Hur ska jag kunna förklara Cartagena de Indias? På vilket sätt kan jag göra det rättvisa? Det är som att stiga rakt in i en saga, sluddrar den rätt berusade colombianske tv-chefen.
Klockan är kvart över fyra på morgonen. Vi sitter på en alldeles för dyr bar i Colombias huvudstad Bogotá. Runt om oss en klunga Bogotábor som var och en bara måste få ge sin version av varför en resa till Cartagena på Colombias karibiska nordkust är alldeles nödvändig. Vitare stränder ser ni aldrig. Inte bättre dykning. Det yppersta av spansk kolonialarkitektur. Sjunkna piratflottor.
- Men också paramilitärer, viskar någon mindre berusad bargäst.
- Och Farc-gerillan, ekar en annan.
- Och internflyktingar, säger en tredje.
- Ja, ja, tv-chefen viftar lite med handen, kanske det. Men gerillan är flera mil utanför staden och paramilitärerna rör inte er. Inte om jag ringer några samtal till de rätta personerna. Men ni måste flyga dit. Åker ni buss kan ni bli kidnappade på vägen. Que maravilla! Vilket underverk är inte Cartagena de Indias.
Så vi ger oss av.
Cartagena är en stad av Stockholms storlek som lojt sträcker ut sig vid en bukt av sandstränder. Den historiska kärnan är bara några kvadratkilometer och ligger på en halvö, innesluten av murar.
Det är disig gryning och karibiska havet har just vaknat. Vi slirar in genom en av murens portar i en skraltig gammal taxi. Det är trettiofem grader varmt och salsan dånar från bilens skrapiga högtalare. Åker genom de trånga gränderna, kolonialhus på kolonialhus, skuggigt torg, kolonialhus igen och så vidare. Ovanför våra huvuden väller tropiska blommor ned från 1700-talsbalkongerna. Det känns som att färdas genom kulisserna till en gammal sjörövarfilm.
Åt nordöst i Karibien ligger lyxöarna Martinique och Barbados. De dumma amerikaner och européer som kastar bort sina pengar där borde välja billiga Cartagena i stället, förklarar taxichauffören:
- Det här är inte som resten av Colombia. Här händer ingenting farligt! Alla har insett att det är dålig business att dra in våldet här, paramilitärerna, gerillan, alla. De låter oss vara i fred så att turismen kan komma i gång och dra in pengar.
Men turisterna verkar inte ha förstått hur fredligt Cartagena är. Colombia har sitt rykte grundmurat utomlands: gerilla, knarkkarteller, politiska mord och kidnappningar. Vårt hotell är nästan tomt, och färgen flagnar på väggarna.
Under flera hundra år var Cartagena de Indias en av Latinamerikas viktigaste städer. Genom sitt strategiska läge ägde staden nyckeln till världshaven. Hit forslades silver och guld från Spaniens kolonier i Nya världen och lastades i fartygens rymliga bukar för säker resa hem till moderlandet. Det tog inte lång tid innan engelska och franska pirater fick vittring på den spanska utskeppningsbasen, och attackerna mot Cartagena blev många.
Den grundligaste av dem alla var sir Francis Drake. När han erövrade staden 1586, brände ned husen ett efter ett och dessutom totalförstörde katedralen - då fick det vara nog. Ett tvåhundraårigt komplicerat befästningsverk sattes i gång. Murar och fort byggdes upp runt Cartagenas månformade bukt.
Viljan att hålla kontrollen över stadens rikedomar kanske bäst symboliseras av kapten Don Blas de Lezo, som trots att han bara hade en arm, ett ben och ett öga lyckades leda stadens försvar mot en stor engelsk invasionsflotta 1741.
I dag är Cartagenas välbefästa hamn, fort och murar själva skyddade som ett av världsarven på Unescos lista.
- Guld, det är det enda de är intresserade av här!
Vi sitter på en halvtom uteservering och får överlevnadstips av en kanadensiska med bittra ögon. Hon har bott i staden ett par år och arbetat som hjälplärare på en amerikansk privatskola. Allt vet hon:
- Så gör som jag och bär bara silver, då får ni vara i fred. Och så måste ni göra så här - hon viftar häftigt fram och tillbaka ett NO! NO! NO! med sitt pekfinger - till alla som närmar sig och vill lura på er saker. De tror att ni är idioter bara för att ni inte kommer härifrån.
Det är dallrande hett. Hästdragna vagnar där det borde suttit turister far tomma förbi. Hovarna slinter farligt på de glatta kullerstenarna. Kaféet vi sitter på drivs av John, en före detta New York-bo. Som de flesta utlänningar som slagit sig ner i det fattiga norra Sydamerika har John anpassat sig till sederna. Liksom colombianska övermedelklassmänniskor har han skaffat sig städning, husa och kock. Ett behagligt liv, säger han:
- När jag bodde i USA var Colombia bara "det där stället som man aldrig skulle åka till". Jag har haft svårt att få mina vänner och min familj att komma och hälsa på mig - de är skräckslagna. Men de som har kommit, av dem vill nio av tio komma tillbaka. Och när de ser hur jag har råd att ha det, vill till och med många flytta hit. För mig är Cartagena som att leva i en dröm. Allt är så vackert här!
På trottoarerna sitter långa rader av sysslolösa ynglingar. De håller sig i skuggan, mitt på dagen byter de gatusida, i solen är det för varmt. Hopkrupna sitter de och hänger och småpratar och väntar på. Ja, vadå? Arbetslösheten och undersysselsättningen är omfattande.
Andra har slagit sig på att försöka skörta upp turister genom försäljning av skamlöst dyra souvenirer. Men det finns för många luriga försäljare och för få gringos. Det tar inte många dagar innan de flesta gatuförsäljare känner igen våra bleka ansikten och tomma fickor. De ändrar attityd, nickar leende hej och fortsätter sedan sin väntan på bättre turisttider.
Vi gör i alla fall vår plikt och betalar ett antal allt gladare mellanhänder för att få resa ut till Islas del Rosario, pärlbandet av öar utanför Cartagena. Här är det ljumma vattnet klart som luft och man kan, till skillnad från på stadsstränderna, dyka och simma utan att få plåsterbitar i håret och kapsyler mellan tårna. Vi sitter under tak av plastduk för att inte bli hudflängda av solen och äter helgrillad fisk med kokosris och friterade bananer.
När vi återvänt till staden börjar solen sakta sjunka. Plötsligt tröttnar alla ynglingar på att försöka sälja småsaker, i stället börjar de i sakta mak flanera mot de åldriga murarna. Där sätter de sig sedan i skottglugg efter skottglugg och tittar ut mot havet. Och snart kommer de unga kvinnorna och sätter sig vid deras sida, lägger handen i deras hand.
Det är under dessa korta minuter, när solen går ned, som man inser att tv-chefen inte ljög alldeles.