gamla band som hemma. Bara på fd tjeckiska klubben, som blivit intellektuellt inneställe i Sofias ambassadkvarter, slipper vi oljudet, liksom på det intilliggande wienerkaféet.
Vädret, ja det skulle vara soligt och 20 grader varmt så här års (i mitten av september) men i stället regnade det en hel del och var ganska kallt. Inomhusvärmen i Velingrad var avstängd på hotellet, och för att värma oss drog vi upp till den gamla semesteranläggningen för partipampar på en kulle i utkanten av stan för att bada i tempererad pool och ta massage.
För första och enda gången betalar vi vad det kostar, 10 dollar. Massagen är hård. Effekten stannar kvar i kroppen flera dagar efteråt och gör axlar och nacke varma och mjuka. Velingrad är en gammal kurort med varma källor och kroppsvården ett kulturarv. En skamfilad elegans av fyrtiotalssnitt möter oss här uppe, en underlig Marienbadstämning bakom täta granar och höga grindar. Där stod det beväpnadevakter förr. Nu är det öppet för turister och allmänhet.
Längre söderut, i västlig riktning, ligger den välmående skidstaden Bansco och inte alltför långt därifrån den uråldriga sandstaden Melnik med sitt fantastiska paradhus högst upp på kullen där traktens rikaste vinhandlare hade sitt säte. Under kommunisttiden var den här staden inte tillgänglig för främlingar eftersom den låg för nära gränsen mot Grekland och kunde användas som bas för flykt.
Skadorna av isoleringen är tydliga: här bor bara några hundra själar numera och av hundratals märkvärdiga hus återstår bara ett ringa fåtal. Men det vackraste har man bevarat och rustat upp och det är mycket karaktäristiskt. Vinkällare i bottenvåningens stendel, därpå en våning för tjänstefolket och så några stora, kvadratiska rum med strålande utsikt högst upp för ägaren med gäster och familj. Den ordningen har man gjort allt i Bulgarien för att slippa ifrån. Nu vet ingen vad som kommer i stället.
Bansco blev också utgångspunkt för en vandring upp i bergen. Gröna alper med spetsiga toppar, döpta efter motståndsmän mot turkarna möter här överallt och de snitslade stigarna är lätta att följa. Men branta! Höjden, 2.000 m ö h vid utgångspunkten, satte plötsligt stopp för min vandring. Jag blev illamående och höll på att svimma, om det var av vätskebrist eller blodtrycksfall eller bådadera vetjag inte. På vägen ner drack jag ymnigt ur porlande fjällbäckar och på dalstationen gjorde någon örtté. En jättelik maskin för uppskärande av bröd prydde denna ytterst påvra lokal och toaletten en bit bort var som vanligt ett hål i
golvet. Men runt omkring gnistrade plötsligt fjällsidorna av höstfärger. Regnet
upphörde, solen lyste och det var skönt att leva.