Först går jag vilse i Nessebar. Både bokstavligt och mentalt. När mörkret faller den första natten är det svårt att hitta tillbaka till hotellet i en stad där gatunätet inte lämnat någon vinkel oprövad. Och när dagen gryr tär allt tjat om att köpa eller äta på lusten att utforska. "Du svensk? Välkommen." "Special price for you." "First drink free." I detta fattiga land försöker alla kapa åt sig en liten bit av den kaka som turismen erbjuder och resultatet heter överetablering.
Det tar några dagar för staden att mogna fram, att hitta den bakom alla påtvingade intryck. Men då framträder inte bara de vackra medeltida kyrkorna och de speciella husen med utskjutande träövervåning som de flesta turister kommer hit för att beundra, sevärdheter som gjort Nessebar till en världsarvsstad. Då hinner man också möta människorna bakom inkastare och tuffa livsvillkor. Och hitta en egen plats vid havet.
Att tvinga sig på folk vore en orimlighet för Janko Nikolov som driver den lilla familjerestaurangen Tjaika (Måsen) på Ivan Asen-gatan. Nästan försynt serverar han bulgariska specialiteter som shopskasallad med riven fårost på gurka, tomat och lök samt gjuvetj och kavarma, kötträtter som ställs fram i lerskålar på fat. Janko tänder en vätska och lågorna slickar skålarna och håller maten varm. Det gäller att få in mycket pengar under sommarmånaderna för att klara vintern, säger han. Och vi ser oroligt att gästerna inte är så många och priserna mycket låga.
Utanför hotellet försöker Kostova och Marika Kusova dryga ut den magra pensionen. Utan att en enda gång säga "köp". Kostova har en uppstoppad stör som han försöker sälja för 20 leva (cirka 100 kr) och torkade sjöhästar för en leva. Marika har virkat dukar, en syssla som alla äldre kvinnor verkar hålla på med.
Varje morgon hänger de ut sina varor och sitter sen på enkla pinnstolar och tittar på turisterna som aldrig köper något.
"Dobar den", hälsar jag god dag och de lyser upp och vi börjar prata. Om att det är svårt för ögonen att virka. Att den mellanstora duken tar 20 dagar att tillverka. Om att de är 75 och 76 år. Och att vi är svenskar.
På Ivan Alexander-gatan har en busslast tyskar just trampat kullerstensgatan med de vackra 1800-talshusen. Olga Tuleva sitter på en bänk och tittar efter dem. Hon bor i ett stycke av världsarvet. Ne udobni, säger hon. Obekvämt. Och turisterna blir för många, särskilt i juli och augusti. Det kan vara jobbigt att bo i en världsarvstad.
Hon ger mig en vänlig klapp på handen när jag går.
I Jungfru Marias kyrka, den nyaste från 1883 och därtill den enda som är i bruk, sitter fader Evgenij och läser en pocketbok.
Det är en fattig församling han anför. Den vita rappningen på kyrkväggarna flagar, sittplatserna längs väggarna består av ett hopplock av stolar i plast och trä. Men han berättar stolt om gamla ikoner som håller på att tas över av tidens tand. Och så bjuder han in mig till morgondagens gudstjänst.
Janko, Kostova, Marika, Olga och Evgenij - några möten i dagens Nessebar medan man promenerar runt på kullerstensgatorna för att beundra den bysantinska kyrkoarkitekturen och den bulgariska byggnadskonsten i en stad som upplevt storhetstider under såväl trakisk, som grekisk, romersk, bysantinsk och bulgarisk överhet.
Ett 40-tal kyrkor eller kyrkoruiner finns kvar i staden som inte är mer än 850 meter lång och 300 meter bred och ligger på en halvö i Svarta havet. Bäst bevarad är S:t Stefan-kyrkan från 1000-talet med fresker från 1500-talet och en vackert utsirad biskopstron i trä daterad två århundraden senare. Inträdet är nästan gratis.
Inte ens minsta slant kostar det att komma in i Pantocratorkyrkan från 1300-talet. Men så har den också omvandlats till konstgalleri med, milt uttryckt, inte särskilt attraktiva målningar.
Bättre då att beundra kyrkans bågformade nischer, turkosa keramikinläggningar och solkors i tegel från den lilla parken utanför.
Äldst är den gamla Metropolitankyrkan från 500-talet, numera en ruin med vackra valvbågar som används av stadens unga som bollplan. Närmast hotellet ligger S:t Paraskeva-kyrkan och Den heliga ärkeängelns kyrka från 1200-talet som båda kan avnjutas tillsammans med en måltid på uteserveringen.
Av de gamla trähusen finns ett 60-tal kvar spridda över den lilla staden, de flesta från 1800-talet, några äldre än så. Med undervåningar i sten och böjda dekorerade träkonsoler som hjälper till att stötta den utskjutande träövervåningen, ger de staden dess mycket speciella karaktär. Nästan varhelst man slår sig ner finns något världsarvsintressant att titta på.
Till stadens själ hör också trutarna. På varje skorsten håller de till och skriar och sträcker ut halsarna. På de enkupiga tegeltaken balanserar årets ungar. Brunspräckliga och ulliga och ständigt hungriga. I natt en seglar "föräldrarna" som vita bloss över himlen, upplysta underifrån av stadens ljus. Det enda ljud som hörs är ett envist hundskall och ett lätt sorl. I luften hav och salt.
I sen kväll blir allt lugnare. Turistbussarna har försvunnit till Sunny Beach eller Golden Sands. Få uppmärksammar längre erbjudanden om tyskt filterkaffe och för inkastaren på restaurang Hemingway, som knyckt en Fritidsreseflagga för att locka kunder, återstår inte så många turister att terrorisera.
Den folkdräktsklädde säckpipsspelaren har dragit hem med sina hopsamlade slantar och vid den snäckbesållade stranden gör Svarta havet äntligen skäl för sitt namn.
Nu är tidpunkten för stadens invånare, kanske ett par tusen, att ta över. Utanför sina affärer eller växlingskontor samlas de till en gemensam middag och barnen använder gatorna för lek.
Givetvis köper jag en virkad duk av Marika innan jag far. Den kostar 25 leva (125 kronor), den mellanstora som krävt 20 dagars arbete. Och givetvis besöker jag Jungru Marias kyrka under söndagens gudstjänst. Jag möts av en stark mässande stämma från prästen bakom den mäktiga ikonostasen och kvinnlig sång.
Så uppenbarar sig fader Evgenij i lysande purpur och guld och välsignar de näsdukar och halsdukar som besökarna lagt på golvet. Rökelsekaret svingas och människor tänder ljus och kysser helgonbilder oavsett om de föredrar kortkort lackkjol och hård blondering, badtofflor och gympakläder eller ullkofta och schal.
Kollekten samlas in i en blå plastkorg där två leva representerar en förmögenhet.
Efteråt blir det barndop. Två påsar salt, en blombukett och dopvattnet i en petflaska. Sen bjuder en stolt mormor de församlade på choklad. Även mig. Då infinner sig plötsligt ett sånt där gyllene ögonblick när man inte bara känner sig som en gäst hos verkligheten utan som en del av den.