Bulgarien är ett utmärkt vinland, ett utmärkt ölland, ett utmärkt matland och numera också ett utmärkt shoppingland med lika välklädda som välkomnande expediter som sitter och röker utanför sina butiker.

Allt är billigt, mycket billigt. Man befinner sig i Europa, men bokstäverna är annorlunda. Folk är också annorlunda, men mycket vänliga och tillmötesgående.

På avstånd ligger staden i ett konstant dis. I gryningen är det som om staden kämpar för att hålla diset ifrån sig. Diset verkar välla ner från det väldiga berget Vitosja som vakar över staden och har gett namn åt den förnämsta gatan, numera gångstråk med rader av flotta butiker och en lummig park i ena änden där man vandrar familjevis om söndagen.

Bulgarien blev ett land så sent som 1878. Orientexpressen stannade på sin färd mot Turkiet och förband Sofia med Budapest, Wien och Paris. Fyrkantiga betongklossar minner om den kommunistiska epoken som tog slut 1989.

Spårvagnarna skramlar, trådbussarna viner över grova gatstenar på breda boulevarder. Man köper tio biljetter för sex kronor i den lilla tidningskiosk som finns vid de flesta hållplatser. Sedan stämplar man biljetten i en mycket mekanisk apparat som måste tillhöra den första generationen sedan konduktörerna avskaffades.

Berget Vitosja ligger nästan mitt i stan. Där åker man skidor om vintern och går i skogen om sommaren. Med buss (nr 93) eller taxi (mycket billigt) åker man till bergbanan eller, hellre, till den fyra kilometer långa sittliften. Turen tar fyrtio minuter. Man färdas långsamt och makligt över sly och buskar genom tysta skogen och möter bara en och annan liftare som är på väg tillbaka nedåt.

På kvällen dinerar man på någon av stadens utmärkta restauranger. Middagen inleder man lämpligtvis med en soppa (på bönor eller komage eller yoghurt och gurka), vidare nationalsalladen shopska (grönsaker och ost) samt grillat kött av olika slag. Fiskrätter är ingenting man springer benen av sig för, inte heller efterrätter, med undantag för glass. Mavrudvinerna är billiga i Sverige och ännu billigare i Sofia. Som vanligt trivs billigt vin bäst på hemmaplan och visar nya smaksensationer i samklang med den hemlagade mat man äter.

Egen mat kan man köpa i saluhallen, vägg i vägg med stadens synagoga.

Stadens centrum är litet. I mitten tronar Alexander Nevskijs minneskyrka, en praktfull pjäs i bysantinsk stil, byggd 1880-1924. I den svala kryptan finns en stor och vacker samling ikoner som spänner över en tidsrymd av tusen år och som lär tillfredsställa den kräsnaste kännare. Utanför kyrkan patrullerar ett halvdussin väl inkörda tiggartanter, de enda jag såg i stan förutom några gummor som höll vakt vid ett bröllop i den närliggande Sankta Sofias kyrka, där brudparen överöses med gryn som gummorna raskt sopade upp och tog med sig hem.

Tvärs över gatan pågår en bisarr loppmarknad, där man säljer allt som blivit över från den kommunistiska eran, inte minst murriga pälsmössor, liksom tyska hjälmar och andra otrevligheter från andra världskriget. För att icke tala om sprutor och kanyler som dyker upp bland dragspel, grammofoner och tromboner. Längre in i parken övergår loppmarknaden i konstutställning med vidhängande försäljning.

På annat håll i stan pågår varje dag den så kallade Kvinnomarknaden, en myllrande och gemytlig basar som sträcker sig över flera gator och kvarter och där man säljer kläder, mat, mattor och sjalar, allt vad man kan tänka sig och där kunderna främst består av folk som bor i närheten eller i alla fall i stan. Kontrasten är stor och inte bara till fördel för den nya flotta Mall - gallerian - som reser sig i ett annat hörn av staden och erbjuder märkesvaror till märkespriser för märkesmänniskor varav staden just inte vimlar, utom just här.