Innan dess har vi hunnit uppleva precis det Ivan beskrev, även om det är lättare att vara positiv med en hygglig svensk inkomst i ryggen än en hårt pressad bulgarisk.
Resan började en vecka tidigare, på gränsen mot Rumänien.
Två hundra meters promenad från den rumänska passkontrollen ligger Bulgarien. Vägen kantas av taxfreebutiker, de flesta stängda. Kanske inte så konstigt - vi är de enda som passerar gränsen vid Durankulak vid den här tiden på eftermiddagen. De som är öppna lockar med de lägsta spritpriser vi sett - en liter Absolut för 65 kronor, någon?
Från gränsen är det sex mil till Balchik, men dit finns ingen buss och någon taxi syns inte till. Men Nicolai, en man i 25-årsåldern, kliver fram och säger ett korthugget: "Taxi?" Fyrtio dollar vill han ha.
Han tänder en cigg, klämmer fast en plastmugg med kaffe vid handbromsen och fumlar med sina hembrända cd-skivor.
- Gillar du fotboll? frågar jag.
Han svarar inte - vickar bara lite på ena handen. Slut på konversationen.
I stället på med dunkande techno: "Dance with the devil" på högsta volym och så full fart på gropig landsväg. Det går i drygt 140 och eftersom Nicolai anser att vänsterfilen har färre gropar, så kör vi där. Även över backkrön och när sikten är skymd.
Vi passerar många hästkärror körda av väderbitna män och når Balchik på mindre än en halvtimme. Byn ligger på en bergssida, med Svarta havet nedanför och det mesta andas sliten fattigdom. Men nere vid vattnet är det modernare och trevligare - så trevligt att det går charter dit nu. Fast den stora stranden är inget att skriva hem om. Den ligger vid industrihamnen och skyms av några smutsgrå silor och även om den är välstädad så ligger drivor med skräp i utkanten.
Skriva hem skulle man dock kunna göra om den oförställda vänlighet som alla visar oss. Vi fastnar för det tvåstjärniga hotellet Lotos, med stora rum med havsutsikt och inte en inredningsdetalj i samma mönster som de andra.
- Jag funderar på att riva hotellet och bygga ett större med pool nästa år, det vill turisterna ha, säger den trevlige ägaren Anatas.
Det byggs lite varstans på den smala landremsan söderut längs havet, hotell med max tre, fyra våningar. Många barnfamiljer har valt att semestra här och trängs på obefintliga stränder nedanför strandpromenaden - den stora stranden lockar inte. Innanför promenadvägen ska fyrkantiga sandlådor för de solande ge illusion av sandstrand. Enda sevärdheten, en kunglighets sommarresidens som lockar många besökare, är en besvikelse. Inne tar souvenirbutiken upp mer plats än rummen som finns till beskådande och trädgården ger ett förfallet intryck.
Med hjälp av hotellägaren får vi tag i en biluthyrare som hyr ut bättre begagnat. Vi fastnar för en nyimporterad BMW à 80 leva (400 kronor) per dag, inklusive löfte om heltäckande försäkring. När vi far i väg får vi de inofficiella taxorna för fortkörning, de som går ner i trafikpolisens fickor: "20 kilometer för fort kostar 10 leva och 40 för mycket går på det dubbla", säger uthyraren och vinkar.
Albena, lätt igenkännligt på grund av sina pyramidformade hotell är nästa badort längs kusten och dessutom känd som den dyraste.
Frågan är om den inte också är den tråkigaste, trots ymnig grönska. Här är väldigt stilla, och grå betongkolosser är inte kul ens vid en fin strand. Så vi fortsätter till Golden Sands, en mil längre söderut.
Zlatni Pyasatsi, hos oss mer känt under det engelska namnet Golden Sands, tävlar med Sunny Beach tio mil söderut om att vara landets mest kända badort och lockar både många äldre som helst vilar vid poolkanten, barnfamiljer och ungdomar som kommit för att festa natten lång. Golden Sands är en enklav för utländska turister. Hit kommer få bulgarer - priserna är för höga för dem, även om de är låga för oss.
När partyt kommer i gång efter midnatt går britterna oftast till sina ställen, tyskarna till sina och skandinaverna till sina. Ett favorittillhåll för svenska ungdomar är "Baren skandinavian disco", med fritt inträde. Vid halvtvåtiden på natten är stämningen god bland de vitklädda 18-22 åringarna på dansgolvet och utanför i baren. Medan en förbipasserande tonåring spyr i en buske en meter bort skålar svenskarna i alkoläsk och alla slår sig i slang med alla - samma språk underlättar. Dans, hångel och fylla - men ganska oskyldigt.
Ett mer blandat natthak är diskoteket Bonkers, vägg i vägg med en gogo-klubb. Vid midnatt möts vi av ett hundratal mer eller mindre unga kvinnor i tajta kläder när vi går förbi.
- Hello, do you want to take me to your hotell and have sex all night? Wollen Sie mit mir in ihren Hotel schlafen?
Frågorna kommer inte direkt som en överraskning. Att få den så väldigt många gånger på en sträcka av 25 meter överraskar där-
emot. Liksom att så många av de prostituerade, de flesta romer, klädmässigt inte går att skilja från de festsugna turisterna.
I My Travels Bulgarienbroschyr kan man läsa: "Zigenska damer kan vara rätt påträngande. Särskilt fräcka kan de vara om du är ensam man." Också ett sätt att uttrycka det. När vi passerar "damerna" igen vid tvådraget har hälften av dem fått napp. Läser senare på en konsumentsajt för sexköpare (det finns faktiskt sådana) att hotellen förväntar sig 10-20 dollar för att släppa förbi män med prostituerade. Det är tyvärr inte bara bad och billig sprit som lockar västeuropéer hit.
Nere vid den vackra sandstranden har man rustat fint och anlagt planteringar och promenadvägar. Badvakter vakar över alla som går i vattnet. Utbudet av mat är bredare i Golden Sands än på andra håll och affärerna med souvenirer, vin och pirattillverkade kläder ligger tätt. Ingen badort i landet har lyckats så här väl med att efterlikna badorter var som helst i Europa - på gott och ont.
Det är mer än vad man kan säga om Sveti Konstantin snäppet närmare hamnstaden Varna. Här växer moderna, ganska snygga hotell upp i raketfart längs stränderna, men i utkanterna ser pirerna ut som om de skulle rasa när som helst när smågrabbarna levererar öl i halvliters krus till fiskegubbarna längst ut. Och rabatterna har ingen skött på många år.
Förmodligen är det bara en tidsfråga tills det moderna tagit över. Men än samlas lediga Varnabor under rören med hett källvatten som har sitt utflöde på stranden. Här möts gammal som ung, fet som smal och här är skönt avslappnat.
Från Varna far vi tio mil in i landet på en motorväg som långa sträckor är så guppig att de långsamma lastbilarna puttrar fram i vänsterfilen eller på vägrenen för att undvika de värsta partierna. När vi passerar den slitna staden Devnya vevar vi upp bilrutorna. Inte för att de kemiska industrierna spyr ut en massa skit, utan för att stan har rykte om sig att vara centrum för Bulgariens vampyrer, man vet ju aldrig...
Långt in på 1900-talet finns belägg för den starka vampyrtron, om hur Vampyrsjön krävde sitt årliga offer och om hur människor och den viktigaste inkomstkällan, fåren, blev mystiskt sjuka. Bönderna var övertygade om att vampyrer låg bakom. Allt från ofullständiga begravningsritualer till att en katt korsade ens väg kunde vara nog för att bli vampyr. Och dessa kunde sedan ta mänsklig skepnad, vilket gjorde att misstänkta vampyrer ibland förbjöds att gifta sig. I Devnya fanns också de skickligaste vampyrjägarna, "vampirdzhiya" som fick bra betalt för att hitta och fördriva vampyrer.
Väl omskakade och efter att ha tragglat igenom ett antal vägskyltar med kyrilliska bokstäver når vi så Madara, inbäddat i grönska.
Här finns ryttaren som syns på alla bulgariska mynt. Fast här är han betydligt större, huggen ur en hundra meter lodrät klippvägg på 800-talet. Madara var en helig plats för det första bulgariska kungadömet och ryttaren är ett av Unescos världsarv sedan 1979.
Uppe på klippan finns lämningar efter en borg och vi marscherar allt svettigare upp till krönet. Där sitter den enda andra besökaren, en ensam kvinna i vit sommarklänning, vita skor, sommarhatt och handväska à la sextiotal. Hon bemödar sig inte med att svara när vi hälsar.
Senare ser vi henne stryka omkring vid ruinerna efter en romersk villa och sedan titta på samma vykort i 20 minuter. Lite mystiskt, hur var det nu med vampyrerna?
Kurviga bulgariska småvägar, ofta kantade av dignande körsbärsträd som bara fattiga romer verkar bry sig om att plocka, är härliga att köra. Att BMW:ns varningslampa som markerar att bromsarna är slut och måste bytas börjat lysa ilsket gör inget - än fungerar de ju. Bulgarien är frodigt grönt - inte alls som den sönderbrända Medelhavskusten, och vackra blommor med illröd vallmo som utropstecken syns överallt längs vägarna. På de stora fälten ser man då och då ensamma gummor med huckle stå och hacka och de många vinodlingarna varierar från välskötta till helt igenväxta.
Vi stannar för lunch i den förfallna industristaden Provadia, med skrämmande höghusområden och äter oss proppmätta på yoghurtsoppan tarator, shopska salata och nationalrätten kavarma, en mustig köttgryta med svamp och tomat. Inklusive två Zagorka-öl går hela kalaset på 70 kronor. Efteråt tar vi en trekronorsespresso på en hipp kafékedja som just öppnat en filial i stan och dit tuffa grabbar kommer med sina bilar. Fräckast är en ombyggd Trabant i racerutförande.
Sunny Beach, norr om Burgas, är packat med utländska turister och även här finns danshak och barer enbart för svenskar, ett populärt ställe har döpts till Bromma. På den stora gågatan ner till havet grundar ett gäng glada svenskar inför nattens hålligång och den rutinerade barägaren sätter på Magnus Uggla på högsta volym. Alla skrålar med och ölen flödar.
En råttliknande man försöker locka in oss på en strippklubb, men vi spelar i stället bort lite leva på det kitschiga kasinot, där väggarna täcks av kattdjur och halvnakna kvinnor i grön, orange och gul neonfärg.
Vi villar bort oss mellan hotellet och stranden. Sunny Beach är idiotiskt planerat utan en enda rak promenadväg och noll strandkontakt överallt. De många hotellen är allt från fräscha nybyggen till riktigt sunk.
Matställena är väldigt lika varandra - "fresh food cooked daily" lovar ett som vi väljer att undvika. Tar i stället in stora grillspett på ett hak med bulgariska folkdanser på kvällsmenyn. Som tur är sitter vi inte närmast showen, för de som gör det hör knappast ens vad de äter under timmen som den pågår. I Bulgarien är annars illa sjungande coverband, oftast bara med en synt, standard på turistrestaurangerna. Att få äta där det inte spelas musik är nästan omöjligt.
Från den fina, åtskilliga kilometer långa stranden ser vi Nessebar ute på en udde i sydöst. De vackra gamla trähusen och kyrkorna har placerat den lilla stan på världsarvslistan, men här råder en så vidrigt överdriven kommers att Unesco borde ta bort den från listan igen.
Hit tycks alla Bulgariens turister åka varje eftermiddag. Trängseln är monumental, p-platsägarna tjänar storkovan, inkastarna är jobbiga och souvenirerna skymmer allt som en gång var vackert.
Vi söker upp Janko Nikolov, vars utsökta restaurang, Tjaika, DN skrev om för några år sedan. Dit tar det tid att hitta, inte så konstigt eftersom Janko och hans fru Svetlana klappat igen och - precis som alla andra - börjat sälja souvenirer. Enda skillnaden är att de vägrar breda ut sig på gatan också.
- Fler och fler utifrån tar över affärerna här. Snart syns inte stan för allt skräp som säljs. De enda som kan göra något åt det är våra politiker, säger Janko. Jag tror faktiskt inte att turisterna kommer till Nessebar för att de vill shoppa, utan för att de hört att staden ska vara vacker. Men frågan är vad de tycker efter att ha varit här?
Tre mil söder om Burgas ligger Sozopol, nästan en kopia av Nessebar. Också hit hittar allt fler turister, men man tycks ha lärt något av grannstadens misstag. Här är kommersen inte alls så påträngande och bara något kvarter in i stan ser vi nästan bara lokalbefolkning och enstaka grupper med turister på guidad promenad.
En gubbe säljer rökt makrill utanför sitt hus och några äldre damer sina hemvirkade dukar - den vanligaste souveniren i hela landet och löjligt billig i förhållande till de timmar av arbete som ligger bakom.
Några coola barer har öppnat i gränderna och erbjuder drinkar på bland annat bulgarisk tequila. När de kostar bara en tia kanske man kan förlåta att spriten aldrig varit i närheten av en mexikansk agavekaktus.
På vårt nyuppförda charterhotell där det mesta inte tycks funka, bor nästan bara tyskar och på en del balkonger vajar stora tyska flaggor. Tänk att folk tar med sig sådant på semestern.
Ute på gatan möter vi en man på väg hem efter en dags uppträdande med sin dansande björn, som snällt lufsar bredvid, det ser den obehagliga nosringen till. Djurplågeri och officiellt förbjudet, men fortfarande ganska vanligt här på Balkan.
Bara några kilometer söder om Sozopol går E 87:an längs helt öde sandstränder med fin vit sand i upptornande dyner. Kanske är det träskmarkerna på andra sidan vägen som omöjliggjort exploatering.
Vi hade väntat oss massor av långsam, tung lastbilstrafik på väg från och till Turkiet, men fordonen är få och det är sällan problem att komma om dem som kör sakta.
Vi svänger av huvudvägen, far genom ekskogar där fåglarna kvittrar och ser då och då ut över havet som kantas av vackra klippor och fina, öde stränder. Här nere i Bulgariens sydöstra hörn nära den turkiska gränsen har inte mycket hänt de senaste decennierna. Byarna är små, turistanläggningar existerar inte och vill man stanna får man hyra rum hos någon familj.
Området runt Sinemorets var fram till 1989 stängt för utlänningar då det under en period var en populär flyktväg för östtyskar som ledsnat på förtrycket hemmavid och försökte nå väst via Turkiet. Inte ens bulgarer fick komma in här utan specialtillstånd om de inte hade släkt i området.
Vi köper vatten i en av Sinemorets två små affärer där en märklig, omodern kamin mitt i affären skvallrar om den vinterkyla som råder under delar av året. Affären är som en klassisk svensk lanthandel med allt från konserver och ett utbud läckra korvar till kläder och skor. Skorna, som stoltserar i ett ställ på disken finns i exakt fem modeller och ingen ser ut att vara tillverkad efter 50-talet.
På träden längs huvudgatan trängs de fotografiprydda dödsannonserna - mest sammanbitna, bistra bönder och bondmoror, som av fotona att döma knappast haft det lätt medan de levde.
Vi får instruktioner om hur vi ska nå den fantastiska stranden nedanför klipporna, passerar romernas slumbostäder i byns utkant och parkerar vid en flod där några bulgariska semesterfirare fiskar och grillar.
På kostigen ner mot stranden hoppar hundratals grodor i väg ner i vattenpölarna när vi passerar, stigen blir allt mindre och slutar i en sankmark som möjligtvis kor, men knappast människor kan forcera. Bara att vända tillbaka.
Det visar sig långt enklare att vandra till stranden ner för kullarna inne i byn, förbi betande hästar, och så är vi till slut där: en dryg kilometer perfekt sandstrand befolkad enbart av en familj, ett par nakenbadare och en flock kor. Stranden är inte så långgrund som de flesta andra i Bulgarien, men vattnet är kristallklart och solen värmer fint.
Det är här vi träffar Ivan, forskaren från Sofia. Han har tvingats betala 30 procent mer för att hyra rum i år än förra året och valt att ta semester i juni, för i juli har han inte råd att åka ens hit, bortom allfarvägarna.
- Men har jag bara råd så tänker jag fortsätta att semestra i Sinemorets. Det är så fint här. Vi köper nyfångat av fiskarna och ännu varm komjölk till tvååringen av en bonde. På de stora badorterna däremot är folk inte ens trevliga mot andra bulgarer. Nej, ska du se Bulgarien så ska du resa in i landet.
Kanske det, nästa resa...